Den 31 augusti 1624 utfärdade Gustaf II Adolf den så kallade arvegodsdonationen till Uppsala universitet. Närmare fyrahundra gårdar, ängsmarker, kvarnar och utjordar övergick därmed i lärosätets ägo. Avkastningen från dessa egendomar var tillräcklig för att universitetet skulle förbli ekonomiskt självförsörjande under mer än tvåhundra år. Därigenom kunde akademin även försvara sin ställning som självständig korporation med egen domsrätt. Situationen förändrades när statsanslagen på 1800-talet blev universitetets huvudsakliga inkomstkälla. Under loppet av halvtannat århundrade omdanades universitetet till att bli en statlig myndighet. Till följd av detta sattes äganderätten till arvegodsdonationen och många senare donationer i fråga men de kunde skyddas genom införandet av 1994 års stiftelselag, vilken möjliggjorde ombildning till stiftelser. Uppsala Akademiförvaltning, som inrättades 1997, förvaltar dessa och därmed den fyrahundraåriga traditionen från Gustaf II Adolf. I denna bok tecknas Uppsala Akademiförvaltnings tillkomst och långa förhistoria, inte minst universitetets utdragna försvarsstrid för äganderätten till arvegodsdonationen. Dessutom skildras en rad senare donationer, som har kommit universitetets undervisning och forskning till del. För några av dem har kapitalet förbrukats enligt donators önskan, men de flesta finns kvar i stiftelseform och förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning
