Skrifter Rörande Uppsala Universitet. C, Organisation Och Historia – serie

Axel Hamberg (1863–1933) var professor i geografi vid Uppsala universitet och har för eftervärlden mest förknippats med sitt livslånga utforskande av Sarek. I ett tidigare skede av karriären var han mineralog vid Stockholms högskola och deltog då även i några arktiska expeditioner, både med A. E. Nordenskiöld och A. G. Nathorst. När han år 1895 gjorde sitt första besök i Sarek hade endast en handfull personer utanför den samiska kulturen besökt området – vid den här tiden fanns det fortfarande mer eller mindre okända områden att utforska, även i Sverige. Det som var tänkt som en sommars glaciärstudier expanderade snart till ett storslaget projekt, där området skulle ges en allsidig naturvetenskaplig beskrivning. Detta livsprojekt ledde inte bara till att Hamberg blev en ovanligt mångsidig vetenskapsman, utan gav även utlopp för hans tekniska talanger där olika instrument och fotogrammetriska kameror utvecklades, liksom nydanande husbyggnadsteknik. Denna bok, rikt illustrerad, är den första mer omfattande skildringen av Axel Hambergs samlade insats som vetenskapsman.

Många svenska studenter har genom århundradena gjort studieresor till andra länder och tillbringat kortare eller längre perioder vid olika europeiska lärosäten. Frågan är om det har funnits någon annan grupp av studenter för vilka utlandsvistelserna varit lika avgörande som för medicinarna under 1600- och 1700-talet? Bo S. Lindbergs nya bok är den första som tar ett samlat grepp om de svenska medicinarnas studieresor fram till sekelskiftet 1800. Varför reste man? Vart reste man? Vilka nya kunskaper och färdigheter förde man med sig tillbaka till hemlandet? Det är några av frågorna som Lindberg besvarar. Boken innehåller presentationer av de olika lärosätena som besöktes av svenska studenter samt korta biografier över studenterna själva. Där möter allt från sedermera berömda professorer till i dag bortglömda läkare på landsorten. Lindberg visar att även många av de senare haft nog så intressanta livsöden som förtjänar att lyftas fram ur glömskan. Bo S. Lindberg är pensionerad överläkare och författare till ett flertal medicinhistoriska artiklar och böcker, bland annat Anders Fredrik Regnell: Läkare, botanist och donator (2011), Salomon Eberhard Henschen: En biografi (2013), Inte vid helt sunda vätskor: Gustav Vasa och hans söner ur ett medicinhistoriskt perspektiv (2017) och Kirurgernas historia: Om badare, barberare och fältskärer (2017).

Gudmund Björck var professor i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet under perioden 1946–1955. Han gick bort hastigt och oväntat, men hans anförvanter, talrika vänner och kolleger samt elever bevarade ett ljust minne av honom. Denna skrift har som sitt mål att ge en så fullständig bild av hans liv och verksamhet som materialet medger. Vi möter sålunda forskaren och läraren, den under beredskapsåren politiskt aktive som övergick till att bli en kritisk betraktare, kulturskribenten som författade eleganta artiklar om litteratur, den trägne medarbetaren i att återskapa den klassiska filologiens internationella samarbetsformer. Ett försök har också gjorts att fånga Gudmund Björcks personlighet med dess olika sidor. Hans stilistiska mästerskap belyses genom talrika citat hämtade från såväl tidningsartiklar som från tidigare opublicerat material såsom brev och dagböcker. Arbetet bygger på en fullständig genomgång av Gudmund Björcks vetenskapliga skrifter och tidningsartiklar, politiska ledare i Upsala Nya Tidning och kulturartiklar i Svenska Dagbladet. För att fånga personligheten har intervjuer och korrespondens med släktingar och tidiga vänner varit till stor hjälp. En synnerligen värdefull källa har varit opublicerat material, såsom Gudmund Björcks egna brev och de dagböcker som han förde under några tidiga resor och under de sista femton åren av sitt liv.

