Boken är en fortsättning på "Husbyggande i Östra Mellansverige 750-1100 e. Kr." och gör jämförelser med grannregioner i öster och väster. På Åland utvecklades en husbyggnadstradition under vendeltiden som sedan fortsatte under hela vikingatiden. Den hade tydliga rötter i Östra Mellansverige men skilde sig från fastlandets byggande med särdrag som stengrunder, stenramar runt husen och ovanpå dem torv som isolering. Den åländska användningen av sten kan ha influerat byggandet i Birka, och det finns troligen också ett samband med stenanvändning i andra regioner i Östsverige. Icke-jordgrävda ramverkskonstruktioner tillämpades på Åland så tidigt som runt 700 e. Kr. eller under 700-talets första hälft. I Västergätland uppträdde sådana konstruktioner minst ett par århundraden senare än i Östsverige. Västergötland visar en tydlig byggnadskulturell samhörighet med Sydskandinavien. Boken beskriver också ett par värmländska bosättningar med möjlig knut-timring, som troligen kan dateras till 1100-talet.

Boken är en fortsättning på "Husbyggande i Östra Mellansverige 750-1100 e. Kr." och gör jämförelser med grannregioner i öster och väster. På Åland utvecklades en husbyggnadstradition under vendeltiden som sedan fortsatte under hela vikingatiden. Den hade tydliga rötter i Östra Mellansverige men skilde sig från fastlandets byggande med särdrag som stengrunder, stenramar runt husen och ovanpå dem torv som isolering. Den åländska användningen av sten kan ha influerat byggandet i Birka, och det finns troligen också ett samband med stenanvändning i andra regioner i Östsverige. Icke-jordgrävda ramverkskonstruktioner tillämpades på Åland så tidigt som runt 700 e. Kr. eller under 700-talets första hälft. I Västergätland uppträdde sådana konstruktioner minst ett par århundraden senare än i Östsverige. Västergötland visar en tydlig byggnadskulturell samhörighet med Sydskandinavien. Boken beskriver också ett par värmländska bosättningar med möjlig knut-timring, som troligen kan dateras till 1100-talet.