Carl Frängsmyr - Böcker

Den här boken ger en lättillgänglig presentation av det svenska utbildnings­systemets historia. Utbildningsreformer för förskolan, grundskolan, folk­bildning och universitet beskrivs och introduktioner till skolämnenas historia presenteras, däribland svenska, historia och samhällskunskap. Övergripande och tvärgående perspektiv på utbildningshistorien anläggs för frågor som rör utbildningens ekonomiska historia, lärarkårens utveckling, sociala förhållandens betydelse för utbildning, utbildningspolitik samt betyg och bedömning. I boken medverkar ett tjugotal författare, varav de flesta är ledande specialister inom de ämnen de skriver om. Denna fjärde upplaga är uppdaterad med bland annat beskrivningar av sexualundervisningens historia. Utbildningshistoria – en introduktion vänder sig till blivande lärare samt studenter och forskare i till exempel historia och pedagogik som behöver kunna placera skolans situation i ett vidare sammanhang och i ett längre tidsperspektiv.

Universitetshistoria är ytterst en historia om människor – å ena sidan om deras drömmar, förhoppningar och tvivel, å andra sidan om hur de har hanterat utfallet av mångåriga uppoffringar och vedermödor. Resultatet kunde bli erkännande och uppnående av länge eftersträvad professur men lika gärna sluta i besvikelse och bakslag. I tio essäer om förhållandena vid Uppsala universitet under 1800- och 1900-talen lämnar lärdomshistorikern Carl Frängsmyr en rad exempel på akademiska intriger, maktspel, nedgörande kritik – i något fall rentav personförföljelse – men också på framgångsrik disciplinuppbyggnad, intellektuell nyfikenhet, vetenskapliga framsteg och akademisk opinionsbildning. Några av huvudpersonerna är experimentalfysikern Anders Ångström, växtbiologen Axel N. Lundström, nordisten Mårten Richert, den stridbare estetikern Teddy Brunius och den fruktade juristprofessorn, tillika beryktade studentplågaren, Johan Christopher Lindblad. Tillsammans bildar dessa tio akademiska interiörer en fond mot vilken framväxten av det moderna universitetet avtecknar sig.

Volym 1. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Volym 2. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Få svenska byggnader torde ha spelat samma roll för opinionsbildningen i Sverige under 1900-talet som universitetshuset i Uppsala. I aulan och lärosalarna har genom åren framträtt en lång rad politiker, religiösa ledare, författare, musiker och sångare: Johannes Paulus II, Albert Camus, Alva Myrdal, Georg Brandes, Oswald Spengler, Haile Selassie, Josephine Baker, Jussi Björling, Gunnar Ekelöf, Thomas Mann, Olof Palme, Rabindranath Tagore, Stokely Carmichael, Kofi Annan och Led Zeppelin är några exempel. Under kriget blev universitetshuset en samlingspunkt för kampen mot nazismen, och senare genomfördes i aulan stora manifestationer när den politiska och akademiska friheten hotades på olika platser i världen. Universitetet som arena skildrar livet i universitetshuset i form av 125 miniessäer, vilka tillsammans speglar ett lärosätes modernisering, internationalisering och öppnande mot samhället. Boken är generöst illustrerad med många unika bilder.