Ellerströms förlag AB – förlag

Michel Houellbecqs Hålla sig vid liv hör till hans allra första böcker. Den gavs ut 1991, samma år som diktsamlingen La poursuite du bonheur (”Jakten på lycka”).

Undertiteln ”Metod” antyder att det här rör sig om poetik, men en poetik som riktar in sig på hela livet. Poeten måste som utgångspunkt försona sig med ­lidandet som villkor för sitt värv. Därifrån ­leder skrivandet, i Houelle­becqs tappning, fram mot en sanning – en sanning som samhället inte vill veta av men mot vilken poesin olyckligtvis är den privilegierade vägen.

För översättnign svarar Mats Leffler. Kristoffer Leandoer har skrivit ett inspirerat efterord.

Sena dikterinnehåller samtliga dikter ur Wislawa Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolon, Häroch Nog nu, alla översatta av Anders Bodegård. Oavsett om hon möter sig själv som ung, samtalar med inspirationen eller funderar över konstens och litteraturens roll i historien gör Szymborska det med samma nyktra distans och milda ironi. I hennes diktvärld, där vardagslivet ofta står i centrum, finns alltid ett stort mått av tröst och hopp. Till denna utgåva har Agneta Pleijel skrivit ett tänkvärt förord i dialogform.

Wislawa Szymborska (1923–2012) växte upp i Kraków i Polen och bodde där i större delen av sitt liv. Hon debuterade 1945 och har blivit översatt till ett fyrtiotal olika språk. Hennes dikter präglas av stor integritet och anspråkslöshet och har kommit att älskas av läsare över hela världen. 1996 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Utgivningen ingår i det förlagsöverskridande projektet ”Nobelkvinnor” en gemensam publicering av samtliga de fjorton kvinnor som fått Nobelpriset i Litteratur.

Ivan Aguéli är en av den moderna svenska konstens mest fascinerande gestalter, både ­genom sina suggestiva målningar och sitt märkliga levnadsöde. Aguéli föddes 1869 och dog redan 1917, överkörd av ett tåg ut­anför Barcelona. Han studerade i Paris och blev anarkist, målade senare under långa perioder i Egypten där han konverterade till islam och inträdde i en sufisk orden. I Simon Sorgenfreis studie av Aguélis måleri och religiösa tänkande är det särskilt hans förhållande till den svenske 1700-­tals­mystikern Emanuel Swedenborg som lyfts fram. Boken bygger på arkivmaterial, brev, dagböcker och manuskript, och visar hur Aguélis landskapsmåleri kan förstås som ett uttryck för hans religiösa sökande. 

Med denna volym, den femte i ordningen, avslutas ellerströms stora satsning på att presentera Virginia Woolf som essäist för svenska läsare. Essän är på sätt och vis Woolfs mest typiska och egna genre. Här fungerar den både som knivskarp, kunnig kritik och som eftertänksam självbiografi. I detta urval, samlat under rubriken ”Författarlivet”, belyser Woolf ur olika vinklar den tillvaro hon skissade som en utopisk möjlighet i Ett eget rum – livet som fri, självförsörjande författare. Hon är lycklig under läsning, frustrerad av umgänget med andra författare, angelägen att föra fram sina idéer. Det går ingen gräns mellan vardagslivet och författartillvaron – att skriva är att leva, att leva är att skriva.

För urvalalet står Jonas Ellerström, Elisabeth Mansén och Maria Green. Jonas Ellerström har skrivit förord och Maria Green har skrivit kommentarer. Översättningen är gjord av Rebecca Alsberg.

För Virginia Woolf finns inga skarpa gränser mellan dagbok, brev, essä och roman. Det blir som mest tydligt i de blixtrande infallsrika och oklassificerbara texter som här samlas i en fjärde volym av Virginia Woolfs essäer. Woolf skriver sig fram genom sin tid, sina miljöer och sina minnen, hela tiden med skarpast tänkbara blick för det djupt personliga och tidlöst mänskliga.

Personligt är den fjärde av fem planerade urvalsvolymer i ellerströms utgivning av hennes essäer, av vilka London, Kvinnor och Böcker redan utkommit. Dessutom kom Woolfs mest berömda essä Ett eget rum ut 2012 i Elisabeth Manséns nyöversättning.

Året är 1993. Under några dagar i juni hemsöks Malmö av ett gäckande ljusfenomen, av smittsam litteratur och underliga agenter från en ­gemensam överhettad fantasi. Det är något som går, men ingen vet riktigt vad. Ett antal unga vänner rör sig rastlöst genom staden ­eller sitter som spindlar i en bokhylla och väntar på att något ska råka fastna i deras nät. Vad som helst kan hända, även om det i nio fall av tio inte gör det. Framtiden lurar bakom varje krök och det förflutna vägrar vara förgånget. Kan man förändra verkligheten genom pur ­observans?

