På 1980-talet gick det kalla kriget in i sitt allvarligaste skede, när kraftmätningen mellan Sovjetunionen och USA slutgiltigt skulle avgöras. Den militära verksamheten ökade kraftigt på båda sidor, och öst och väst tog stora risker i ett farligt spel. Mitt i spänningsfältet låg Sverige.

I Östersjöområdet kom ubåtar att spela en central roll. Sovjetunionen planerade och övade för att kunna möta Natos fartyg både i och utanför Östersjön. De amerikanska hangarfartygen skulle om nödvändigt sänkas med känrvapenladdade torpeder, som utgjorde standardbeväpning på alla ubåtar, även den beryktade U-137. Men de ryska ubåtarna var inte ensamma. I denna bok beskrivs omfattningen av flera Natoländers användning av ubåtar i Östersjön, en verksamhet som även berörde Sverige.

Ola Tunander är en av Sverige främsta experter på ubåtsoperationer och säkerhetspolitik. Boken sammanfattar 30 år av hans forskningsarbete. Den känsliga och laddade "ubåtsfrågan" hör till Sveriges mest omdebatterade. Många forskare och inte minst militärer med personliga erfarenheter har presenterat sinsemellan förvånansvärt olikartade svar. Den här boken ger ett brett faktaunderlag, unikt i sitt slag, som är användbart oberoende av vilka slutsatser du själv drar.

På 1980-talet gick det kalla kriget in i sitt allvarligaste skede, när kraftmätningen mellan Sovjetunionen och USA slutgiltigt skulle avgöras. Den militära verksamheten ökade kraftigt på båda sidor, och öst och väst tog stora risker i ett farligt spel. Mitt i spänningsfältet låg Sverige.

I Östersjöområdet kom ubåtar att spela en central roll. Sovjetunionen planerade och övade för att kunna möta Natos fartyg både i och utanför Östersjön. De amerikanska hangarfartygen skulle om nödvändigt sänkas med känrvapenladdade torpeder, som utgjorde standardbeväpning på alla ubåtar, även den beryktade U-137. Men de ryska ubåtarna var inte ensamma. I denna bok beskrivs omfattningen av flera Natoländers användning av ubåtar i Östersjön, en verksamhet som även berörde Sverige.

Ola Tunander är en av Sverige främsta experter på ubåtsoperationer och säkerhetspolitik. Boken sammanfattar 30 år av hans forskningsarbete. Den känsliga och laddade "ubåtsfrågan" hör till Sveriges mest omdebatterade. Många forskare och inte minst militärer med personliga erfarenheter har presenterat sinsemellan förvånansvärt olikartade svar. Den här boken ger ett brett faktaunderlag, unikt i sitt slag, som är användbart oberoende av vilka slutsatser du själv drar.

På 1980-talet gick det kalla kriget in i sitt allvarligaste skede, när kraftmätningen mellan Sovjetunionen och USA slutgiltigt skulle avgöras. Den militära verksamheten ökade kraftigt på båda sidor, och öst och väst tog stora risker i ett farligt spel. Mitt i spänningsfältet låg Sverige.

I Östersjöområdet kom ubåtar att spela en central roll. Sovjetunionen planerade och övade för att kunna möta Natos fartyg både i och utanför Östersjön. De amerikanska hangarfartygen skulle om nödvändigt sänkas med känrvapenladdade torpeder, som utgjorde standardbeväpning på alla ubåtar, även den beryktade U-137. Men de ryska ubåtarna var inte ensamma. I denna bok beskrivs omfattningen av flera Natoländers användning av ubåtar i Östersjön, en verksamhet som även berörde Sverige.

Ola Tunander är en av Sverige främsta experter på ubåtsoperationer och säkerhetspolitik. Boken sammanfattar 30 år av hans forskningsarbete. Den känsliga och laddade "ubåtsfrågan" hör till Sveriges mest omdebatterade. Många forskare och inte minst militärer med personliga erfarenheter har presenterat sinsemellan förvånansvärt olikartade svar. Den här boken ger ett brett faktaunderlag, unikt i sitt slag, som är användbart oberoende av vilka slutsatser du själv drar.