OPIA – serie

I våra dagars Nordvästeuropa, i nationalstatens sammanbrott, är perioden 300-1300 den första som måste monteras ned och belysas på nytt. Här i detta tidsrum har vi nämligen skapat oss ett urhem och en sagatid som med sitt dunkel och sina litterära kvaliteer varit ideologiskt produktivt särskilt under nationalstatens höjdpunkt. Den period som omfattar yngre järnålder och vikingatid måste dessutom göras lång eftersom den skall täcka in den tid det tog att utveckla dess viktigaste sociala fenomen: den vitt spridda kulturtradition som under järnåldern kännetecknar och utvecklar en självmedveten överklass. Så småningom överges denna kulturtradition snabbt och det sker tidigt i Frankrike och England, senare i Friesland och Sydskandinavien och ännu senare i en periferi som Island. Perioden rymmer med andra ord ett större europeiskt kulturfenomen, ett kultursammanbrott, som kan förstås bl.a. i termer av ackulturation och kulturkonflikt.

Den skandinaviska arkeologin har en lång egen historia. Ämnet skapades under 1800-talets första hälft. Arkeologin, eller fornkunskap som ämnet då kallades, spelade en framträdande roll i nationalstatsbyggandet under hela 1800-talet. Arkeologin var meningsfull för den tidens samhällsbyggare och bildad allmänhet. Så har det också förblivit. Arkeologin spelar alltså en viktig roll för människorna eftersom ämnet berättar historier om hur det var förr. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var detta knappast ett problem. Berättelsen om den västerländska människans och det västerländska samhällets utveckling från ett primitivt ursprung till civilisation och välstånd blev en självklarhet. Denna självklarhet har blivit ett existentiellt signum för många idag och dagens arkeologi fortätter på den inslagna vägen. Andra människor och andra samhällsformer, både idag och i forntiden, utgör den fond mot vilken den västerländska människan kan spegla sig själv. Dessa människor och samhällen pritnitiviseras och exotiseras, de uppfattas som en sorts bärare av ett förflutet, ett barbariskt ursprung som vi i västvärlden har utvecklats bort ifrån. I denna essä problematiseras detta perspektiv inom ramen för en berättelsen om författaren själv, om dennes liv och historia Arkeologin blir en fond, eller en verksamhet, som granskas i relation till författarens triviala och prosaiska tillvaro. Tanken är att lyfta undan en del av arkeologins vetenskapliga filter, som ligger liksom en slöja över dess verkliga ämne, det vill säga dess förmåga att berätta historier som på både gott och ont har betydelse för oss idag levande människor.

De s.k. stridsyxorna - särpräglat utformade skafthålsyxor av slipad sten - förekommer under större delen av den yngre stenåldern i norra och mellersta Europa. Yxorna har inte använts praktiskt, utan representerar en typ av symboliskt värde. Mot slutet av stenåldern - i den sena delen av den mellanneolitiska perioden - ökade dessa yxor kraftigt i antal och fick en tidstypisk utformning. I Sverige och Norge sker detta inom den samhällsform som kallas båtyxekulturen. I avhandlingen studeras dessa yxor inom delar av Mälardalen, med avseende på kronologi, regionalitet och utformning. Den drastiska ökningen av yxor under perioden tolkas som ett resultat av en framväxande prestigeekonomi, där yxorna har cirkulerat mellan lokala gruppföretriidare. Det kan visas att den geografi.ska omfattningen av dessa nätverk förändrades, från att inledningsvis ha varit i huvudsak regional till att i ökande grad bli interregional. Det lokala ledarskapet kom att med tiden i huvudsak legitimeras genom långväga kontakter. Prestigeekonomin kan därmed identifieras som den "start-mekanism" som ledde till att sociala rangordningar konsoliderades och i förlängningen kom att bli bestämmande för de ekonomiska relationerna i samhället.

Gamla runinskrifter är inte bara texter. De är lika mycket sin struktur och sin plats i landskapet, men mest av allt är de nedskrivet tal och därför också avvikande. Långsamt mellan år 500 och 1100 efter vår tideräkning närmar sig runsinskrifterna det vi förstår vid skriftspråk. Men övergången från nedskrivet talspråk till skriftspråk är inget runskriften överlever. I själva verket försvinner runskriften i den kulturrevolution som stavas kristnandet av Skandinavien. Det är tre fallstudier i runinskriftens väg mot skriftspråk och försvinnande som presenteras här. Den äldsta inskriften från Eggja i Sogndal i Norge är svår att förstå, den yngre från Forsa i Hälsingland kan vi så gott· som förstå och den yngsta, runstenen från Eggeby i Uppland, en bland många som ställdes upp vid broar, förstår vi helt. Att det förhåller sig så kan vi tacka den kristna kulturrevolutionen för. Vad vi än tycker om den, så är den förutsättningen för att förstå runinstrifter.

