Romersk historia är ett väldigt ämne, oavsett om man utgår från arkeologiska eller skriftliga källor. Och vår kunskap har, naturligt nog, stora luckor eftersom tillfälligheter ofta har bestämt vad som har bevarats till vår tid. Men när det finns tillförlitliga källor kan vi ibland komma de gamla romarna överrumplande nära.
Nära dem kommer man definitivt i Magnus Wistrands rikligt kommenterade antologi "Romare tar till orda" – som emellertid närmar sig den romerska historien från ett mindre vanligt håll och med hjälp av texter som i strikt mening inte är särskilt tillförlitliga alls. Boken rymmer ett urval av de tal som återges hos fyra romerska författare, Caesar, Sallustius, Livius och Tacitus. Antika historieskrivare låter gärna sina huvudpersoner hålla tal i avgörande situationer, det kan handla om en general som försöker ingjuta mod i sina soldater, en politiker som argumenterar för ett förslag eller en åtalad som försvarar sin heder. Men de 38 talen i "Romare tar till orda" kastar också ljus över sådant som kvinnornas manöverutrymme, slavarnas verklighet och den villkorade politiska mötesfriheten i Rom.
Samtliga tal är sannolikt mer eller mindre fiktiva och i den meningen otillförlitliga som källor – romerska historieskrivare ägnade sig inte precis åt modern källkritik. Men talens mentalitetshistoriska rikedom är i gengäld påtaglig och de säger mycket om hur romarna uppfattade sin värld i historieskrivarens samtid. De öppnar en sidodörr till den världen.
Magnus Wistrand är professor emeritus i latin vid Göteborgs universitet och har i sin forskning bland annat fördjupat sig i romerskt underhållningsvåld. Han har för Daidalos översatt Seneca ("Om livets korthet" och "Breven till Lucilius") och Cicero ("Om plikterna" och "Om staten och Om lagarna").
