Volym 2. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla.
Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet.
Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.
