Börje Wennerström – förlag

En spökhistorisk själavandring mellan sekler. Visst har alla upplevt att man träffat den obekanta människan framför sig förr. Kanske är det så även om man inte kan säga var eller när. Kanske har vi mötts i ett annat och gånget sekel från vilket minnet inte är kapabelt att bevisa sanning i det. Kalla det själavandring eller reinkarnation om ni vill. En del kanske till och med avfärdar det som fantasi eller att personen bara liknar någon. Det sker dock emellanåt att man mer eller mindre är säker på att det finns något gemensamt och då det fortfarande finns mycket som människan inte känner till bör man nog inte avfärda sin känsla. Känslor finns av en orsak och låter man dem styra kanske man får chansen att uppleva saker som man aldrig ens trott sig vara i närheten av,

Del 3 i den osynliga trilogin Vi vet båda omedvetet att vi hör ihop på något oförklarligt sätt. Vi förstår det när så vi enkelt kan spegla oss i den andras innersta väsen. Ingen annan ser de osynliga spegel-glas som för oss båda är tydligare än något tidigare. Det är som att se sig själv i den andra. Spegelvänt men likafullt sant. Självklart vet vi inte allt om varandra än, men vi vet varandras innersta. Vi vet att allt den andra gör kommer påverka en själv. Vi vet att vi är av samma kärna. Att vi ofrånkomligt kommer vara viktiga för varandra. Vi vet det genom att bara titta på varandra. I varandras spegelglas. Vi är dock båda för unga för att kunna avgöra vårt gemen-samma liv just nu. Men vi vet båda att våra liv kommer vandra parallellt. Tids nog kommer vi själva kunna styra vårt öde. Nu stundar en tid av väntan på det ögonblicket. På den stunden. Det kommer bli en tid av förberedelse, det inser vi båda och det gäller att göra mesta tänkbara av den tiden. Vi kommer stundom tvingas ifrån varandra, men som två magneter dras till varandra så kommer vi ständigt dras mot varandra även om de finns de som kommer för-söka vända på magneterna så de blir frånstötande. Tålamod får bli vårt unga signum. ”Innerstats osynliga spegel” är tredje delen i vad som författaren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den föregås av ”Varandets osynliga vingar” och ”Trotsets osynliga glöd”. Denna avslutande del tar sin början anno 1810 i en sal på den Kungliga akademin för de fria konsterna i Stockholm.

Hade ingen lärt oss att jorden var rund som ett klot skulle vi nog fortfarande trott att den var platt. Särskilt om man inte hade samma möjligheter som idag att resa vitt och brett med flyg eller andra moderna transportsätt. Tänk dig gärna in i den situationen innan du börjar läsa denna bok. Försök förstå att man på de tre kontinenterna trodde att världen hade en kant någonstans i fjärran – en kant man kunde ramla ner i eller dras ned med skepp och allt om man kom för nära. Ner i ett bottenlöst tomrum. För inte kunde det väl finnas en botten – eller kunde den bestå av underjordisk glöd och vara befolkad av demonerna? Ingen i huvudstaden visste! Det fanns dock många teorier som byggde på gamla sägner och Gudaberättelser. Den allmänna tron var att det ändå fanns en barriär som omgärdade jordskivan – eller åtminstone ett enormt grund. Annars skulle allt vatten i haven runnit ut för längesedan. Var det kanske som vissa sa – att nytt vatten hela tiden bildades i underjorden – långt under havsytan? Människorna i denna värld var – precis som vi – nyfikna och vetgiriga. Nu hade man dock haft fullt upp med de krig som utkämpats mellan kontinenterna så länge en levande människa kunde minnas. Tider förändras dock och en vacker dag annonserades det från Majestätet att kriget var vunnet.

