Del 3 i den osynliga trilogin Vi vet båda omedvetet att vi hör ihop på något oförklarligt sätt. Vi förstår det när så vi enkelt kan spegla oss i den andras innersta väsen. Ingen annan ser de osynliga spegel-glas som för oss båda är tydligare än något tidigare. Det är som att se sig själv i den andra. Spegelvänt men likafullt sant. Självklart vet vi inte allt om varandra än, men vi vet varandras innersta. Vi vet att allt den andra gör kommer påverka en själv. Vi vet att vi är av samma kärna. Att vi ofrånkomligt kommer vara viktiga för varandra. Vi vet det genom att bara titta på varandra. I varandras spegelglas. Vi är dock båda för unga för att kunna avgöra vårt gemen-samma liv just nu. Men vi vet båda att våra liv kommer vandra parallellt. Tids nog kommer vi själva kunna styra vårt öde. Nu stundar en tid av väntan på det ögonblicket. På den stunden. Det kommer bli en tid av förberedelse, det inser vi båda och det gäller att göra mesta tänkbara av den tiden. Vi kommer stundom tvingas ifrån varandra, men som två magneter dras till varandra så kommer vi ständigt dras mot varandra även om de finns de som kommer för-söka vända på magneterna så de blir frånstötande. Tålamod får bli vårt unga signum. ”Innerstats osynliga spegel” är tredje delen i vad som författaren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den föregås av ”Varandets osynliga vingar” och ”Trotsets osynliga glöd”. Denna avslutande del tar sin början anno 1810 i en sal på den Kungliga akademin för de fria konsterna i Stockholm.
