De stora mästarna – serie

Alexander Roslin (1718-93) var provinsmålaren som blev en internationellt känd konstnär. Efter bara 18 månader i Paris invaldes han i den franska konstakademien. Genom sin tekniska skicklighet och psykologiska skarpsyn fångade han några av 1700-talets främsta personligheter. Magnus Olausson är docent i konstvetenskap och verksam på Nationalmuseum där han bland annat ansvarar för Statens Porträttsamling. Hans specialitet är 1700-talets bildkonst. Författaren har publicerat en rad skrifter om såväl trädgårdskonst som porträttmåleri.

I den Linnéanska traditionens Sverige utförde Bruno Liljefors sin epokgörande insats inom naturmåleriet. Han tillhörde den generation av konstnärer som kring 1900 gjorde nya upptäckter inom landskapskonsten, inspirerade av den nationalromantiska rörelsen. Genom sina kunskaper som jaktzoolog uppfattade han djuret som en organisk del av det svenska landskapet till lands och till havs. Bruno Liljefors skildring av djuren var ofta dramatisk, i den nya evolutionslärans tecken, men hade också sina förutsättningar i hans egen psykologi med rötter i den tidiga barndomen. Boken är den fjärde i serien De stora mästarna.

Ernst Josephson levde mellan 1851 och 1906. I sina många porträtt sammanfattar han en lång europeisk tradition med rötter hos Rafael och Rembrandt samtidigt som han också öppnar vägen för något helt nytt. Genom hela liver följer honom temat Näcken-Strömkarlen. Det blir djupt personligt förankrat, men också genrellt, ett uttryck för skapandets vånda. Hans teckningar kan sägas föregripa Matisses pch Picassos och han sagoskildring Gåslisa återklingar oupphörligen i svensk 1900-talskonst. Josephsons konstnärskap gar en osedvanlig tyngd och betydelse. Ulf Abel, fil. dr och tidigare intendent vid Nationalmuseum, har särskilt sysslat med rysk och bysantinsk konst och ikoner. Han har också ägnat sig åt Ernst Josephson.

Carl Fredrik Hills (1849-1911) konstnärskap framstår som ett av de mest fängslande och mångsidiga i det sena 1800-talet. Efter studier vid Konstakademien i Stockholm reste Hill till Paris hösten 1873 där han tog intryck av den samtida franska konsten, samtidigt som han utvecklade ett högst eget, särpräglat landskapsmåleri. Efter insjuknandet i schizofreni 1878 fortsatte Hill att vara kreativ ända fram till sin död 1911. Han utförde under denna period ett stort antal uttrycksfulla verk i skilda tekniker, verk som kommit att inspirera många konstnärer och författare ända fram till våra dagar. Karin Sidén är fil. dr i konstvetenskap och intendent vid Nationalmuseum. Hon var bland annat utställningskommisarie för den mycket uppmärksammade och omfattande utställningen om Carl Fredrik Hill 1999.