Jag fick frågan om detta är en saga eller en fantasy. För mig är dessa två ord eller begrepp helt synonyma varför det är upp till var och en att stoppa in denna roman i vilket fack de så önskar.En Dejas Resor är menat att bli en serie om minst två böcker – förhoppningsvis fler – men jag vill inte sia då framtiden är allt annat än förutsägbar. Vad är då en Deja? Om man översätter ordet lite slarvigt från det gamla språket – Gudarna språk – så brukar de flesta säga ”träl”. Detta är inte helt med sanningen överensstämmande. En Deja är inte alls någons träl utan hon arbetar i symbios med Gudinnan – oavsett om det är Den Övre eller Den Undre. Att hon är Gudinnans talesperson står dock helt klart. Furierna heter denna första del där vår nyutnämnda Deja ger sig ut från Templet i jakt på människornas innersta viljor och önskningar. Till skillnad från vad vissa tror så är det inte Guden eller Gudinnan som styr över människan. Tvärtom så är det Gudarnas plikt att se till sin skapelse så att de är lyckliga och kan njuta av tillvaron genom kärlek, lust, lek och välstånd. Det är där Dejan kommer in – det är hennes uppgift att söka reda på vad människorna – den stora Menigheten – innerst inne vill, för att sedan föra detta vidare till den högre makten.Förbered er på upplevelser som ni kanske inte är vana vid, men det är via nyfikenheten på det okända vi kan lära oss om oss själva och andra.

Undertecknad tycker egentligen inte om att använda ordet Fantasy på en litterär genre – inte när vi har ett svenskt ord som borde fungera lika bra – Fantasi. Således vill jag benämna denna bok för en Fantasiroman. Men till skillnad från många andra i samma genre innehåller den inte någon magi eller övernaturliga fenomen, men eftersom den utspelar sig i en annan värld – en annan tid – så finns det mycket som inte är som här hos oss. Vad som är sig likt är människan. Om det är evolutionen som sett till att hon är kronan på verket eller om vi ska tacka en påhittad gud för det – det låter jag var och en tro och tycka vad den vill om. Nu lite om världen där handlingen utspelar sig. Solens bana är konstant över ekvatorn varför årstider som vi är vana vid, inte finns. De styrs istället av en röd och en blå måne vilket gör att olika tidvattenströmmar råder över, till exempel, regnperioder och andra väderskillnader. Den röda månen rör sig lite fortare än den blå. Varje år när månarna står jämsides firas det nyår, men denna bok handlar inte om nyårsfirande. Den handlar om orättvisor, om ont och gott och mycket kan kännas igen från vår egen värld både i nu- som dåtid. Egentligen är det nog bara inramningen – miljön – som är olik den vi är vana vid här i vår värld. Riket – som ligger runt den södra nollpunkten – är den största makten. Hela världen är dessutom inte kartlagd än, men vissa har upptäckt mer än andra.Så "har ni fantasi kan ni hoppa med mig in i tavlan här direkt", som Povel Ramel diktade en gång. /Börje Wennerström

Del 3 i berättelsen om Olof Petterssons liv och öde Våren ska vara livets tid - pånyttfödelsens och kärlekens tid. Men i Olofs bröst bor en stor sorg som äter upp honom inifrån. Det är när livet är som svårast som man får reda på vilka som är ens vänner och vilka som bara säger sig vara det. Vänskap kan vara en stark kraft och den kan utvecklas och förändras. Den kan till och med förändra människor. Den avslutande delen i berättelsen om Olof Petterssons liv och öde, tar oss med på en inre resa. En resa som ingen vet vart den bär innan målet är nått. Kanske det inte ens finns ett mål - bara en resa. Transportmedlet är de yttre händelserna och beslut som fattas kan påverka själen. Precis som möten mellan personer alltid påverkar bägge parter - på gott och ont.

Man skulle kunna säga att denna roman handlar om en enorm kulturkrock och man kan säkert dra paralleller till främlingsfientlighet och liknande fenomen i tjugohundratalets Sverige. Handlingen utspelar sig dock i en historisk tid - exakt vilka år är oväsentligt. Skogrået - denna missförstådda varelse som på grund av kyrkans och religionens trångsynthet varit baktalad i alla tider. Skogsrået har förstått det här med att sinnlighet och lust är det högsta här i livet - inte religiösa riter och kyskhet. Att hon sedan är skapt så att det är naturligt att förena njutningen med villkoren för överlevnad, retade nog inte bara prästerskapet på sin tid. Säkerligen finns det fortfarande allt för mycket fördomar mot ett sådant sätt all leva. Att hon dessutom oftast är kvinna retar nog än idag folk som stöder sig på moral och dygd spridd sedan årtusenden av allehanda samfund som tror sig äga rätten till att förkunna sanningen. Skågsrået har hittills endast varit beskrivet ur människans perspektiv, men i denna bok får vi istället ta del av hennes egna tankar och värderingar. Vad är det som driver henne? Hur resonerar hon? Och inte minst - hur ser hon på människan? Dessutom får vi stifta bekanskap med älvorna, Näcken och den väldiga Bäckahästen i denna berättelse som öppnar en helt ny värld för läsarna.

Del 2 i Bureholmssviten Magisterns brev var inte utförligt alls, men desto tydligare. Jag skulle resa tillbaka till Bureholm utan dröjesmål - det hade inte ens funnits tid att säga adjö till min enda vän i Upsala, Mats Eriksson. Bara ett ombyte kläder tog jag med mig och lådan med breven från Maja, Magistern och Professor Berg. Något måste ha hänt som krävde min närvaro - bara inte Magistern själv gått och blivit dålig, han klagade aldrig och skulle heller aldrig göra det i ett brev. Tre år hade snart förrunnit sedan jag lämnat Bureholm, kanske var det så att studierna nu var över - måhända att Magistern funnit en bra anställning åt mig som jag omöjligt skulle kunna tacka nej till... Resan fortsätter för Joel - klassresan. Det som han fått sig inpräntat sedan barnsben att han bara är ett avskum och intet värd, det har varit svårt att anpassa sig när folk plötsligt behandlar honom med respekt och den värdighet som borde vara varje människa given. Det värsta Joel vet är bli sedd som förnäm och överlägsen, trots att han även avskyr att bli spottad på. Hans uppförande kan därför ofta anses udda eller apart, men det är en strid som han får försöka reda ut om han vill få det liv som han drömt om. Professorns Hemlighet är andra delen av tre i Bureholmsviten. Den föregås av Knektens Pojk och avslutas med Familjeband.

Del 3 i Bureholmssviten Joel har äntligen blivit del av en familj – han har helt plötsligt fått släktingar även om de är döda eller ingifta. Rötterna förankrar honom på Forsa gård dit han nu fört sin unga brud och tillika stora kärlek och pengar lider han inte brist på. Men innebär det att livets alla bekymmer försvinner? Fortfarande lider han av att vissa människor fortfarande ser ner på ”knektens pojk” – folk som anser att han fortfarande är patrask eller en uppkomling. Hans och hans hustrus kanske udda sätt att leva sina liv retar nog en och annan, men de sanna vännerna visar snart vilka de är. Pastor Högberg och Joel har fortfarande svårt att dra jämt och kontroverserna späs på helt oförhappandes. Men att han nu blivit en del av familjen Bure innebär också ett ansvar och Joel tvingas välja sida – ett val som dock inte alls är svårt för honom. Familjeband är den avslutande delen i Bureholmssviten – den trilogi som inleds med Knektens Pojk och följs av Professorns Hemlighet. När denna del inleds har vi hunnit fram till maj 1767. Sommaren stundar med allt vad det innebär i form av midsommargille och gäster. Livet för Joel tar nya vändningar när folk ur det förgångna dyker upp på både gott och ont.

Detta är en historisk roman som utspelar sig under – vad vi numera kallar – den gustavianska eran. Faktum är att den börjar samma år som Gustaf III tillträder tronen, dvs 1771. Vissa personer, företeelser och händelser som förekommer står att finna i historieböckerna, medan annat fallit ner i glömskans evighetslånga tomrum. Man skulle kunna säga att denna roman innehåller en blandning av historiska fakta och gammal tro eller skrock, det vi idag kallar för fantasy. Huruvida fantasierna är väl underbyggda eller bara upplyfta ur det oändliga tomrummet är helt upp till läsaren att bedöma. Författaren har i alla fall sin bild helt klar för sig. De händelser som beskrivs, utspelar sig på och omkring Katarinabergets förkastningsbrant, beläget på huvudstadens södra malm. Andra saker tilldrar sig inne på själva Stadsholmen – det som vi idag kallar för Gamla Stan. Men vi får även följa med till Riddarholmen och till galgbacken söder om Söder Skans (Skanstull). På 1700-talet började barnmorskor utbildas på ett modernare sätt än tidigare. Ändå fanns det kvar sådana som kunde förlösa mödrar enligt gammal tradition. Den utbildning dessa gamla jordemödrar hade var sprungen ur livets skola och egna erfarenheter. Ibland var det, så kallade, kloka gummor som hjälpte till. Kvinnor som lärt av sina anmödrar om örternas kraft och läkeförmåga. Troligtvis var det just sådana örtagummor som under 1600-talets häxprocesser fick anklagelser på sig om häxeri. Då brändes många oskyldiga på bål och ännu under tiden då vår berättelse utspelar sig var det dödsstraff på häxeri, även om ingen dömdes för det i realiteten.

