I Sverige har vi av tradition ansett att många förvaltningsbeslut, inte minst olika bidrag och tillstånd, lämpar sig bäst för prövning inom förvaltningen och med regeringen som sista instans. Mötet med europarätten – Europakonventionen och EU-rätten – blev något av en revolution: Våra regler om domstolsprövning var otillräckliga i många olika avseenden. Regler tillkom om rättsprövning av vissa regeringsbeslut i Högsta förvaltningsdomstolen, specialförfattningar reviderades vartefter och förvaltningslagen kompletterades med en överklaganderegel om domstolsprövning ifall europarätten så kräver. Därutöver fick vi en ständigt väx - ande praxis att hantera, dels från Europadomstolen och EU-domstolen, dels från våra svenska domstolar som måste förhålla sig till europarätten. Numera har vi ofta regler som möjliggör domstolsprövning i någon form – om inte annat så med ett direkt stöd i europarätten – men vägen till ett slutligt avgörande i sak kan vara mycket lång. Boken presenterar ”rätten till domstolsprövning” och våra rättsmedel i ett brett perspektiv: Utvecklingen inklusive de politiska svårigheterna med ”ökad domstolsmakt” och ”politikens juridifiering”; kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen respektive EU-rätten och hur dessa krav hanteras i Sverige, dels av våra myndigheter, dels av lagstiftaren; rättsprövning med en diger praxis sedan 1988 och flera kontroversiella avgöranden med upphävda regeringsbeslut; överklagande till förvaltningsdomstol med stöd av en specialförfattning eller med förvaltningslagen vars regel (40 § FL) väcker många frågor; prövning i allmän dom - stol i olika former (fastställelse, fullgörelse, skadestånd, verkställighet). Idag står det ofta klart att ett visst beslut måste kunna bli föremål för domstolsprövning, men reglerna kan vara både motsägelsefulla och ofullständiga och domstolarna måste agera som problemlösare. På så sätt kan vägen fram till en domstolsprövning bli så snårig att rättsmedlens effektivitet med avseende på europarätten kan komma att sättas i fråga.

I Sverige har vi av tradition ansett att många förvaltningsbeslut, inte minst olika bidrag och tillstånd, lämpar sig bäst för prövning inom förvaltningen och med regeringen som sista instans. Mötet med europarätten – Europakonventionen och EU-rätten – blev något av en revolution: Våra regler om domstolsprövning var otillräckliga i många olika avseenden. Regler tillkom om rättsprövning av vissa regeringsbeslut i Högsta förvaltningsdomstolen, specialförfattningar reviderades vartefter och förvaltningslagen kompletterades med en överklaganderegel om domstolsprövning ifall europarätten så kräver. Därutöver fick vi en ständigt väx - ande praxis att hantera, dels från Europadomstolen och EU-domstolen, dels från våra svenska domstolar som måste förhålla sig till europarätten. Numera har vi ofta regler som möjliggör domstolsprövning i någon form – om inte annat så med ett direkt stöd i europarätten – men vägen till ett slutligt avgörande i sak kan vara mycket lång. Boken presenterar ”rätten till domstolsprövning” och våra rättsmedel i ett brett perspektiv: Utvecklingen inklusive de politiska svårigheterna med ”ökad domstolsmakt” och ”politikens juridifiering”; kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen respektive EU-rätten och hur dessa krav hanteras i Sverige, dels av våra myndigheter, dels av lagstiftaren; rättsprövning med en diger praxis sedan 1988 och flera kontroversiella avgöranden med upphävda regeringsbeslut; överklagande till förvaltningsdomstol med stöd av en specialförfattning eller med förvaltningslagen vars regel (40 § FL) väcker många frågor; prövning i allmän dom - stol i olika former (fastställelse, fullgörelse, skadestånd, verkställighet). Idag står det ofta klart att ett visst beslut måste kunna bli föremål för domstolsprövning, men reglerna kan vara både motsägelsefulla och ofullständiga och domstolarna måste agera som problemlösare. På så sätt kan vägen fram till en domstolsprövning bli så snårig att rättsmedlens effektivitet med avseende på europarätten kan komma att sättas i fråga.

I Sverige har vi av tradition ansett att många förvaltningsbeslut, inte minst olika bidrag och tillstånd, lämpar sig bäst för prövning inom förvaltningen och med regeringen som sista instans. Mötet med europarätten – Europakonventionen och EU-rätten – blev något av en revolution: Våra regler om domstolsprövning var otillräckliga i många olika avseenden. Regler tillkom om rättsprövning av vissa regeringsbeslut i Högsta förvaltningsdomstolen, specialförfattningar reviderades vartefter och förvaltningslagen kompletterades med en överklaganderegel om domstolsprövning ifall europarätten så kräver. Därutöver fick vi en ständigt väx - ande praxis att hantera, dels från Europadomstolen och EU-domstolen, dels från våra svenska domstolar som måste förhålla sig till europarätten. Numera har vi ofta regler som möjliggör domstolsprövning i någon form – om inte annat så med ett direkt stöd i europarätten – men vägen till ett slutligt avgörande i sak kan vara mycket lång. Boken presenterar ”rätten till domstolsprövning” och våra rättsmedel i ett brett perspektiv: Utvecklingen inklusive de politiska svårigheterna med ”ökad domstolsmakt” och ”politikens juridifiering”; kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen respektive EU-rätten och hur dessa krav hanteras i Sverige, dels av våra myndigheter, dels av lagstiftaren; rättsprövning med en diger praxis sedan 1988 och flera kontroversiella avgöranden med upphävda regeringsbeslut; överklagande till förvaltningsdomstol med stöd av en specialförfattning eller med förvaltningslagen vars regel (40 § FL) väcker många frågor; prövning i allmän dom - stol i olika former (fastställelse, fullgörelse, skadestånd, verkställighet). Idag står det ofta klart att ett visst beslut måste kunna bli föremål för domstolsprövning, men reglerna kan vara både motsägelsefulla och ofullständiga och domstolarna måste agera som problemlösare. På så sätt kan vägen fram till en domstolsprövning bli så snårig att rättsmedlens effektivitet med avseende på europarätten kan komma att sättas i fråga.