Jag försöker titta av alla krafter, men jag ser inget. Inget utom det här djupa mörkret. Är ögonen slutna eller öppna? Jag vet inte. Vad var det som hände? Jag vet inte det heller.
Angèle Lieby kommer till sjukhuset med huvudet i ett skruvstäd så känns det i alla fall. Migränattacken är värre än något annat hon har varit med om.
När hon vaknar nästa gång, utan huvudvärk, är det med känslan av att inte kunna andas. Hon ser ingenting, hon kan inte röra sig, hon kan inte tala.
Snart förstår hon att alla runt henne är övertygade om att hon är hjärndöd. Hon hör en läkare tala om för familjen att det är dags att stänga av respiratorn och planera för begravning.
Och hon kan inte protestera.
Men en dag när hennes dotter kommer in i rummet rinner en tår nerför Angéles kind, och plötsligt förstår alla att hon fortfarande lever.
