Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet – förlag

Årtusendens byggnadssätt med inre rader av bärande stolpar avlöstes under vikingatiden successivt av hus med bärande ytterväggar, först med ramverk och senare med knuttimring. Boken beskriver och analyserar dessa förändringsprocesser och deras olika förutsättningar och förlopp med inneboende drivkrafter och impulser utifrån. Ramverk utan jordgrävning uppträdde och blev vanligt betydligt tidigare i mellersta och norra Sverige än i Sydskandinavien. Boken behandlar Mälar-dalen, men jämförelser görs också med Östergötland, Dalarna och Norrland, och för knuttimringens del med det ryska området och med Norge.

London Encounters, is an interdisciplinary study of slices of the life, history and the materiality of London. The book provides scholarly, yet accessible, aspects on urbanity in both history and the present. It has come about through the interdisciplinary research node The Good City, shich consists of senior researchers and Master's degree students from Uppsala University, Sweden. The Good City, Urbanism and Social Change is a cooperative interdisciplinary project involving the departments of Archaeology and Ancient History, Art History and Cultural Anthropology and Ethnology within the Faculty of Arts at Uppsala University.

Ur Innehållet: Förord 1. Inledning 2. Fornminnesinventering 3. Forskningsläget ur ett uppländskt perspektiv 4. Allmänt om källmaterialet i Håboområdet 5. Bebyggelsehistoriska sammanhang 6. Diskussion och slutsatser rörande håbolandets bebygeelsehistoria 7. Fornlämningsbilden och den bebyggelsehistoriska utvecklingen i Fresta 8. Fornlämningsbilden och den bebyggelsehistoriska utvecklingen i nordöstra Uppland 9. Jämförelser 10. Sammanfattade slutsatser 11. Käll- och litteraturförteckning 12. Summary

Den skandinaviska arkeologin har en lång egen historia. Ämnet skapades under 1800-talets första hälft. Arkeologin, eller fornkunskap som ämnet då kallades, spelade en framträdande roll i nationalstatsbyggandet under hela 1800-talet. Arkeologin var meningsfull för den tidens samhällsbyggare och bildad allmänhet. Så har det också förblivit. Arkeologin spelar alltså en viktig roll för människorna eftersom ämnet berättar historier om hur det var förr. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var detta knappast ett problem. Berättelsen om den västerländska människans och det västerländska samhällets utveckling från ett primitivt ursprung till civilisation och välstånd blev en självklarhet. Denna självklarhet har blivit ett existentiellt signum för många idag och dagens arkeologi fortätter på den inslagna vägen. Andra människor och andra samhällsformer, både idag och i forntiden, utgör den fond mot vilken den västerländska människan kan spegla sig själv. Dessa människor och samhällen pritnitiviseras och exotiseras, de uppfattas som en sorts bärare av ett förflutet, ett barbariskt ursprung som vi i västvärlden har utvecklats bort ifrån. I denna essä problematiseras detta perspektiv inom ramen för en berättelsen om författaren själv, om dennes liv och historia Arkeologin blir en fond, eller en verksamhet, som granskas i relation till författarens triviala och prosaiska tillvaro. Tanken är att lyfta undan en del av arkeologins vetenskapliga filter, som ligger liksom en slöja över dess verkliga ämne, det vill säga dess förmåga att berätta historier som på både gott och ont har betydelse för oss idag levande människor.

Døden og gravmaterial har definert arkeologifaget som disiplin siden tidenes morgen, men selv i den antikvariske samtiden ble etnologi og folklore i liten grad brukt som kilde til kunnskap om forhistorien og oldnordiske gravskikker. De fleste gravstudier har derfor ikke analysert dødens essens: sjelens substans. Gjennom en religionsvitenskapelig forståelse av etnologi og folklore presenteres en ny arkeologisk analyse av Nordens forhistoriske gravmaterial og døden som fenomen. En studie av sjelens substans må bokstavelig talt trenge inn i hjernen, beinmargen, blodet og skjelettet, som er menneskets åndelige essens, og inn i kvinnens livmor hvor sjelen skapes og fødes. Sjelene til forfedrene kroppsligjorde seg som alver, vetter og andre åndelige vesener. Den sjelelige essens i fysisk substans var også kosmologisk kraft, som kunne brukes og misbrukes, og derfor er dette også en berettelse om sykdom og trolldom. Medisinsk kannibalisme og bruk av de døde og døden var et effektivt beskyttelsesmiddel og den sterkeste medisin i tradisjonell legekunst. I den forhistoriske medisinhistorien var sykdom direkte og personlige angrep av ulike forfedre, som levde misfornøyde i en hinsidig tilværelse i ny kroppslig form. Sjelene kunne ta utallige former som ulike vetter, noen gode og andre onde, men en ting var sikkert: De ville komme tilbake til de levende, og de var farlige for de gjenlevende. Slekten definerte de døde og de døde definerte slekten. Dødsbryllup forente derfor ikke bare de levende og døde, men også fremtidige familier og slekter av forfedre, og sentralt i denne kosmologien var de store årtidsfestivaler, som kulminerte med den tradisjonelle julefeiringen.