Niklas Qvarnströms Turba får dig att längta tillbaka till nittiotalets Malmö, vare sig du levde där och då eller inte. Det är en kurragömma­lek med tid och rum, fiktion och verklighet. Men framförallt är det en roman om vänskapsband och om att befinna sig på olika sorters trösklar – mellan ung och vuxen, mellan en analog och en digital era. När ­nittonhundratalet är på upphällningen gäller det att få i sig bottensatsen.

»Det var alltså klockan elva på morgonen, i början av juli månad.

Det var sommaren 1980. Sommaren med blåst och regn. Sommaren i Gdansk. Den med barnet som grät. Den med den unga kolloledaren. Den med vår historia. Den med historien som berättas här, som äger rum den första sommaren 1980, historien mellan den mycket unge Yann Andréa Stei­ner och denna kvinna som skrev böcker och som var gammal och ensam liksom han i denna sommar som själv var lika stor som ett Europa.

Jag hade sagt hur ni skulle hitta till min lägenhet, våningen, korridoren, dörren.«

Yann Andréa Steiner är en av Marguerite Duras allra sista böcker, utgiven fyra år innan hon dog. Här finns bara det viktigaste kvar: kärleken, skrivandet och hatet mot nazisterna.

Marguerite Duras (1914–1996) är en av 1900-talets viktigaste författare. På ellerströms har fem titlar tidigare utkommit: Det är allt (2000), Att skriva (2014), Horan på den normandiska kusten (2015), Atlantmannen (2015) och Kärleken (2016).

När John Ajvide Lindqvists skräckroman Låt den rätte komma in lanserades i början av 2000-talet framstod det i tv-sofforna och på kultursidorna som om genren föddes med detta nyskrivna verk. Så var det naturligtvis inte, men skräcklitteraturen har länge förbisetts när litteraturhistoriska översiktsverk har skrivits. Med sitt pionjärarbete Svensk skräcklitteratur fyller litteraturforskaren Mattias Fyhr nu denna lucka.

I detta första band – Bårtäcken över jordens likrum – behandlar han med sedvanlig noggrannhet och stor ämneskunskap skräcktraditionen från medeltiden fram till mitten av 1800-talet. Med en blandning av litteraturhistoria och litteraturanalys presenterar och diskuterar Fyhr verk av bland andra kung Gustaf III, som inte bara grundade Svenska Akademien utan också skrev ett eget skräckdrama; nationalskalden Erik Johan Stagnelius, som vid sidan av sitt kanoniserade författarskap ägnade sig åt skräck; Anna Maria Lenngren samt den orättvist bortglömde författaren Constans Pontin.

Emily Dickinson publicerade under sin livstid mycket få dikter och omgärdas av myter om tillbakadragenhet och isolering. Men den som tar del av hennes stora brevkorrespondens upptäcker snart en rolig, livlig och intelligent människa. Hennes brev är nödvändig läsning för den som vill stifta bekantskap med Dickinsons tankeuniversum – och med livet som det kunde te sig i 1800-talets New England.

Efter den första urvalsvolymen med Dickinsons brev till familj och vänner utkommer nu den andra som rymmer brev till författarkollegor och till den mystiske mästaren, kommenterade av Dickinsonforskaren och författaren Josefin Holmström.

Under de senaste åren har begreppet ekopoesi alltmer etablerats i de nordiska samtalen om litteratur. Det har skett dels i förhållande till utvecklingen inom ett växande ekokritiskt forskningsfält, dels som ett resultat av att ett antal poeter, både debutanter och mer etablerade röster, framträtt med diktsamlingar som mer eller mindre tydligt har kategoriserats som ekopoesi. I Tala för det gröna i lövet diskuterar Peter Degerman om det finns särskilda möjligheter att behandla dagens brännande miljöfrågor i poetisk form, och om det i så fall går att tala om ett särskilt sätt att läsa ekopoetiskt. Genom att följa det ekokritiska forskningsfältets utveckling från 70-talet och framåt drar han paralleller mellan den framväxande miljöaktivistiska rörelsen och de estetiska traditionerna från romantiken, över beatpoesin, fram till dagens posthumanism och språkmaterialism.

Peter Degerman är lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Han disputerade vid Åbo Akademi med en metateoretisk avhandling om det litteraturdidaktiska forskningsfältet. Han är forskningsledare för EcoHum, Mittuniversitetets forskningsmiljö för grön humaniora, och medlem av ENSCAN, Ecocritical Network for Scandinavian Studies. 2008–2010 var han redaktör för det norrländska litterära magasinet Provins och har bland annat redigerat antologin Norrlandslitteratur – ekokritiska perspektiv.

Hur känner man sig när man är som jag är nu? Klockan är mycket. Alla med lite vett i ­huvudet borde sova eller åtminstone vara ­sömniga vid den här tiden. Jag vill absolut inte sova. Jag vill sitta uppe hela natten. Jag skulle vilja ha någon att tala med. Någon som är likadan som jag.

Några år innan skådespelerskan Lena ­Nyman gick bort fattade hon det ovanliga beslutet att låta sina privata dagböcker tillgängliggöras för eftervärlden den dag hon dog. ­Texterna i dagböckerna har en litterär intensitet och behandlar teman som konflikten mellan kärlek och karriär, förhållandet till kropp, klassbakgrund, konstnärskap, ensamhet och frigörelse. Dagböckerna ger en unik möjlighet att lära känna en ­skådespelare som var före sin tid och som hade ett djupt konstnärligt förhållningssätt till att utforska sig själv och världen.

Konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.» Med de orden tackade Adrienne Rich nej till ett pris från Clinton-administrationen 1997. Hennes författarskap, laddat med stor litterär såväl som politisk sprängkraft, spänner mellan poesi, essäistik och feministisk teori. Diktsamlingen Atlas över en komplicerad värld kom ut 1991 och består av personporträtt, ögonblicksskildringar och djupdykningar i historien, alla präglade av Richs unika känslighet för förbisedda detaljer och förmåga att se världen ur nya vinklar – inte minst i den långa titeldikten, en politisk exposé över det samtida USA.

Adrienne Rich (1929–2012) var amerikansk poet, ­essäist och aktivist, på svenska främst känd som feministisk teoretiker. Rich debuterade som poet 1951 och gav ut ett tjugotal diktsamlingar, bland dem ­Diving into the Wreck (1973) och An Atlas of the Difficult World (1991). Med Atlas över en komplicerad värld blir hon äntligen introducerad som poet på svenska.

Vad innebär ”det dokumentära” när det handlar om litteratur? För att förstå det måste vi uppmärksamma att dokumentär­litteraturen har en särskild performativitet. Den måste själv framställa sitt anspråk på att vara ”dokumentär”, samtidigt som den framställer verkligheten, och denna själv­reflekterande process visar sig snart genomgripa alla nivåer i texten.

     Anna Jungstrand föreslår en analys som tar hänsyn till hur dokumentärlitteraturen be­tingas av en förhandling mellan två situationer. Därmed får konstruktionen av röst en dubbel botten och det litterära tilltalet behöver läsas på ett annat sätt än i skönlitteraturen. Exemplen hämtas ur den svenska dokumentarismens klassiker från tiden kring 1968 – bland ­andra P O Enquists ­Legionärerna, Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva och ­Birgitta Stenbergs Rapport.

Oräkneliga är de, människorna som av en eller annan anledning – eller av ingen anledning alls – mött döden på stranden. Somliga har omkommit i masstragedier, som när en tsunami dragit in och förintat allt i sin väg eller när en främmande flotta anlänt och massakrerat befolkningen i någon kuststad. Andra har dött en egen, individuell stranddöd, frambesvärjd av mörka eller ljusa krafter – ibland genom en ren olyckshändelse, ibland av egen fri vilja, ibland på våldets hårda vägnar.

I Döden på stranden utforskar Per Högselius människans förhållande – i nuet och det förflutna – till havsstranden som ett dödens, skräckens och sorgens territorium. Till sin hjälp tar han samtidens berättelser såväl som konst-, film- och litteraturhistorien.

I en stuga i den skånska fiskebyn Arild levde under 1800-talet Cilla Banck, en fattig ensamstående kvinna. Från och till skrev hon ner ett slags dagboksanteckningar, men i stället för att skriva om sig själv antecknade hon där all information om den stora världen som hon på omvägar nåddes av. Dessa anteckningar ger oss indirekt en bild av hur hon tänkte och uppfattade sin värld. 

Peter K. Andersson har studerat Cilla Bancks anteckningar för att skapa en bild av hur en människa i 1800-talets marginella ­lokalsamhälle uppfattade den förändring och de kunskaper som tiden förde med sig.

