Frågorna om mänskliga rättigheter och om rättvisa är i dag aktuellare än på mycket länge. Ett viktigt bidrag till denna förnyade diskussion lämnade 1971 John Rawls genom sitt arbete En teori om rättvisa, som diskuterar centrala frågor om rättigheter och principer för fördelning. Ett vanligt problem med rättighets- eller rättviseteorier är att man ofta presenterar flera principer som strider mot varandra. Om man t ex utgår ifrån den utilitaristiska principen om »största möjliga lycka för största möjliga antal individer» kan denna lätt hamna i motsättning till den enskildes människovärde. Är det exempelvis rätt att offra en eller flera människor om en sådan handling garanterar största möjliga lycka för största antal individer? Svarar vi nej på den frågan måste vi utgå ifrån en annan princip. Men också den kan visa sig komma i konflikt med vår »moraliska intuition».

Det är sådana problem som Rawls försöker lösa. Det är ingen överdrift att säga att hans bok väckt uppmärksamhet långt utanför fackfilosofernas kretsar. John Rawls försöker på sätt och vis klargöra vilken rättviseprincip som den moderna liberala demokratin kan grundas på.

Samtidigt vill han visa att det finns principer som varje rationell och moralisk person måste ansluta sig till. Metodologiskt påminner hans tillvägagångssätt om Hobbes, Locke och Kant; han argumenterar utifrån en kontraktsteoretisk tradition. Annorlunda uttryckt: Om du befann dig i en situation där du inte visste hur det skulle gå för dig i livet, vilken rättviseprincip skulle du då välja? Rawls använder här »naturtillståndet» som en fiktion. Om vi befann oss i ett »naturtillstånd» eller i en »ursprungsposition», vad skulle då vara ett förnuftigt val av rättviseprincip? Det står åtminstone klart att en rationell individ inte kan välja principer som fungerar självdestruktivt.

Rawls grundtanke är att ojämlikhet måste tjäna den som har det sämst, det vill säga att en viss ojämlikhet är legitim när den innebär att de som har det sämst likväl får det bättre än de annars skulle haft det utan denna ojämlikhet. Detta är den så kallade differensprincipen.

Frågorna om mänskliga rättigheter och om rättvisa är i dag aktuellare än på mycket länge. Ett viktigt bidrag till denna förnyade diskussion lämnade 1971 John Rawls genom sitt arbete En teori om rättvisa, som diskuterar centrala frågor om rättigheter och principer för fördelning. Ett vanligt problem med rättighets- eller rättviseteorier är att man ofta presenterar flera principer som strider mot varandra. Om man t ex utgår ifrån den utilitaristiska principen om »största möjliga lycka för största möjliga antal individer» kan denna lätt hamna i motsättning till den enskildes människovärde. Är det exempelvis rätt att offra en eller flera människor om en sådan handling garanterar största möjliga lycka för största antal individer? Svarar vi nej på den frågan måste vi utgå ifrån en annan princip. Men också den kan visa sig komma i konflikt med vår »moraliska intuition».

Det är sådana problem som Rawls försöker lösa. Det är ingen överdrift att säga att hans bok väckt uppmärksamhet långt utanför fackfilosofernas kretsar. John Rawls försöker på sätt och vis klargöra vilken rättviseprincip som den moderna liberala demokratin kan grundas på.

Samtidigt vill han visa att det finns principer som varje rationell och moralisk person måste ansluta sig till. Metodologiskt påminner hans tillvägagångssätt om Hobbes, Locke och Kant; han argumenterar utifrån en kontraktsteoretisk tradition. Annorlunda uttryckt: Om du befann dig i en situation där du inte visste hur det skulle gå för dig i livet, vilken rättviseprincip skulle du då välja? Rawls använder här »naturtillståndet» som en fiktion. Om vi befann oss i ett »naturtillstånd» eller i en »ursprungsposition», vad skulle då vara ett förnuftigt val av rättviseprincip? Det står åtminstone klart att en rationell individ inte kan välja principer som fungerar självdestruktivt.

Rawls grundtanke är att ojämlikhet måste tjäna den som har det sämst, det vill säga att en viss ojämlikhet är legitim när den innebär att de som har det sämst likväl får det bättre än de annars skulle haft det utan denna ojämlikhet. Detta är den så kallade differensprincipen.