År 1919 beslöt två borgarkvinnor att grunda ett kulturellt damsällskap. Det fick namnet Concordia – endräkt. Hundra år senare tecknas dess historia. Arton skribenter följer skilda trådar ur Concordias förflutna och berättar om kvinnans väg från hemmafru till yrkeskvinna, om mötesplatser och måltider, om konsternas plats i sällskapet, om egna upplevelser. Dessutom uppmärksammas ett antal särskilt bemärkta medlemmar inom politik, akademi och konstnärsvärld. Av dessa levnadsöden vävs en gobeläng över nittonhundratalets kvinnohistoria – vida mer färg-skimrande än många jubileumsskrifters gråa sjalar.

När Olof Hammarsten kom som student till Uppsala 1861, var hans mål att bli läkare, men det vetenskapliga arbetet fångade hans intresse och blev en livslång passion. Han kallades 1883 till en professur i medicinsk och fysiologisk kemi, ett fält inom vilket han blev internationellt känd, och hans läroböcker översattes till flera språk. Trots kallelser från Karolinska institutet valde Hammarsten att stanna i Uppsala, och han valdes 1901 till universitetets rektor. Det innebar både administrativt arbete och representativa uppdrag, inklusive omsorg om tronarvingen Gustaf Adolfs studier. Han var även inspektor för två av Uppsalas studentnationer, och till hans samhälleliga uppdrag hörde att vara ordförande i Uppsala stadsfullmäktige och vice ordförande i Uppsala läns landsting. Som företrädare för den nya naturvetenskapligt inriktade medicinen kartlade Hammarsten i sin forskning människors och djurs matsmältning och de då dåligt kända processerna vid mjölkens ystning och blodets koagulering. Han medverkade i populärvetenskapliga tidskrifter, och som expert på närings- och födoämnen var han en flitig föredragshållare och mångårig inspektor för Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. Svenska och utländska akademier såg gärna Hammarsten bland sina hedersledamöter, och Kungl. Vetenskapsakademien valde honom till ordförande i Nobelkommittén för kemi. I nästan två decennier ledde han dess arbete med att föreslå Nobelpristagare i kemi, med Marie Curie som den för eftervärlden mest kända. Mats Ola Ottosson är civilingenjör och teknologie licentiat. Han har arbetat på forskningsråd i Sverige och med forskningsadministration på Europanivå i Strasbourg och Bryssel. Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har senare varit verksam som författare på det universitetshistoriska området.

Körsång har klingat genom seklerna och speglat samhället. 100-årsjubilerande Uppsala domkyrkas gosskör är en del av detta genom vardagligt slit, konstnärliga framgångar, söndagligt gudstjänstsjungande och musikalisk glädje. Klingande musikalisk verksamhet är också en del av en tradition för Uppsala universitet och har så varit under dess drygt 500-åriga tillvaro. Kyrka och universitet har följts åt i samarbete och samverkan där musiken ofta varit en gemensam nämnare. Boken innehåller en längre historik samt kortare bidrag från personer som varit och är engagerade i Uppsala domkyrkas gosskörs verksamhet.

Innehållet i denna bok återges i samma form som vid de populärvetenskapliga föreläsningarna om örat som författaren hållit för patientorganisationer genom åren. Unika bilder visar det mänskliga örats estetik och samtidigt undviks fackuttryck och speciell terminologi, utan att ge avkall på vetenskapligt innehåll. Boken vänder sig inte bara till de som är engagerade inom hörsel och hörselvård utan till alla intresserade inom natur, biologi och medicin. Det är en hyllning till kroppens sinnrika skapelser, oförståeligt vist konstruerade i just örat. Vetenskaplig litteratur som citeras återges i slutet av boken för de som önskar mer bakgrundsinformation. Boken tillägnas Hörselskadades Riksförbund (HRF) och alla de fantastiska patienter som författaren mött under åren och de som gett sitt stöd till forskningen. Rikt illustrerad.

Universitetshistoria är ytterst en historia om människor – å ena sidan om deras drömmar, förhoppningar och tvivel, å andra sidan om hur de har hanterat utfallet av mångåriga uppoffringar och vedermödor. Resultatet kunde bli erkännande och uppnående av länge eftersträvad professur men lika gärna sluta i besvikelse och bakslag. I tio essäer om förhållandena vid Uppsala universitet under 1800- och 1900-talen lämnar lärdomshistorikern Carl Frängsmyr en rad exempel på akademiska intriger, maktspel, nedgörande kritik – i något fall rentav personförföljelse – men också på framgångsrik disciplinuppbyggnad, intellektuell nyfikenhet, vetenskapliga framsteg och akademisk opinionsbildning. Några av huvudpersonerna är experimentalfysikern Anders Ångström, växtbiologen Axel N. Lundström, nordisten Mårten Richert, den stridbare estetikern Teddy Brunius och den fruktade juristprofessorn, tillika beryktade studentplågaren, Johan Christopher Lindblad. Tillsammans bildar dessa tio akademiska interiörer en fond mot vilken framväxten av det moderna universitetet avtecknar sig.

År 1916 stadfästes nya statuter för de svenska universiteten. För Uppsalas del skildras här den teologiska fakultetens förhållanden därefter och under hela 1900-talet. Oloph Bexell klarlägger i boken hur fakultetens månghundraåriga förbindelser med kyrkan successivt löstes upp både formellt och vad gäller forskning och undervisning. Hur gick det till och vad blev konsekvenserna? Antalet studenter ökade kraftigt. Skolans förändrade kursplaner och behov av nya lärarutbildningar motiverade nya studieordningar för det som samtidigt var – och fortfarande är – en utbildning av blivande präster. Hur har teologutbildningens tyngdpunkt skiftat över tid? Boken Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916–2000 beskriver även framväxten av det fristående Stockholms teologiska institut liksom hur och varför utbildningen där med tiden övertogs av Uppsala universitet. Förändringarna inom forskarämnena behandlas utförligt. Professorstillsättningarna var ofta utdragna och utgjorde viktiga vägval för ämnenas profil. Utgången var många gånger oviss in i det sista. Läsaren får möta en rad pregnanta professorsprofiler och följa många av fakultetens diskussioner. Ibland har krafter utifrån aktivt agerat för att påverka händelseutvecklingen. Hur har den teologiska fakulteten i olika tider tolkat sin uppgift och roll vid ett statligt universitet? Boken visar hur och varför många av ämnena över tid förändrade sitt fokus.

During his nearly three years in China, the Austrian-Swedish palaeontologist Otto Zdansky (1894–1988) made pioneering discoveries of fossil faunas that greatly enhanced the understanding of the evolution of Chinese vertebrates. The most important was found in 1921 during his very first field trip in the country, to Zhoukoudian outside Beijing, where he discovered a fossil human tooth of Peking Man (Homo erectus pekinensis). Zdansky had come to Sweden in 1920 as an exchange student at Uppsala University, before travelling to China to take part in the Sino-Swedish science collaborations run there by the geologist Johan Gunnar Andersson. At the time there was an ongoing scientific race to find conclusive evidence of early Man in Asia, and although Zdansky never made much out of it, his discovery of Peking Man became a world sensation. Soon Zdansky also excavated some of the first dinosaurs ever found in China and surveyed the so-called Hipparion fauna that today is of great importance for the understanding of ancient climate changes. This book celebrates the 100th anniversary of both the ground-breaking discovery of Peking Man and of Otto Zdansky’s arrival in China. It tells the story of Zdansky’s life, tracks his fieldwork in China, explains his scientific achievements and also presents for the first time his own memoirs illustrated with photos, drawings and documents from Swedish archives. The book also includes a Chinese translation of Zdansky's memoirs.

I denna bok tecknar Lennart Nordenfelt en bild av professor Carl Yngve Sahlins (1824–1917) liv och filosofiska författarskap. Sahlin levde i en intellektuell atmosfär som präglades starkt av idealistisk filosofi, inte minst som den företräddes av den mycket framstående filosofen Christopher Jacob Boström. Sahlin blev Boströms kanske främste elev, i varje fall den mest inflytelserike. Sahlin var också under inte mindre än 13 år, 1876 till 1889, rector magnificus vid Uppsala universitet och kunde därmed starkt påverka det akademiska livet i Uppsala. Sahlin var en mycket flitig författare i Boströms anda. Hans böcker utgör i själva verket en betydelsefull ingång till Boströms filosofi. Men han behandlade också flera filosofiska ämnesområden som Boström aldrig på allvar gav sig in på. Och han gjorde inträngande analyser av ämnen som Boström bara flyktigt behandlade. Nordenfelt beskriver i denna bok också andra aspekter av Sahlins gärning som professor och universitetsrektor men också av hans liv utanför akademin. Som rektor kom Sahlin i kontakt med andra högre ämbetsmän i det svenska samhället. Han spelade en viktig roll i Uppsala stad genom uppdrag på flera skolor och i Akademiska sjukhusets direktion. Sahlin var också, framför allt under senare delen av livet, engagerad i pedagogiska frågor. Sahlin pläderade starkt för att den klassiska bildningens ställning skulle bevaras i det svenska skolsystemet. I anslutning till detta arbete tog Sahlin initiativet till att starta Svenska Humanistiska Förbundet 1896, i vilket han blev dess första ordförande.

Den 31 augusti 1624 utfärdade Gustaf II Adolf den så kallade arvegodsdonationen till Uppsala universitet. Närmare fyrahundra gårdar, ängsmarker, kvarnar och utjordar övergick därmed i lärosätets ägo. Avkastningen från dessa egendomar var tillräcklig för att universitetet skulle förbli ekonomiskt självförsörjande under mer än tvåhundra år. Därigenom kunde akademin även försvara sin ställning som självständig korporation med egen domsrätt. Situationen förändrades när statsanslagen på 1800-talet blev universitetets huvudsakliga inkomstkälla. Under loppet av halvtannat århundrade omdanades universitetet till att bli en statlig myndighet. Till följd av detta sattes äganderätten till arvegodsdonationen och många senare donationer i fråga men de kunde skyddas genom införandet av 1994 års stiftelselag, vilken möjliggjorde ombildning till stiftelser. Uppsala Akademiförvaltning, som inrättades 1997, förvaltar dessa och därmed den fyrahundraåriga traditionen från Gustaf II Adolf. I denna bok tecknas Uppsala Akademiförvaltnings tillkomst och långa förhistoria, inte minst universitetets utdragna försvarsstrid för äganderätten till arvegodsdonationen. Dessutom skildras en rad senare donationer, som har kommit universitetets undervisning och forskning till del. För några av dem har kapitalet förbrukats enligt donators önskan, men de flesta finns kvar i stiftelseform och förvaltas av Uppsala Akademiförvaltning

Uppsala universitet har under Bo Sundqvists år som rektor genomgått stora omdaningar. De politiska och ekonomiska förutsättningarna för den svenska forskningen och högre utbildningen har förändrats. Informationsteknologin har skapat nya rutiner i det dagliga arbetet för studenter, lärare och forskare. De internationella kontakterna har intensifierats. Forskning och utbildning är i dag utan tvekan en global angelägenhet, sin också har sin nationella, regionala och lokala betydelse. Om detta står att läsa i denna bok, med utgångspunkt från den nyfiket föränderliga men ändå historiskt fast förankrade verksamheten vid Uppsala universitet. Ledarskap i förändring innehåller bidrag som ur olika perspektiv skildrar hur åren 1997–2006 förändrat universitetet och dess verklighet, för forskningen och utbildningen, för ledarskapet och organisationen, i vardag och fest. Berättelsen om Uppsala universitet går vidare. Innehåll LEDARSKAP OCH UTVECKLING Lena Marcusson – Det akademiska ledarskapet 1997–2006 Hans Dalborg – Rektor i konsistoriet Mats Ola Ottosson – De djupa leder vinna det åt honom Ulla Myhrman – Att planera för ett forskningsuniversitet Jan Ivar Mattsson – Projektplan 1996 Ewert Bengtsson – En virtuell IT-fakultet Annika Lundmark – Kvalitetsarbete och förnyelse i grund- och forskarutbildningen Lars Fransson – Internationaliseringsarbetet vid Uppsala universitet Claes-Göran Granqvist och Lars Jonsson – Uppsala universitet och dess samverkansuppgift Ludvig Larsson – Rektor och Uppsala studentkår FORSKNING OCH UTBILDNING Leif Lewin – Humaniora och samhällsvetenskap vid millennieskiftet Ulf Pettersson – Medicin och farmaci under Bo Sundqvists tid som rektor Jan-Otto Carlsson – Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten under åren 1997–2006 Mats Thelander och Caroline Liberg – Rektor och utbildningsvetenskapen Ulf Göranson – Universitetsbiblioteket kring sekelskiftet 2000 VARDAG OCH FEST Per Ström – Tradition i förnyelse Mattias Bolkéus Blom – ”Kära kollegor, mina damer och herrar…” Rektor i talarstolen Lars Burman – Universitetets museer och det historiska kapitalet Johan Cederlund – Bo Sundqvist och konstsamlingarna Anna Ivarsdotter – Musik i Alma maters tjänst Johan Vestin – Studentlivet i Uppsala Torsten Pettersson – Det mesta som finns är osynligt Dekanlängd 1997–2006 Ledarskap i förändring innehåller bidrag som ur olika perspektiv skildrar hur åren 1997–2006 förändrat universitetet och dess verklighet, för forskningen och utbildningen, för ledarskapet och organisationen, i vardag och fest. Berättelsen om Uppsala universitet går vidare. Innehåll Förord 9 LEDARSKAP OCH UTVECKLING Lena Marcusson – Det akademiska ledarskapet 1997–2006 Hans Dalborg – Rektor i konsistoriet Mats Ola Ottosson – De djupa leder vinna det åt honom Ulla Myhrman – Att planera för ett forskningsuniversitet Jan Ivar Mattsson – Projektplan 1996 Ewert Bengtsson – En virtuell IT-fakultet Annika Lundmark – Kvalitetsarbete och förnyelse i grund- och forskarutbildningen Lars Fransson – Internationaliseringsarbetet vid Uppsala universitet Claes-Göran Granqvist och Lars Jonsson – Uppsala universitet och dess samverkansuppgift Ludvig Larsson – Rektor och Uppsala studentkår FORSKNING OCH UTBILDNING Leif Lewin – Humaniora och samhällsvetenskap vid millennieskiftet Ulf Pettersson – Medicin och farmaci under Bo Sundqvists tid som rektor Jan-Otto Carlsson – Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten under åren 1997–2006 Mats Thelander och Caroline Liberg – Rektor och utbildningsvetenskapen Ulf Göranson – Universitetsbiblioteket kring sekelskiftet 2000 VARDAG OCH FEST Per Ström – Tradition i förnyelse Mattias Bolkéus Blom – ”Kära kollegor, mina damer och herrar…” Rektor i talarstolen Lars Burman – Universitetets museer och det historiska kapitalet Johan Cederlund – Bo Sundqvist och konstsamlingarna Anna Ivarsdotter – Musik i Alma maters tjänst Johan Vestin – Studentlivet i Uppsala Torsten Pettersson – Det mesta som finns är osynligt Dekanlängd 1997–2006

Uppsala universitet har en lång historia. Professor Anders Hallbergs rektorat utgör det senaste i en lång följd. Fem år kan förefalla vara en kort period med detta historiska perspektiv. Med den snabba utveckling som kännetecknar det moderna universitetet på olika plan hinner likväl förbluffande mycket hända på denna tid. Såväl universitetets egna arbetssätt och organisation, forskningens framsteg och teknikens utveckling som de yttre förutsättningarna i samhällsförändringar och nya villkor illustrerar detta. Det goda universitetet presenterar Alma mater upsaliensis ur olika aspekter under perioden 2006–2011. Strävan har varit att genom de 36 bidragen ge läsaren en mångsidig skildring av lärosätet sådant det framträder vid 2010-talets början. Boken är samtidigt universitetets hyllning till sin styresman inför avgången från rektorsämbetet. Innehållsförteckning Förord INLEDNING, Kerstin Sahlin, Ett rektorat med kvalitet som ledstjärna VETENSKAP Fred Nyberg, Anders Hallberg som vetenskapsman Joseph Nordgren och Per Andersson, Forskning under luppen Anders Bäckström och Maarit Jänterä-Jareborg, Religion och rätt i samverkan Göran Magnusson och Britt Skogseid, Medicin och samhälle Otto Cars, Dan I. Andersson och Andreas Heddini, Antibiotikaresistens och ReAct Margaretha Fahlgren, Humaniora och samhällsvetenskap Peter Wallensteen, Rektor Hallberg och fredsforskningen vid Uppsala universitet 2006–2011 Lars Magnusson, Samhällsvetenskaperna i dag och i morgon Caroline Liberg, Från lärarutbildning till utbildningsvetenskap Ulf Danielsson, Fysik och astronomi i Uppsala Hans Ellegrenm Livets och biologins utveckling Kristina Edström, Energins oförstörbarhet Kerstin Lindblad-Toh och Maria Sörby, SciLifeLab UTBILDNING Åsa Kettis, Kvalitet i högre utbildning och forskning Kay Svensson, Rankning, rykte och redovisning Cilla Häggkvist, Att anta studenter till högre utbildning Anna Ekström, Universitet och arbetsmarknad Ameli Frenne och Jon Stridh, Rektor, nationer och studentliv Kristina Hirschfeldt och Klas-Herman Lundgren, Rektor och Uppsalas studentkårer UNIVERSITET Ann Fust och Kerstin Jacobsson, Strategiskt arbete – en röd tråd Hans Dalborg, Ett föredöme i växelspelet akademi–näringsliv Ulf Göranson, Universitetsbiblioteket 2006–2011 Lars Engwall, Aktiebolag och universitet Shirin Ahlbäck Öberg, Organisering av autonomi och universitetet som idé Coco Norén, Akademiska senaten Lennart Ilke, Konsolidering och framtid Peter Egardt, Anders Hallbergs universitet PLATSER, HISTORIA, KULTURARV Lars Burman, Uppsala universitet och bildningsmiljöerna Göran Bexell, Uppsala och Lund Per Ström, Kulturtradition och traditionskultur Carl Frängsmyr och Tore Frängsmyr, En ny universitetshistorik Roland Moberg och Annika Windahl Pontén, Linnéjubileets genomförande Stefan Karpe, Tosca och Otello i Uppsala Hendrik Mäkeler, Uppsala universitets myntkabinett Anna Sjögren, Universitetshuset i Uppsala APPENDIX Vicerektorer och dekaner 2006–2011 Medverkande Bildförteckning

Abraham Bäck (1713–1795) föddes i Söderhamn. I Uppsala väcktes hans håg för medicinen av Lars Robergs dissektioner och Linnés herborisationer. Nils Rosén von Rosenstein promoverade honom till medicine doktor. Bäck och Carl von Linné förenades tidigt av botaniken, som blev en gemensam källa till både nytta och nöje. Eter fyra års studier vid europeiska lärosäten återvände Bäck till hemlandet som entusiastisk reformator av svensk medicin. Abraham Bäck framstår som den egentlige grundaren av Kungl. Serafimerlasarettet inom ramen för Collegium medicum. Han prisas också som den förste att införa obligatorisk klinisk tjänstgöring för tjänsteläkare och den förste att införa fysikalisk diagnostik med patientjournalen som medicinsk dokumentation. Som kunglig arkiater, preses i Collegium medicum och välrenommerad privatpraktiker var han en nydanare och en framgångsrik entreprenör för ett nytt utbildningssystem för svenska läkare. För allmänheten är Abraham Bäcks privatliv föga känt. De båda vännerna Bäck och Linné möttes regelbundet i arkiater Bäcks gästfria Stockholmshem. På Linnés inbjudan till sin ”Kiäraste Broder” stod ibland en kallelse ”till en liten printz i floræ rike” i Uppsala eller Hammarby. De var husläkare för varandra och i den gemensamma brevväxlingen uppenbaras deras ömsinta vänskap i ett förklarat ljus genom hela livet, inte minst vid Linnés bortgång.