De fem konsterna är en litterär fiktion om ett samtida sökande i dåtiden som förändrar framtiden – så kan man sammanfatta denna bok i korthet. Vill man ytterligare analysera innehållet han man säga att det är en roman om relationer mellan generationer. Den är även en samtida skildring av Stockholm och trakterna kring Västervik, där det nya samhället ställs i kontrast till det gamla. Här finns 1800-talets skilda klasser beskrivna med en incestuös underton genom utnyttjande och beroendeställning. Bo Zetter är en 60-årig och smått desillusionerad art director på en annonsbyrå får ett sista uppdrag innan han ämnar kliva av från arbetslivet. Uppdraget öppnar för nya värderingar och den rådande livssituationen ifrågasätts tack vare uppdraget, men även genom att en frisk vind oväntat blåser i hans liv. I en annan tid får en 14-årig gruvpojke i Småland en helt annan sorts uppgift när han blir kallad till gruvkontoret av inspektorn. Som alla pojkar i puberteten funderar han i smyg på flickor utan att egentligen veta något om vad som händer med hans kropp och motstridiga känslor.

Bureholmssviten Del 1 Rätt vad det var stod jag utan vare sig föräldrar eller bostad. Prästens ord om straffdom låg över mig som ett ständigt orosmoment - men jag var färdig med mitt första levnadskapitel. Tack vare den vänlige magistern på Forsa gård kunde jag i alla fall läsa och skriva. Jag visste även att det fanns andra ställen. Större platser - städer - och dit ämnade jag mig nu. Inte ville jag stanna kvar som drängusling åt någon led bonde eller kanske bli tvångsvärvad av kommissarien till kriget. Det hade jag hört allt för mycket otäckt om - både av far och av magister Berg, Men var låg städerna? Söderut låg Stockholm, det hade jag hört. Så jag började gå... I första delen i böckerna om Joel får vi föla med på en resa - inte bara en geografisk, utan mer en själslig sådan. Knektens pojk utspelar sig under 1700-talet i Sverige - en tid när klasskillnaderna var tydliga och när adeln var för mer än vanliga ofrälse. För en fattig knektson var framtiden oviss och det behövdes en hel del tur om livet skulle bli gott. Tur - eller är det så att det är upp till var och en att ta vara på de möjligheter som ligger där? Kanske man är tvungen att fånga tillfället när det grinar en i ansiktet. Knektens pojk är första delen av tre i Bureholmssviten och följs av Professorns Hemlighet och Familjeband.

De fem konsterna är en litterär fiktion om ett samtida sökande i dåtiden som förändrar framtiden – så kan man sammanfatta denna bok i korthet. Vill man ytterligare analysera innehållet han man säga att det är en roman om relationer mellan generationer. Den är även en samtida skildring av Stockholm och trakterna kring Västervik, där det nya samhället ställs i kontrast till det gamla. Här finns 1800-talets skilda klasser beskrivna med en incestuös underton genom utnyttjande och beroendeställning. Bo Zetter är en 60-årig och smått desillusionerad art director på en annonsbyrå får ett sista uppdrag innan han ämnar kliva av från arbetslivet. Uppdraget öppnar för nya värderingar och den rådande livssituationen ifrågasätts tack vare uppdraget, men även genom att en frisk vind oväntat blåser i hans liv. I en annan tid får en 14-årig gruvpojke i Småland en helt annan sorts uppgift när han blir kallad till gruvkontoret av inspektorn. Som alla pojkar i puberteten funderar han i smyg på flickor utan att egentligen veta något om vad som händer med hans kropp och motstridiga känslor.

