Skrifter rörande Uppsala universitet C. organisation och historia – serie

Volym 1. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Volym 2. År 1852 utfärdades nya statuter för de båda universiteten i Uppsala och Lund. Under de följande decennierna följde nya genomgripande reformer i snabb takt. Perioden fram till 1916 kan karakteriseras som en omvandlingsprocess utan motsvarighet i universitetets äldre historia: den akademiska jurisdiktionen inskränktes, kvinnliga studenter bereddes tillträde till universiteten, kungamaktens och kyrkans inflytande försvagades och den gamla korporationsmodellen underminerades i takt med att universiteten blev allt mer beroende av statsanslag. Universitetet blev allt större och en rad nya professurer inrättades, men detta innebar även att den hävdvunna kollegiala styrelseformen blev allt svårare att upprätthålla. Förändringsprocessen genererade en omfattande debatt om den akademiska friheten och universitetets förhållande till det omgivande samhället. Samtidigt skedde en vetenskaplig specialisering, vilken ledde till att många ämnen delades upp i underdiscipliner, undervisningen reformerades och – inte minst – forskningens ställning förstärktes. Universitetets uppgift skulle inte bara omfatta undervisning utan även verklig forskning. Till följd av detta blev avhandlingarna allt tjockare och 1876 beslutades att sökande till professurer skulle granskas av särskilda sakkunniga. Studieresor till utlandet blev en nödvändig förutsättning för dem som ville göra akademisk karriär. Universitetet i Uppsala blev därigenom allt mer integrerat i det internationella vetenskapssamfundet. Härtill bidrog tekniska innovationer, främst järnvägen, som väsentligt underlättade resandet. Denna historik berör universitetets plats i samhället, men skildrar även lärostrider, undervisningens organisation och vardagliga förhållanden vid fakulteterna, liksom studenternas allt viktigare roll som opinionsbildare.

Med en essä om porträtten av Jan von Bonsdorff. Alltifrån Uppsala universitets tillkomst år 1477 har det vid lärosätet funnits en rektor. Länge roterade ämbetet mellan professorerna med en mandattid om endast ett halvår eller ett år. När universitetet var mindre och antalet professorer inte så stort, kunde en professor därför inneha rektorsposten flera gånger. En ändring skedde med 1876 års universitetsstatuter då rektors­perioden blev två år med möjlighet till förlängning. Senare skedde ytterligare utökningar av mandattiden, och denna nya ordning stärkte rektors ställning. Flera av de professorer som därefter innehaft ämbetet har suttit som rektor i tio år eller mer. I denna bok finns korta biografier över de arton män som innehaft rektorsämbetet från 1877 till 2011, och den ger också lite information om universitetets utveckling under deras rektorstid. Det valda formatet har nödvändiggjort koncisa redovisningar, och den som vill veta mer hänvisas till särskilda biografier och till årsböcker och andra skrifter från universitetet. Biografierna illustreras med samtida porträtt, som nästan alla finns i universitetets rektorsrum, och i ett särskilt avsnitt beskrivs denna porträttserie ur ett konstnärligt perspektiv.

Få svenska byggnader torde ha spelat samma roll för opinionsbildningen i Sverige under 1900-talet som universitetshuset i Uppsala. I aulan och lärosalarna har genom åren framträtt en lång rad politiker, religiösa ledare, författare, musiker och sångare: Johannes Paulus II, Albert Camus, Alva Myrdal, Georg Brandes, Oswald Spengler, Haile Selassie, Josephine Baker, Jussi Björling, Gunnar Ekelöf, Thomas Mann, Olof Palme, Rabindranath Tagore, Stokely Carmichael, Kofi Annan och Led Zeppelin är några exempel. Under kriget blev universitetshuset en samlingspunkt för kampen mot nazismen, och senare genomfördes i aulan stora manifestationer när den politiska och akademiska friheten hotades på olika platser i världen. Universitetet som arena skildrar livet i universitetshuset i form av 125 miniessäer, vilka tillsammans speglar ett lärosätes modernisering, internationalisering och öppnande mot samhället. Boken är generöst illustrerad med många unika bilder.