Atlantmannen

”Atlantmannen” är Marguerite Duras djärvaste experiment. Texten bygger på en film inspelad på franska atlantkusten 1981. En ung man vandrar genom rummen och korridorerna i ett övergivet badortshotell, fortsätter över terrassen och ned mot stranden. Bilden tonar upp och ned tills filmen helt glider över i svartsladd, och Duras röst ensam för berättelsen om mannen och kvinnan, om trädgården och huset och stranden, mot sitt slut. ”Jag har inte fler bilder att ge den”, skriver Duras i boken med samma namn, som utkom året därpå och nu för första gången finns på svenska, i översättning av Jonas Ellerström. Så visar sig rösten och orden vara det som räcker längst, som lever vidare när kärleken tagit slut.