Ska den tilltalade fällas för brottet eller ska han eller hon gå fri? Om detta kan det finnas skilda meningar i praktiken. Men även i teorin finns det olika uppfattningar, både om hur beviskravet ska uttryckas och om hur bevisprövning bör ske. I Sverige har man i praktiken alltmer kommit att använda uttrycket bortom rimligt tvivel som definition av beviskravet i brottmål. Samtidigt har man inom teorin länge sökt sig till sannolikhetskalkyl för att hitta en metod att göra bevisvärdering säkrare. Går dessa två utgångspunkter ihop? Bör man använda sig av matematik och statistik vid bedömningen av en åtalads skuld? Handlar skuldfrågan om sannolikhet? Har domstolarna över huvud taget något behov av bevisteori? Om dessa frågor handlar denna bok. Den andra upplagan av Bevisprövning i brottmål är inte bara uppdaterad utan också utvecklad och utvidgad, och innehåller bl.a. nya avsnitt om lekmäns förmåga att värdera bevis och om felkällor vid bevisvärderingen. Mer fokus har lagts på att beskriva, förklara och motivera den s.k. hypotesmetoden, som innebär att bevisvärderingen utgår från beviskravet ställt utom rimligt tvivel och att åklagarens påstående om brott prövas med hjälp av alternativa förklaringar: Bedömaren söker alltså metodiskt efter tvivel, och om sådana omständigheter hittas gäller det att avgöra om dessa är rimliga eller ej. Först när konkreta friande möjligheter är uteslutna är brottet bevisat. Denna metod har på senare år blivit allt mer etablerad som en internationell norm och är därför viktig för alla jurister som arbetar med brottmål.1994 utkom Bevisprövning i brottmål (ett utsnitt ur Christian Diesens doktorsavhandling Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål), en skrift som använts som kursbok sedan dess. Nu kommer en ny upplaga, som ett sista inslag i serien BEVIS, som började utges 1997. De tidigare delarna i serien behandlar bevisning om gärningsmannaskap (1), asyl (2), skattemål (3), skadestånd (4), svensk bevispraxis (5), sexuella övergrepp mot barn (6), fövaltnings- mål (7), migrationsmål (8) och dispositiva tvistemål (9).
