Rätten till domstolsprövning brukar uppfattas som central i en rättsstat. Icke desto mindre är det så, att i Sverige finns en viss misstro mot domstolsprövning av förvaltningsbeslut: Politikermakt ställs mot juristmakt och domstolsprövning framställs härvid t.o.m. som en odemokratisk företeelse. Vi har genom åren kommit att utveckla en delvis egen och alltmer komplicerad modell för prövning av förvaltningsbeslut, grundad på urgamla föreställningar om rätten att gå till Kungs, men successivt reviderad i försök att uppfylla kraven enligt europarätten, d.v.s. Europakonventionen och EG-rätten. Sent om sider, närmare bestämt efter flera fällande domar i Europadomstolen, har vi fått acceptera, att förvaltningsbeslut inte längre naturligt överklagas till regeringen, Boverket, Finansinspektioner etc. som sista instans, utan domstolsprövning måste kunna komma till stånd på något sätt: Antingen genom ordinärt överklagande i länsrätt, alternativt möjligen genom prövning i tingsrätt i form av en fastställelse- eller fullgörelsetalan, eller så skall beslutet rättsprövas i Regeringsrätten. Det senare aktualiseras numera, fr.o.m. juni 2006, när den nya rättsprövningslagen trädde i kraft, endast beträffande regeringens beslut.

Mitt intresse för dessa frågor väcktes i och med 1988 års rättsprövningslag, vårt första stapplande försök att uppfylla de europarättsliga åtagandena; en lag som alltså ersatts av en helt ny lag med en annan konstruktion än den förra. Numera medges enskild en rätt till domstolsprövning, som direkt grundas på Europakonventionen artikel 6, i realiteten på Europadomstolens praxis. Jämte rättsprövning har de generella möjligheterna till överklagande också byggts ut. Redan 1998 kompletterades FL med en ny regel om överklagande av förvaltningsbeslut i länsrätt (22 a §). Härefter har FL 3 § förtydligats i försök att tillse, att nödvändig domstolsprövning verkligen kommer till stånd. Alltjämt finns nämligen ett ganska stort antal överklagandeförbud och regler om överklagande i annan ordning än till länsrätt, varvid fråga uppkommer, om hur dessa regler lämpligen skall hanteras: Skall ett överklagandeförbud i en specialförfattning åsidosättas med stöd av FL? Skall prövning hos t.ex. Presstödsnämnden eller Resegarantinämnden liknas vid domstolsprövning? Skall FL 22 a § tillämpas, om HD ansett att en viss fråga kan prövas i allmän domstol? Frågorna är legio och praxis delvis rätt oklar.

Rätten till domstolsprövning brukar uppfattas som central i en rättsstat. Icke desto mindre är det så, att i Sverige finns en viss misstro mot domstolsprövning av förvaltningsbeslut: Politikermakt ställs mot juristmakt och domstolsprövning framställs härvid t.o.m. som en odemokratisk företeelse. Vi har genom åren kommit att utveckla en delvis egen och alltmer komplicerad modell för prövning av förvaltningsbeslut, grundad på urgamla föreställningar om rätten att gå till Kungs, men successivt reviderad i försök att uppfylla kraven enligt europarätten, d.v.s. Europakonventionen och EG-rätten. Sent om sider, närmare bestämt efter flera fällande domar i Europadomstolen, har vi fått acceptera, att förvaltningsbeslut inte längre naturligt överklagas till regeringen, Boverket, Finansinspektioner etc. som sista instans, utan domstolsprövning måste kunna komma till stånd på något sätt: Antingen genom ordinärt överklagande i länsrätt, alternativt möjligen genom prövning i tingsrätt i form av en fastställelse- eller fullgörelsetalan, eller så skall beslutet rättsprövas i Regeringsrätten. Det senare aktualiseras numera, fr.o.m. juni 2006, när den nya rättsprövningslagen trädde i kraft, endast beträffande regeringens beslut.

