Att fostra journalister. Jounalistutbildningens formering i Sverige 1944-197

I internationell jämförelse etablerades en journalistutbildning av permanent slag relativt sent i Sverige. Även om det tidigare fanns en lärlingsväg in i yrket samt olika kortare kurser var det först 1959 som en ettårig sammanhållen utbildning startade. Att fostra journalister analyserar diskussionen om en svensk journalistutbildning under perioden 1944 till 1970. Vad drev på en formaliserad journalistutbildning? Hur relaterar sig den svenska diskussionen till den internationella? Var och hur ska journalister utbildas och av vem? Vilken typ av kunskap bör en journalist ha? Vem är lämplig för yrket och hur ska de lämpliga väljas ut? Varför tog det så lång tid för pressens organisationer att enas om hur en utbildning skulle utformas? Frågan om en journalistutbildning kom upp direkt efter andra världskriget. Skulle yrket nås genom akademiska studier eller borde journalisten lära av verkligheten, genom praktiskt arbete på redaktionerna? Eller byggde yrket enbart på talang, på en särskild personlighet som vissa människor hade? Även efter att en högre utbildning hade inrättats fortsatte denna diskussion om hur utbildningen borde utformas. Detsamma gäller diskussionen om det är bra eller dåligt för samhället med en speciell utbildning för journalister. Å ena sidan ansågs en formaliserad utbildning ibland rentav som skadlig, något som strömlinjeformade journalister och gjorde att de betraktade samhället och världen med en enhetlig blick, vilket kunde vara skadligt för demokratin och för yttrandefriheten. Å andra sidan hävdades att dåligt utbildade journalister kunde vara en fara eftersom de inte kunde förklara en alltmer komplicerad värld för sin publik. Elin Gardeström är idéhistoriker verksam vid bland annat Uppsala universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.