Den här boken är en provokation. I slutet av 1100-talet skrev Saxo Grammaticus att danerna lärt sig skriftspråk av romarna. Men danerna skrev endast kortfattat med runor på sten om sina många bedrifter. Islänningarna hade inte lika många bedrifter bakom sig, så de skrev om allt, om sig själva och om andra. De skrev med det romerska alfabetet och bläck på pergament. Islänningarna tog hela den romerska skriftkulturen till sig.
När man då märker att texter i den isländska boken Codex regius är lättast att förstå som historiska skådespel, så är det egentligen inte så förvånande. Inte heller förvånar det att två av den isländska elitens portalfigurer, far och son, under 1000-talet införde kristendom förankrad i utbildning och utbildning förankrad i kristendom till Island. De hade båda fått sin egen i sachsiska klosterskolor som på deras tid hade kopplingar till de romerska idéerna bakom den ottonska renässansen, till den ottonska kejsarfamiljen och till Hrotsvitas historiska skådespel. Då framstår tanken att lära ut sin nordiska historia med hjälp av historiska skådespel närmast som ett självklart kulturlån.
