Denna avhandling behandlar symfonikonsertens utveckling från en borgerlig till en samhällelig angelägenhet och hur förutsättningarna skapades för att etablera en symfoniorkester och ett konserthus. Under årtiondena omkring sekelskiftet 1900 genomgick Stockholms konsertliv en närmast dramatisk utveckling, genom vilken en organisatorisk struktur för finkultur skapades och Stockholms konserthus realiserades. Flera tidigare försök att få till stånd ett konserthus hade misslyckats. Borgerlighetens egna behov visade sig inte i sig själva vara en tillräcklig drivkraft och de ekonomiska resurserna otillräckliga. Vid första världskrigets slut gjordes emellertid ett nytt försök att få till stånd ett ändamålsenligt konserthus, och det lyckades. Varför var det möjligt att realisera konserthusprojektet vid denna tidpunkt och hur såg de processer ut som möjliggjorde att de rätta förutsättningarna skapats? Dessa frågor besvaras i avhandlingen genom en analys av finkulturella strävanden när det gäller musiken, såväl som framförandet, lokalen och publiken.

Centralt var att en åtskillnad mellan "konst" och "underhållning" gjordes i konsertlivet och att symfonimusiken kom att uppfattas som den mest högtstående musiken. De stora konturerna i utvecklingen liknade på så sätt de i andra städer, men viktiga skillnader fanns också. Det som särskilt präglade utvecklingen i Stockholm var att de finkulturella strävandena sammanföll med tidens folkbildningsanda och den pågående demokratiseringen. Utvecklingen i Stockholm gick alltså inte i riktning mot exklusivitet. Istället gick skapandet av finkulturella institutioner hand i hand med konsertlivets demokratisering. Av avgörande betydelse var också att dessa faktorer sammanföll med en gynnsam ekonomisk konjunktur och ett för dessa syften fördelaktigt samhällsklimat.

Denna avhandling behandlar symfonikonsertens utveckling från en borgerlig till en samhällelig angelägenhet och hur förutsättningarna skapades för att etablera en symfoniorkester och ett konserthus. Under årtiondena omkring sekelskiftet 1900 genomgick Stockholms konsertliv en närmast dramatisk utveckling, genom vilken en organisatorisk struktur för finkultur skapades och Stockholms konserthus realiserades. Flera tidigare försök att få till stånd ett konserthus hade misslyckats. Borgerlighetens egna behov visade sig inte i sig själva vara en tillräcklig drivkraft och de ekonomiska resurserna otillräckliga. Vid första världskrigets slut gjordes emellertid ett nytt försök att få till stånd ett ändamålsenligt konserthus, och det lyckades. Varför var det möjligt att realisera konserthusprojektet vid denna tidpunkt och hur såg de processer ut som möjliggjorde att de rätta förutsättningarna skapats? Dessa frågor besvaras i avhandlingen genom en analys av finkulturella strävanden när det gäller musiken, såväl som framförandet, lokalen och publiken.

Centralt var att en åtskillnad mellan "konst" och "underhållning" gjordes i konsertlivet och att symfonimusiken kom att uppfattas som den mest högtstående musiken. De stora konturerna i utvecklingen liknade på så sätt de i andra städer, men viktiga skillnader fanns också. Det som särskilt präglade utvecklingen i Stockholm var att de finkulturella strävandena sammanföll med tidens folkbildningsanda och den pågående demokratiseringen. Utvecklingen i Stockholm gick alltså inte i riktning mot exklusivitet. Istället gick skapandet av finkulturella institutioner hand i hand med konsertlivets demokratisering. Av avgörande betydelse var också att dessa faktorer sammanföll med en gynnsam ekonomisk konjunktur och ett för dessa syften fördelaktigt samhällsklimat.

Denna avhandling behandlar symfonikonsertens utveckling från en borgerlig till en samhällelig angelägenhet och hur förutsättningarna skapades för att etablera en symfoniorkester och ett konserthus. Under årtiondena omkring sekelskiftet 1900 genomgick Stockholms konsertliv en närmast dramatisk utveckling, genom vilken en organisatorisk struktur för finkultur skapades och Stockholms konserthus realiserades. Flera tidigare försök att få till stånd ett konserthus hade misslyckats. Borgerlighetens egna behov visade sig inte i sig själva vara en tillräcklig drivkraft och de ekonomiska resurserna otillräckliga. Vid första världskrigets slut gjordes emellertid ett nytt försök att få till stånd ett ändamålsenligt konserthus, och det lyckades. Varför var det möjligt att realisera konserthusprojektet vid denna tidpunkt och hur såg de processer ut som möjliggjorde att de rätta förutsättningarna skapats? Dessa frågor besvaras i avhandlingen genom en analys av finkulturella strävanden när det gäller musiken, såväl som framförandet, lokalen och publiken.

Centralt var att en åtskillnad mellan "konst" och "underhållning" gjordes i konsertlivet och att symfonimusiken kom att uppfattas som den mest högtstående musiken. De stora konturerna i utvecklingen liknade på så sätt de i andra städer, men viktiga skillnader fanns också. Det som särskilt präglade utvecklingen i Stockholm var att de finkulturella strävandena sammanföll med tidens folkbildningsanda och den pågående demokratiseringen. Utvecklingen i Stockholm gick alltså inte i riktning mot exklusivitet. Istället gick skapandet av finkulturella institutioner hand i hand med konsertlivets demokratisering. Av avgörande betydelse var också att dessa faktorer sammanföll med en gynnsam ekonomisk konjunktur och ett för dessa syften fördelaktigt samhällsklimat.