Hur syns och märks Uppsala universitet utanför sina föreläsningssalar och laboratorier, och hur präglar det sin närmaste omgivning? Vad har universitetet betytt för Uppsala stad och för lokalsamhället i övrigt? Hur har samarbetet utvecklats mellan universitetet och lokala myn­digheter och organisationer, och på vilka områden har samverkan varit särskilt omfattande? Vilka resultat ha uppnåtts och vad har blivit bestående? Vilken roll har studenterna och deras organisationer spelat för stadens utveckling och i stadens liv? Det är frågor av detta slag som denna bok vill besvara, och den tid som skildras är från början av 1900-talet till våra dagar. Det handlar om stadsbilden och om universitetets betydelse för stadens utveckling inte minst på kulturområdet men också om samverkan inom ”vård, skola och omsorg” för att använda ett uttryck från det politiska livet. Boken belyser också universitetets bidrag till näringslivets utveckling och till Uppsalas internationalisering. Mats Ola Ottosson fick sin akademiska utbildning i Lund och avlade där ­teknologie licentiatexamen. Han har arbetat inom de svenska forsknings­råden och med forskningsadministrativa frågor i Frankrike och Belgien. ­Under en tioårsperiod från 1998 till sin pensionering var han universitetsdirektör vid Uppsala universitet, och han har även därefter haft ansvar för några till universitetet knutna verksamheter.

Den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet bildades 1964. Under 50 år har fakultetens medarbetare deltagit i den samhällsvetenskapliga forskningens och undervisningens förändringsprocesser, men också påverkat hur såväl akademien som samhället utvecklats. Denna skrift beskriver framförallt fakultetens och några av dess institutioners historia under perioden 2004–2014. Bidragen skildrar också delar av den verksamhet som bedrivs i dag, och berättar därtill något om de utmaningar den samhällsvetenskapliga forskningen och utbildningen står inför. Innehållsförteckning Inledning, Lars Magnusson I den gyllene medelåldern – Samhällsvetenskapliga fakulteten 2004–2014, Berit Hagekull, Lars Magnusson och Anders Malmberg Uppsala konfliktdataprogram 35 år – från nattlig radioinspelning till sekundsnabb nerladdning, Peter Wallensteen Rysslandsstudier i Uppsala – kontinuitet och förändring, Claes Levinsson Kostvetenskapens utveckling – mat och ätande som substans och symbol, Christina Fjellström Tvärvetenskap på disciplinär grund – tjugo år med Institutet för bostads- och urbanforskning, Bo Bengtsson Babylabbets historia och verksamhet, von Hofsten och Gustaf Gredebäck Intermediärer och globala teman – vem styr det transnationella samspelet mellan universitet?, Kerstin Sahlin Kollegialitet och linjestyre – oförenliga roller eller nödvändig dualism?, Shirin Ahlbäck Öberg Prefektens bildningsresa – reflektioner över ledarskap vid en institution, Mats Edenius Om fakulteten, Ylva Hasselberg Ekonomikum 40 år – ett nav i fakultetens verksamhet, Markus Hed Samhällsvetenskapliga fakultetens sigill, Mattias Bolkéus Blom Inbjudning till filosofie doktorspromotionen inom Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet måndagen den 31 maj 1965, Karl-Gustaf Hildebrand