Emily Dickinsons brev är en lika vital och viktig del

av författarskapet som poesin

– litteraturhistoriskt

sett – och nödvändig läsning för den som vill sätta

sig in i den amerikanska poetens tankeuniversum

och stifta bekantskap med hennes vardagsliv.

Den här volymen rymmer ett rikt urval som

framförallt visar på den ”privata” Dickinson. Många

av breven är skrivna under hennes ungdomsår

och samtliga är skrivna till familjemedlemmar eller

nära vänner. För urval, inledning och kommentarer

står Dickinsonforskaren Josefin Holmström.

Brevmottagare i volym 1:

Vännen och svägerskan Susan Gilbert (Dickinson) •

brodern Austin Dickinson • Austins älskarinna Mabel

Loomis Todd • kusinerna Louise och Frances Norcross

• skolkamraten Abiah Root • familjevännen Samuel

Bowles

Tog hasch klockan sju på kvällen efter att ha ­tvekat en lång stund. På dagen hade jag varit i Aix. Jag skriver ned det som följer endast för att kunna fastställa om några effekter infinner sig eller inte, eftersom min ensamma tillvaro inte medger någon annan sorts kontroll.

Så inleder Walter Benjamin det protokoll han skrev över ett haschrus i Marseille i september 1928. I likhet med de övriga drogprotokoll som Benjamin och hans vänner förde över drogförsök under åren 1927–1934 kom texten från Marseille att få stor inverkan på hans liv och verk.

Benjamin planerade att skriva en ”mycket betydelsefull bok om hasch”, men planerna förverkligades inte under hans levnad och Über Haschisch utgavs postumt först 1972. Men trots att han inte hann färdigställa sin haschbok är Om hasch ett fenomenalt verk helt i egen rätt. Boken består av protokoll, skisser, fragment och prosatexter i olika versioner och ger en fascinerande inblick i drogförsökens stora betydelse för Walter Benjamins tankevärld.

Den österrikiska språkdrottningen Friederike Mayröcker tänjer ständigt skrivandets gränser, och hennes verk har haft avgörande inflytande på den europeiska samtidslitteraturen.  

I Vill ej mer gå i vall samlas sex av Mayröckers experimentella och djärva hörspel. De är genomgående skrivna med utgångspunkt i de egna prosatexterna, men vindlar på Mayröckerskt vis snart vidare mot musiken, teorin, konsten. 

Friederike Mayröcker (f. 1924) är en av den tyskspråkiga litteraturens portalfigurer. Sedan debuten 1946 har hon gett ut ett hundratal verk i olika genrer och erhållit ett flertal prestigefyllda litteraturpriser. På ellerströms har fem titlar tidigare utkommit: Indianhår (2005), Och jag ruskade en älskling (2010), Scardanelli (2011), jag är på anstalt (2012) och Om omfamningar (2013). 

Sommaren 1980, då Marguerite Duras i snart ett decennium nästan enbart ägnat sig åt filmskapande, skrev hon tio krönikor, en i veckan, på uppdrag av tidningen Liberation. Krönikorna, som senare resulterade i boken Sommaren -80, handlar om regnet, om semesterfirare, om de olympiska spelen i Moskva, om Iran där ”dödens regering” tagit makten, om svälten i Uganda, om strejken på varvet i Gdansk och alla de förhoppningar den väckte, om hajen Ratakatabom, om barnet med de grå ögonen och om den omöjliga kärleken. Allt tvinnas samman, alltmedan tidvattnet skiftar och sommaren går.

Sommaren -80 är i sin hopsmältning av ­politik och privatliv, av fiktion och verklighet, ett portalverk i Duras författarskap.

Tomas Tranströmer räknas som en av Sveriges mest betydande poeter genom tiderna. Samtidigt hör det till berättelsen om Tranströmer att han utsattes för hård kritik under 1960- och 70-talen för att hans poesi ansågs vara politiskt oengagerad. Hur kan man såhär femtio år senare förstå den kritiken? Stämmer det över huvud taget att Tranströmer hade kritikerkåren emot sig? Hur är det möjligt att från vår sida av millennieskiftet se på politiska dimensioner i Tranströmers poesi?

I antologin Tranströmer och det politiska undersöker åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Texterna tar avstamp i aspekter som diktjaget, parrelationen, tilliten till språket, civilisationskritiken, jämlikhets­tanken eller helt enkelt i den egna, känslomässigt grundade, upplevelsen av att läsa Tranströmers dikter. Antologin visar dels att det finns skäl att revidera litteraturhistorieskrivningen om Tranströmer, dels att det är möjligt att betrakta hans poesi som just politisk – även om den inte ­behandlar vad man i vardagligt tal kallar för politik.