Studiet av stenåldern före jordbruket har en lång tradition. Två områden som utgör centrala delar av denna tradition är: Rummet som arkeologisk kategori och jägare-samlare betraktat som ett teoretiskt begrepp. Inifrån traditionen medger dessa utgångspunkter ett allmänt berättande kring fynden, men frågan är om och i sa fall hur det arkeologiska källmaterialet verkligen kan bidra till att belysa frågor om kultur i en mer teoretiskt grundad mening? Mekanismerna för hur kultur skapas och traderas är de samma för nutidens arkeologer som de var för stenålderns människor: Detta ger en öppning till undersökandet av de materiella 1·esterna av forntida vardagsliv i termer av kulturella processer. Målsättningen med avhandlingen är däremot inte i första hand att besvara en fråga om forntida kultur eller samhällssystern, utan snarare att hitta ett sätt att ställa den.

Sedan tidigt 1900-tal har frågan om kontakter och interaktion under yngre bronsålder mellan Mälardalen och områden österut - särskilt Finland, Baltikum och Ryssland - varit av stor betydelse i den arkeologiska forskningen. De arkeologiska diskussionerna om kontakter mellan "Öst" och "Väst" har på många sätt påverkats av den föränderliga politiska situationen under 1900-tal och tidigt 2000-tal. Denna avhandling undersöker hur bilder av den yngre bronsåldern i Mälardalen, och i synnerhet Uppland, har formats från sent 1800-tal till i dag, och hur föreställningar om östliga kontakter har påverkat tolkningarna av bronsålderns Uppland. I avhandlingen ingår delstudier av arkeologiskt material, bland annat bronsyxor, keramik och gravskick, samt en specialstudie av Broby, en yngre bronsålderslokal utanför Uppsala. Ett särskilt fokus i avhandlingen ligger på Volga-Kama området i Ryssland och arkeologisk forskning i Ryssland och Sovjetunionen.

The purpose of this book is straightforward. It aims at comparing two texts, the Eddic poem Skírnismál—‘Skírnir’s speech’ or For Skírnis—‘Skírnir’s Journey’ and two scenes from the Latin play Pafnutius. The latter is a 10th century work by the Saxon dramatist Hrotsvit. The Eddic text is preserved in two manuscripts, one from the 14th and one from the 15th century. Its date of composition is difficult to establish, but arguably, it originates in the 10th century. Most researchers consider For Skírnis to be a poem. Some read it as ritual drama, a few as a dramatic dialogue. The comparison suggests that ‘Skírnir’s Journey’ entertained the wedding guests in a Viking Age hall.

Famous yet forgotten, the monumental site of Haga just outside Uppsala is mainly associated with the Viking King Bjorn, though it is in fact the richest Bronze-Age grave in Sweden. The deceased was cremated and buried in an oak-log coffin, together with almost a third of all of Sweden's Bronze Age gold and gold fragments. This book presents 1200 years of interpretation and documentation of Haga, a site that will continue to fascinate and inspire archaeologists and the public at large for many years to come.

Årtusendens byggnadssätt med inre rader av bärande stolpar avlöstes under vikingatiden successivt av hus med bärande ytterväggar, först med ramverk och senare med knuttimring. Boken beskriver och analyserar dessa förändringsprocesser och deras olika förutsättningar och förlopp med inneboende drivkrafter och impulser utifrån. Ramverk utan jordgrävning uppträdde och blev vanligt betydligt tidigare i mellersta och norra Sverige än i Sydskandinavien. Boken behandlar Mälar-dalen, men jämförelser görs också med Östergötland, Dalarna och Norrland, och för knuttimringens del med det ryska området och med Norge.

Døden og gravmaterial har definert arkeologifaget som disiplin siden tidenes morgen, men selv i den antikvariske samtiden ble etnologi og folklore i liten grad brukt som kilde til kunnskap om forhistorien og oldnordiske gravskikker. De fleste gravstudier har derfor ikke analysert dødens essens: sjelens substans. Gjennom en religionsvitenskapelig forståelse av etnologi og folklore presenteres en ny arkeologisk analyse av Nordens forhistoriske gravmaterial og døden som fenomen. En studie av sjelens substans må bokstavelig talt trenge inn i hjernen, beinmargen, blodet og skjelettet, som er menneskets åndelige essens, og inn i kvinnens livmor hvor sjelen skapes og fødes. Sjelene til forfedrene kroppsligjorde seg som alver, vetter og andre åndelige vesener. Den sjelelige essens i fysisk substans var også kosmologisk kraft, som kunne brukes og misbrukes, og derfor er dette også en berettelse om sykdom og trolldom. Medisinsk kannibalisme og bruk av de døde og døden var et effektivt beskyttelsesmiddel og den sterkeste medisin i tradisjonell legekunst. I den forhistoriske medisinhistorien var sykdom direkte og personlige angrep av ulike forfedre, som levde misfornøyde i en hinsidig tilværelse i ny kroppslig form. Sjelene kunne ta utallige former som ulike vetter, noen gode og andre onde, men en ting var sikkert: De ville komme tilbake til de levende, og de var farlige for de gjenlevende. Slekten definerte de døde og de døde definerte slekten. Dødsbryllup forente derfor ikke bare de levende og døde, men også fremtidige familier og slekter av forfedre, og sentralt i denne kosmologien var de store årtidsfestivaler, som kulminerte med den tradisjonelle julefeiringen.

