Ola Tunander – författare

I Hybris försöker den säkerhets­poli­tiske forskaren Ola Tunander reda ut och besvara några av de mest centrala frågorna om kriget i Ukraina:

Varför startade kriget?

Vad handlar det om?

Vad säger folkrätten?

Hur kommer kriget att sluta?

Andra aspekter av kriget han tar upp är bland annat händelserna på Majdan i Kiev 2014, socialdemokratins säkerhetspolitiska kursomläggning, sprängningen av Nord Stream och massmedias roll som maktpolitiskt instrument.

Ola Tunander är research professor emeri­tus vid PRIO (Peace Research Institute Oslo) i Norge, där han under flera år ledde programmet för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har forskat och skrivit om säkerhetspolititiska frågor ­­­sedan 1980-­talet. År 1989 disputerade han på en avhandling om USA:s maritima stra­tegi i norra Europa. Hans böcker har ­använts  på militärhögskolor i Sverige och USA. Författa­rens senast utgivna ­böcker är Navigationsexperten: Hur Sverige lät sig bedras av U 137 (2021), Det svenska ubåtskriget (2019) och Libyenkrigen: Bru­ken av retorikk och bedrag for å ødelegge en stat (2018). Han har även publicerat många artiklar i internatio­nella facktidskrifter.

OLA TUNANDER:»Vad som har förbryllat mig som säkerhets­politisk forskare är att allt det vi lärt oss de senaste 50 åren nu är glömt. Vad som förr var en självklarhet för varje forskare var att förstå hur motparten, "den andra" eller fien­den, ­tänker. Men idag beskrivs den som för­söker göra det som en "Putinversteher" en tysk benämning för någon som "förstår Putin".

Dagens generation har till synes inte haft något behov av att förstå motparten. Och det gäller inte bara forskare utan också flertalet politiker och jour­nalister i väst. De agerar som om de representerar sanningen och är moraliskt överlägsna. De blandar samman världen med väst­världen.  Denna hybris har varit utmärkande för dem som stått i spetsen för USA:s eller västvärldens krig sedan 1990-talet. Den har ­varit osmaklig. Länder som Irak och Libyen blev lagda i ruiner, men det var trots allt möjligt att besegra dem på slagfältet.

När det gäller försöket att besegra Ryssland i Ukraina är dock detta inte möjligt, dels därför att Ryss­land har en betydande militär kapacitet inklusive kärnvapen, dels därför att man, på samma vis som under andra världskriget, uppfattar kriget som "existentiellt".«

Part One covers the general geopolitical tendencies in Europe, including conflicts between `culturism' and universalism, between national-romantic primordialism and cosmopolitan post-national identities, and between territory and escape from territory. Part Two deals with potential tensions between Russia and Europe and the possible emergence of a new European `wall' between an extended NATO on the one hand, and Russia and the CIS on the other. Part Three focuses on the borderland between Europe, Russia and the Muslim world, with particular emphasis on the former Yugoslavia as a site of conflict between new `metaphorical empires'.

The region is immensely rich in minerals, petroleum and fishery resources of interest for Europe as a whole. It is the apex of the Cold War structures: with over 200 naval nuclear reactors and with more strategic nuclear weapons than anywhere else in the world, its importance extends far beyond the confines of Arctic Europe. To Russia, the Barents Region has become a link to Northern Europe and potentially to the European Union, it may become an instrument to stabilise its eastern borders in a militarily sensitive area.

The Barents Region surveys regional cooperation in Arctic Europe. With contributions from leading Scandinavian and Russian scholars on Northern affairs, this volume examines the Barents Region as a political initiative, its historical and institutional architecture and its contributions to economic and environmental management in the North. Particular attention is paid to the impact of the Barents Region on security in Arctic Europe and its relationship to the wider process of European integration.

På kvällen den 27 oktober 1981 går en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden i Blekinge ­skärgård.

Morgonen därpå upptäcks den av fiskare som kontaktar närliggande örlogsbas i Karls­krona.

Därefter inleds den kanske mest dramatiska utrikes­politiska krisen i modern svensk historia.

Tre statliga utredningar och många böcker och artiklar har publicerats om U 137, men utan att kunna bringa klarhet i de centrala frågorna kring grundstötningen.

Var det ett avsiktligt intrång i militärt syfte av Sovjetunionen? Var det en felnavigering?

Ingetdera, menar Ola Tunander.

- I Naviga­tions­experten ­presen­terar han en tredje för­klaring till den mystiska grundstötningen som bygger på flera nya fakta:

- U 137 försökte köra längre upp på grundet, inte komma loss ifrån det!

- Amerikansk militär var på besök på Karlskrona örlogsbas när det blev känt att en ubåt stod på grund i Gåsefjärden.

- Den högste sovjetiske officeren ombord på U 137, han som hade ansvarat för ubåtens navigering, blev aldrig förhörd.

- Stabschefen Karl Andersson hävdar i en intervju som aldrig tidigare publicerats att U 137 hade »chartrats« för att påverka den svenska opinionen.  

Ola Tunander är research professor emeritus vid PRIO (Peace Research Institute Oslo) i Norge. Under flera år ledde han PRIO:s program för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har skrivit en rad böcker om ubåtar i svenska vatten, bl.a. Hårsfjärden Det hemliga ubåtskriget mot ­Sverige (2001) och Det svenska ubåtskriget (2019). Han har även publicerat en stor mängd artiklar i internationella facktidskrifter. Åren 2000-2001 var han civil expert i den av regeringen tillsatta Ubåts­utredningen.

"Den sovjetiska ubåten hade gått i yt­läge i mörkret med dundrande diesel­motorer djupt inne på svenskt vatten, till och med inne i skärgården. Det föreföll obegripligt att detta skulle ha varit en medveten inträngning.

Sam­tidigt är dessa vatten mycket svår­navigerade och ubåtens manövrer var till synes så skickligt genomförda att även en felnavi­gering föreföll obegriplig. Ubåten hade gått in genom en smal fjärd med exakt riktig kurs. Om den hade gått med bara en grads fel kurs hade den gått på grund långt tidigare.

När Karl Andersson gick ombord på ubåten hade en tysktalande äldre ­officer ombord, kommendör Josef Avrukevitj, sagt: 'Ich bin der Navigations­experte/Jag är ­navigationsexperten.' Det framstod som om han hade en viss humor, en viss självironi, men låg det något mer i detta?

Karl Andersson frågade sig: Var detta en medveten inträngning? Varför hade ­ryssarna i så fall inte använt sig av en segelbåt eller fiskebåt och satt en svensk flagga på den? En ubåt är det sämsta flytetyget. Den skulle avslöjas direkt, sade han.

­Varför går man in med en ubåt i en fjärd som är så grund att man inte kan dyka och så smal att man har svårt för att vända.

Det är något som inte stämmer." OLA TUNANDER