Ett möte mellan de båda vännerna Raymond Aron och Jean-Paul Sartre på ett kafé i Paris vintern 1932 kom att få avgörande betydelse för den senares filosofiska utveckling. Aron vistades under denna tid i Berlin där han studerade Husserl och den tyska fenomenologin. I den fenomenologiska filosofin undersöker man vanliga och påtagliga saker så som de visar sig för oss, klargjorde Aron. För fenomenologen är inte världen i sig, utan världen som fenomen, studieobjekt. Sartre blev fullständigt tagen av vännens beskrivning och beslöt att själv resa till Berlin. Där tillbringade han läsåret 1933/34, intensivt sysselsatt med den tyska fenomenologin. Han fördjupade sig i skrifter av Husserl, Heidegger och Jaspers och arbetade på essän "Egots transcendens", som kom att bli den kanske viktigaste av hans tidiga filosofiska studier. I dessa första arbeten sökte Sartre utveckla en egen och originell medvetandeteori. I "Egots transcendens" radikaliserar han Husserls fenomenologi genom att ta bort jaget som otvivelaktig utgångspunkt. Medvetandet är för Sartre ren, fri spontanitet, ett intet, ett medvetande om något utanför sig själv; det är ett jaglöst, opersonligt medvetande som är individuellt till sin natur. Jaget är inte något som finns i eller bakom medvetandet, utan det framträder i stället som resultat av en reflexionsakt. Med denna syn på jaget och medvetandet menade sig Sartre undvika idealism och kunna filosofiskt grunda en moral och en politik. Detta är en nyutgåva av 1991 års utgåva.