Det är inte lätt att sammanfatta den yngre järnåldern i Sydskandinavien. Av och till är det omöjligt om man inte först underbygger en del av den tidens kulturfenomen bättre än man kan i en sammanfattning. De äldsta nordiska runinskrifterna som social- och kulturhistoriska fenomen är just ett sådant fält. Om det inte tolkas i termer av kulturgeografi, socialhistoria och litteratur, så platser de inte i en syntes av den yngre järnålderns sydskandinaviska samhälle. Samtidigt är det orimligt att man inte har en ungefärlig uppfattning om skrivkunnighetens plats i ett samhälle om skrivkunnigheten bevisligen finns. Därför är denna bok en bakgrundsanalys av de runinskrifter som huvudsakligen skrevs innan det långa kalla decenniet 536 till 550 efter vår tideräkning.

This study is the first to consider Sweden's enigmatic Kivik grave with its famous rock art slabs in an agricultural and Indo-European context. Building on the work of archaeologist V. Gordon Childe andanthropologist James G. Frazer, this analysis presents an in-depth cultural and cosmological worldview of the Scandinavian Bronze Age. Pastoralism and warrior bands were essential parts of ecology and cosmology; novices were initiated into these brotherhoods as werewolves. By putting on masks or, cloaks, they became ancestors and played a key role in a series of winter sacrifices linked to the agricultural cycle. The werewolf myth contains remnants of all lifecycle rituals - from birth to initiation as warriors, marriage, death and becoming an ancestor. Ethnographically, the cultural and cosmological institution manifested in Kivik can be identified through large parts of Europe up to modern times.

This theoretical analysis of ritual, religion and processes of holiness and Indo-Europeanisation examines how celestial and terrestrial perspectives are united in functional and substantive approaches. Scandinavian Bronze Age religion was firmly rooted in an agricultural cosmology that integrated the seasonality of the sun into changing water worlds throughout the winter. Through a study of the enigmatic Late Bronze Age sites Håga and Nibble in Sweden, the concept of corpsepower is developed. Life had its origin in death and the corpse was the most powerful source oflife. In Indo-European and agricultural traditions, the cosmological power inherent in the dead body was the ultimate cosmological force that ensured future fertility and successful harvests. Death was a ritual and a cosmological intensification aimed at creating continuity between the agricultural seasons and inciting the life-giving forces in nature. Death was not merely an end or a form of closure; the corpse was a means of acquiring wealth and health. Death was doing and magic was the work of the ancestors.

Probably quite late in the 7th century someone wrote down an Anglo-Saxon play about a feast. It was a historical play that seated its audience at a banquet that was held in the hall Heorot after Beowulf had vanquished Grendel: Symbel Beowulfe, A Feast for Beowulf. We can draw this conclusion because the poet who wrote the Beowulf epic annotated the play. He added verses between lines or in the middle of them. Had he wished to write a new epic he could have used the information in the play. Yet he insisted on quoting the original text except for one B verse—two perhaps offensive words. He embedded the original text as a source material and respected it as such. But he also took the liberty to misunderstand the play and inform his listeners of its dubious extravagance and character as well as its moral shortcomings and Judgement Day. The play is pagan; the poet Christian. If we scratch off his text, we read a completely coherent artistic work about a lavish and entertaining banquet with dumb show, dialogue and sure enough, a twist in the end.

Boken är en fortsättning på "Husbyggande i Östra Mellansverige 750-1100 e. Kr." och gör jämförelser med grannregioner i öster och väster. På Åland utvecklades en husbyggnadstradition under vendeltiden som sedan fortsatte under hela vikingatiden. Den hade tydliga rötter i Östra Mellansverige men skilde sig från fastlandets byggande med särdrag som stengrunder, stenramar runt husen och ovanpå dem torv som isolering. Den åländska användningen av sten kan ha influerat byggandet i Birka, och det finns troligen också ett samband med stenanvändning i andra regioner i Östsverige. Icke-jordgrävda ramverkskonstruktioner tillämpades på Åland så tidigt som runt 700 e. Kr. eller under 700-talets första hälft. I Västergätland uppträdde sådana konstruktioner minst ett par århundraden senare än i Östsverige. Västergötland visar en tydlig byggnadskulturell samhörighet med Sydskandinavien. Boken beskriver också ett par värmländska bosättningar med möjlig knut-timring, som troligen kan dateras till 1100-talet.