Tidigare forskning om genus och kärnvapen har framför allt fokuserat på kopplingen mellan maskulinitet och kärnvapeninnehav. Sådan forskning har visat att i kontexter där det finns en positivt laddad koppling mellan militär styrka, maskulinitet och kärnvapeninnehav är det svårt att förstå nedrustning och/eller att avstå från att skaffa kärnvapen som något annat än avmaskulinisering eller feminisering. Det saknas dock empiriskt grundad forskning om hur genus, kärnvapenfrihet och nedrustning har konstruerats över tid. Den här boken fyller delar av detta tomrum i tidigare forskning genom att undersöka hur svensk nedrustningspolitik växte fram jämte den svenska kärnvapendebatten på 1950- och 1960-talen ur ett feministiskt perspektiv. Om nedrustning och att avstå från kärnvapen associeras med svaghet och femininitet, hur ska vi då tolka valet att inte skaffa kärnvapen i termer av genus? Hur kan den svenska kärnvapenhistorien bidra till vår förståelse av relationen mellan kärnvapen, nedrustning och genus?
