I den österrikiska poeten Maria Seisenbachers diktsamling Sitta lugnt med ordentliga skor skildras språket som plötsligt och oförutsägbart. En mor som drabbats av Alzheimers står i centrum för det sönderhackade språkflöde som samlingen utgår. Dikterna försöker uttrycka det som är omöjligt att berätta om: existentiella känslor och avgörande livshändelser som ligger utanför språket. Seisenbachers landskap ligger mellan orden – i ett slags språkets mellannivå, bortom det fattbara.