Gamla runinskrifter är inte bara texter. De är lika mycket sin struktur och sin plats i landskapet, men mest av allt är de nedskrivet tal och därför också avvikande. Långsamt mellan år 500 och 1100 efter vår tideräkning närmar sig runsinskrifterna det vi förstår vid skriftspråk. Men övergången från nedskrivet talspråk till skriftspråk är inget runskriften överlever. I själva verket försvinner runskriften i den kulturrevolution som stavas kristnandet av Skandinavien. Det är tre fallstudier i runinskriftens väg mot skriftspråk och försvinnande som presenteras här. Den äldsta inskriften från Eggja i Sogndal i Norge är svår att förstå, den yngre från Forsa i Hälsingland kan vi så gott· som förstå och den yngsta, runstenen från Eggeby i Uppland, en bland många som ställdes upp vid broar, förstår vi helt. Att det förhåller sig så kan vi tacka den kristna kulturrevolutionen för. Vad vi än tycker om den, så är den förutsättningen för att förstå runinstrifter.

The purpose of this book is straightforward. It aims at comparing two texts, the Eddic poem Skírnismál—‘Skírnir’s speech’ or For Skírnis—‘Skírnir’s Journey’ and two scenes from the Latin play Pafnutius. The latter is a 10th century work by the Saxon dramatist Hrotsvit. The Eddic text is preserved in two manuscripts, one from the 14th and one from the 15th century. Its date of composition is difficult to establish, but arguably, it originates in the 10th century. Most researchers consider For Skírnis to be a poem. Some read it as ritual drama, a few as a dramatic dialogue. The comparison suggests that ‘Skírnir’s Journey’ entertained the wedding guests in a Viking Age hall.

Boken är en fortsättning på "Husbyggande i Östra Mellansverige 750-1100 e. Kr." och gör jämförelser med grannregioner i öster och väster. På Åland utvecklades en husbyggnadstradition under vendeltiden som sedan fortsatte under hela vikingatiden. Den hade tydliga rötter i Östra Mellansverige men skilde sig från fastlandets byggande med särdrag som stengrunder, stenramar runt husen och ovanpå dem torv som isolering. Den åländska användningen av sten kan ha influerat byggandet i Birka, och det finns troligen också ett samband med stenanvändning i andra regioner i Östsverige. Icke-jordgrävda ramverkskonstruktioner tillämpades på Åland så tidigt som runt 700 e. Kr. eller under 700-talets första hälft. I Västergätland uppträdde sådana konstruktioner minst ett par århundraden senare än i Östsverige. Västergötland visar en tydlig byggnadskulturell samhörighet med Sydskandinavien. Boken beskriver också ett par värmländska bosättningar med möjlig knut-timring, som troligen kan dateras till 1100-talet.

At least eight soapstone carvings of birds furnished a shrine, Great Zimbabwe, in the 19th century. This large stonewalled settlement, once a political and urban centre, had been much reduced for four centuries, although the shrine continued to operate as local traditions dictated. The Zimbabwe Birds were handed down from a past that has only been partially illuminated by archaeological inquiry and ethnography, as has the site as such. This thesis publishes the first detailed catalogue of the Birds and attempts to reconstruct their provenance at the site based on the earliest written accounts. A modern history of the Birds unfolds when the European settlers removed them from the site in dubious transactions, claiming them as rewards of imperial conquest. As the most treasured objects from Great Zimbabwe, the fate of the Birds has been intertwined with that of the site in a matrix of contested meanings and ownership. This thesis explores how the meanings of cultural objects have a tendency to shift and to be ephemeral, demonstrating the ability of those in power to appropriate and determine such meanings. In turn, this has a bearing on ownership claims, and gives rise to an “authorized heritage discourse” syndrome. The forced migrations of the Zimbabwe Birds within the African continent and to Europe and their subsequent return to their homeland decades later are characterised by melodramatic episodes of manoeuvring by traders, politicians and theologians, and of the return of stolen property cloaked as an amicable barter deal, or a return extolled as an act of generosity. International doctrines that urge the return of cultural property are influenced by Western hegemonic ideologies. Natural justice is perverted, as stolen property acquires a (superior) significance in its new context, which merits the extinction of the original provenance. This leaves “generosity” and goodwill as the promises of the future, holding the fate of one Zimbabwe Bird still kept in exile in South Africa.

This book shows for the first time that NW Madagascar supponcd an urban population fron1 c. I 000 AD onwards. New methods of archaeological investigation show that Mahilaka on the coast of Ampisindava Bay was a walled to,vn supponing a wide range of crafts including stone bowl manufacture and glass bead making. Finds from Mahilaka demonstrate an active participation of Madagascar in the trading networks of the Western Indian Ocean and beyond.

This study treats the function of the military writings of ancient Egypt, from Tuthmosis II to Merenptah (c. 1492-1203 B.C.), using the terms Actor and Event. The texts are analyzed in terms of four categories. The Dominion Records, consists of texts in which the focus is on the disruption of the king's control, expressed in terms of a rebellion. The monuments on which these texts are inscribed are in found in two contexts, either in areas that define the borders of .Egypt, or in temples, emphasizing the king's dominion as part of the reciprocal relationship between the king and the god. The king's participation in one or several military campaign(s) is the focus of the Expedition Records. The Achievement Records describe a variety of royal achievements., nonmilitary as well as military. The texts credit the king's ability to act to the god, motivating the placement of the Achievement Reports in a temple context. The Reciprocity Records presents the reciprocal interchange between the king and the god, describing the gifts given by the king in exchange for his accomplishments.