I våra dagars Nordvästeuropa, i nationalstatens sammanbrott, är perioden 300-1300 den första som måste monteras ned och belysas på nytt. Här i detta tidsrum har vi nämligen skapat oss ett urhem och en sagatid som med sitt dunkel och sina litterära kvaliteer varit ideologiskt produktivt särskilt under nationalstatens höjdpunkt. Den period som omfattar yngre järnålder och vikingatid måste dessutom göras lång eftersom den skall täcka in den tid det tog att utveckla dess viktigaste sociala fenomen: den vitt spridda kulturtradition som under järnåldern kännetecknar och utvecklar en självmedveten överklass. Så småningom överges denna kulturtradition snabbt och det sker tidigt i Frankrike och England, senare i Friesland och Sydskandinavien och ännu senare i en periferi som Island. Perioden rymmer med andra ord ett större europeiskt kulturfenomen, ett kultursammanbrott, som kan förstås bl.a. i termer av ackulturation och kulturkonflikt.
