Ola Tunander – författare

I Hybris försöker den säkerhets­poli­tiske forskaren Ola Tunander reda ut och besvara några av de mest centrala frågorna om kriget i Ukraina:

Varför startade kriget?

Vad handlar det om?

Vad säger folkrätten?

Hur kommer kriget att sluta?

Andra aspekter av kriget han tar upp är bland annat händelserna på Majdan i Kiev 2014, socialdemokratins säkerhetspolitiska kursomläggning, sprängningen av Nord Stream och massmedias roll som maktpolitiskt instrument.

Ola Tunander är research professor emeri­tus vid PRIO (Peace Research Institute Oslo) i Norge, där han under flera år ledde programmet för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har forskat och skrivit om säkerhetspolititiska frågor ­­­sedan 1980-­talet. År 1989 disputerade han på en avhandling om USA:s maritima stra­tegi i norra Europa. Hans böcker har ­använts  på militärhögskolor i Sverige och USA. Författa­rens senast utgivna ­böcker är Navigationsexperten: Hur Sverige lät sig bedras av U 137 (2021), Det svenska ubåtskriget (2019) och Libyenkrigen: Bru­ken av retorikk och bedrag for å ødelegge en stat (2018). Han har även publicerat många artiklar i internatio­nella facktidskrifter.

OLA TUNANDER:»Vad som har förbryllat mig som säkerhets­politisk forskare är att allt det vi lärt oss de senaste 50 åren nu är glömt. Vad som förr var en självklarhet för varje forskare var att förstå hur motparten, "den andra" eller fien­den, ­tänker. Men idag beskrivs den som för­söker göra det som en "Putinversteher" en tysk benämning för någon som "förstår Putin".

Dagens generation har till synes inte haft något behov av att förstå motparten. Och det gäller inte bara forskare utan också flertalet politiker och jour­nalister i väst. De agerar som om de representerar sanningen och är moraliskt överlägsna. De blandar samman världen med väst­världen.  Denna hybris har varit utmärkande för dem som stått i spetsen för USA:s eller västvärldens krig sedan 1990-talet. Den har ­varit osmaklig. Länder som Irak och Libyen blev lagda i ruiner, men det var trots allt möjligt att besegra dem på slagfältet.

När det gäller försöket att besegra Ryssland i Ukraina är dock detta inte möjligt, dels därför att Ryss­land har en betydande militär kapacitet inklusive kärnvapen, dels därför att man, på samma vis som under andra världskriget, uppfattar kriget som "existentiellt".«

Part One covers the general geopolitical tendencies in Europe, including conflicts between `culturism' and universalism, between national-romantic primordialism and cosmopolitan post-national identities, and between territory and escape from territory. Part Two deals with potential tensions between Russia and Europe and the possible emergence of a new European `wall' between an extended NATO on the one hand, and Russia and the CIS on the other. Part Three focuses on the borderland between Europe, Russia and the Muslim world, with particular emphasis on the former Yugoslavia as a site of conflict between new `metaphorical empires'.

The region is immensely rich in minerals, petroleum and fishery resources of interest for Europe as a whole. It is the apex of the Cold War structures: with over 200 naval nuclear reactors and with more strategic nuclear weapons than anywhere else in the world, its importance extends far beyond the confines of Arctic Europe. To Russia, the Barents Region has become a link to Northern Europe and potentially to the European Union, it may become an instrument to stabilise its eastern borders in a militarily sensitive area.

The Barents Region surveys regional cooperation in Arctic Europe. With contributions from leading Scandinavian and Russian scholars on Northern affairs, this volume examines the Barents Region as a political initiative, its historical and institutional architecture and its contributions to economic and environmental management in the North. Particular attention is paid to the impact of the Barents Region on security in Arctic Europe and its relationship to the wider process of European integration.

På 1980-talet gick det kalla kriget in i sitt allvarligaste skede, när kraftmätningen mellan Sovjetunionen och USA slutgiltigt skulle avgöras. Den militära verksamheten ökade kraftigt på båda sidor, och öst och väst tog stora risker i ett farligt spel. Mitt i spänningsfältet låg Sverige.

I Östersjöområdet kom ubåtar att spela en central roll. Sovjetunionen planerade och övade för att kunna möta Natos fartyg både i och utanför Östersjön. De amerikanska hangarfartygen skulle om nödvändigt sänkas med känrvapenladdade torpeder, som utgjorde standardbeväpning på alla ubåtar, även den beryktade U-137. Men de ryska ubåtarna var inte ensamma. I denna bok beskrivs omfattningen av flera Natoländers användning av ubåtar i Östersjön, en verksamhet som även berörde Sverige.

Ola Tunander är en av Sverige främsta experter på ubåtsoperationer och säkerhetspolitik. Boken sammanfattar 30 år av hans forskningsarbete. Den känsliga och laddade "ubåtsfrågan" hör till Sveriges mest omdebatterade. Många forskare och inte minst militärer med personliga erfarenheter har presenterat sinsemellan förvånansvärt olikartade svar. Den här boken ger ett brett faktaunderlag, unikt i sitt slag, som är användbart oberoende av vilka slutsatser du själv drar.