Mitt intresse för dessa frågor väcktes i och med 1988 års rättsprövningslag, vårt första stapplande försök att uppfylla de europarättsliga åtagandena; en lag som alltså ersatts av en helt ny lag med en annan konstruktion än den förra. Numera medges enskild en rätt till domstolsprövning, som direkt grundas på Europakonventionen artikel 6, i realiteten på Europadomstolens praxis. Jämte rättsprövning har de generella möjligheterna till överklagande också byggts ut. Redan 1998 kompletterades FL med en ny regel om överklagande av förvaltningsbeslut i länsrätt (22 a §). Härefter har FL 3 § förtydligats i försök att tillse, att nödvändig domstolsprövning verkligen kommer till stånd. Alltjämt finns nämligen ett ganska stort antal överklagandeförbud och regler om överklagande i annan ordning än till länsrätt, varvid fråga uppkommer, om hur dessa regler lämpligen skall hanteras: Skall ett överklagandeförbud i en specialförfattning åsidosättas med stöd av FL? Skall prövning hos t.ex. Presstödsnämnden eller Resegarantinämnden liknas vid domstolsprövning? Skall FL 22 a § tillämpas, om HD ansett att en viss fråga kan prövas i allmän domstol? Frågorna är legio och praxis delvis rätt oklar.

Rätten till domstolsprövning brukar uppfattas som central i en rättsstat. Icke desto mindre är det så, att i Sverige finns en viss misstro mot domstolsprövning av förvaltningsbeslut: Politikermakt ställs mot juristmakt och domstolsprövning framställs härvid t.o.m. som en odemokratisk företeelse. Vi har genom åren kommit att utveckla en delvis egen och alltmer komplicerad modell för prövning av förvaltningsbeslut, grundad på urgamla föreställningar om rätten att gå till Kungs, men successivt reviderad i försök att uppfylla kraven enligt europarätten, d.v.s. Europakonventionen och EG-rätten. Sent om sider, närmare bestämt efter flera fällande domar i Europadomstolen, har vi fått acceptera, att förvaltningsbeslut inte längre naturligt överklagas till regeringen, Boverket, Finansinspektioner etc. som sista instans, utan domstolsprövning måste kunna komma till stånd på något sätt: Antingen genom ordinärt överklagande i länsrätt, alternativt möjligen genom prövning i tingsrätt i form av en fastställelse- eller fullgörelsetalan, eller så skall beslutet rättsprövas i Regeringsrätten. Det senare aktualiseras numera, fr.o.m. juni 2006, när den nya rättsprövningslagen trädde i kraft, endast beträffande regeringens beslut.

Mitt intresse för dessa frågor väcktes i och med 1988 års rättsprövningslag, vårt första stapplande försök att uppfylla de europarättsliga åtagandena; en lag som alltså ersatts av en helt ny lag med en annan konstruktion än den förra. Numera medges enskild en rätt till domstolsprövning, som direkt grundas på Europakonventionen artikel 6, i realiteten på Europadomstolens praxis. Jämte rättsprövning har de generella möjligheterna till överklagande också byggts ut. Redan 1998 kompletterades FL med en ny regel om överklagande av förvaltningsbeslut i länsrätt (22 a §). Härefter har FL 3 § förtydligats i försök att tillse, att nödvändig domstolsprövning verkligen kommer till stånd. Alltjämt finns nämligen ett ganska stort antal överklagandeförbud och regler om överklagande i annan ordning än till länsrätt, varvid fråga uppkommer, om hur dessa regler lämpligen skall hanteras: Skall ett överklagandeförbud i en specialförfattning åsidosättas med stöd av FL? Skall prövning hos t.ex. Presstödsnämnden eller Resegarantinämnden liknas vid domstolsprövning? Skall FL 22 a § tillämpas, om HD ansett att en viss fråga kan prövas i allmän domstol? Frågorna är legio och praxis delvis rätt oklar.