Säg mig vad du äter och jag ska säga dig vem du är, påpekade 1700-talsgastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin. Och kanske är det i attityden till födan vi intar som vi i själva verket visar vilka vi är. En måltid handlar ju om så mycket mer än att bara bli mätt och utspelar sig inte minst på en social arena. Men idag har traditionens självklarhet – säg salta köttbullar, söta lingon och syrlig gurka – ersatts av globaliseringens batteri av möjligheter och kombinationer. Tillvaron smakar kort sagt annorlunda, och ibland, när snabbmatsideologin och vinningslystnaden får råda, knappt någonting alls.
Stefan Foconis essä "Om kokkonsten" handlar om födans egenskaper, rätternas förvandlingar, traditionens egenheter och mycket därtill. Den tar med läsaren på en överrumplande resa genom tidsåldrar, världsdelar och sammanhang, från förmänniskornas identitetsskapande lägereldar via den moderna laxproduktionens industriella tyranni och vidare till näringsämnenas kemiska dans under tillagningsprocessen. Boken väcker lika många frågor som den ger svar – det finns ju mycket att fundera över på området. »Att äta är en förlängning av att fortsätta andas. Det borde vara den enskildes skyldighet att ägna bägge aktiviteterna uppmärksamhet, tvivel och reflexion.«
Essän är nummer två i den kvartett om vad det innebär att vara människa som inleddes med "Om trädgårdskonsten" (2011).
Stefan Foconi, född 1955, har en bred verksamhet på det litterära fältet bakom sig. Han debuterade med romanen "Lergök" 1991 och har därefter publicerat en rad dikter, romaner, essäer och reseskildringar. Senast romanen "Hade en bror" (2012), monografin "Istanbul. Vandringar i Europas största stad" (2014) samt den kulturhistoriska samtidsskildringen "Levanten. Mellanöstern utan gränser" (2016, tillsammans med Tomas Andersson).