Svart Iris är ytterligare en historisk roman av Börje Wennerström som utspelar sig i en tid av förändring. De tekniska innovationerna utgör början till industrialismens tid och därtill har kvinnorna börjat organisera sig för att uppnå större rättigheter och ett mer jämställt samhälle, men det går långsamt i början. Nere i nordöstra Småland kanske man inte ser så mycket av detta ännu, men utvecklingen pyr under ytan. Samtidigt flyr fler och fler det gamla landet för att söka lyckan i Amerika – nödåren är svåra när de kommer efter varandra – men det finns även hemvändare som redan lycktas i det nya landet och med sig har de affärsidéer som ligger i tiden.

Vad är det som gör att vissa människor känner en ovanlig samhörighet? Idag kallar vi det personkemi, men det ordet har inte alltid funnits. Ändå kände somliga människor att de – på något outgrundligt sätt – hörde samman, även på 1700-talet. Man fick söka andra svar ur sin egen tidsålder och förhoppningsvis fick man de svar man sökte. Om svaren kom via kyrkan, gamla avlagda seder eller skrock, kanske var ointressant. Det viktigaste måste ju ändå varit att man kände själsfrändskap. Denna berättelse tar avstamp i den småländska myllan anno 1771 – närmare bestämt i trakterna kring Västervik. Tre olika platser och framför allt fyra olika personer med skilda förutsättningar. Fattigdom, rikedom och någonting mitt emellan. Vad har dessa människor gemensamt? Till det yttre – ingenting. Ändå verkar det finnas något som inte kan förklaras med vetenskapliga rön, detta trots att vetenskapen på 1700-talet gjorde stora framsteg. Även i skrivande stund – anno 2019 – kan vetenskapsmännen inte förklara allt. Den här romanen är helt fristående – ändå förekommer folk ur den tidigare utgivna Bureholmssviten i berättelsen. Man klarar sig bra utan att ha läst den trilogin – men ibland kan igenkänning ge vidare kunskap och upplevelser. Flera av platserna finns – eller fanns – i verkligheten. Personerna är dock helt uppdiktade om man bortser från kända historiska personer som till exempel Kung Gustav III och någon – i hans krets – beryktad poet. Speciellt tack riktas till Börje Gunnarsson i Blackstad hembygdsförening, då jag genom honom fick tillgång till historisk kunskap om trakten.

Vi kallar ofta civilisationer från förhistorisk tid för primitiva. Kanske de inte ägde de tekniska landvinningar som mänskligheten tillförskansat sig på senare tid. Det betyder inte prompt att människan var primitiv. I grunden var hon samma komplexa skapelse som idag och även de ”primitiva” civilisationerna hade säkert nog så sofistikerade samhällsstrukturer och moralhänsyn. I grunden förstod nog den förhistoriska människan vad som var rätt eller fel – jag tror det ligger i vår natur. Sedan kan givetvis normer och värderingar förändras av påhittade religioner – men så är det ju fortfarande idag. Låt mig citera Lars T. Johansson: ”… än tror människan på spöken och än så ser man offerröken.” Mödrar såg efter sina barn redan då – säkert fäderna också. Att stjäla eller slå ihjäl någon ansågs säkert lika fel som idag och att förgripa sig sexuellt på barn var nog tabu och förenat med stränga straff – kanske döden. Att flickor – och pojkar – ansågs mogna nog att sätta barn till världen i tidigare ålder än idag är inget konstigt med dåtidens ögon. Medellivslängden var avsevärt kortare och stammen eller byn måste fortleva. Man må betänka att de inte levde under kristna predikanters värderingar som vi gör idag. Denna roman är en fantasi som utspelar sig i en annan tid hos en grupp människor som var samlare, jägare och nyss blivna odlare. De var bofasta men ägde inte kunskapen att framställa metaller. De höll vissa djur även om kunskapen om ridning på hästar var dem förborgad. Arkeologerna har sina tolkningar om hur livet förr levdes, ständigt kommer man med nya upptäckter och rön och gamla kunskaper ersätts med nya. Historien revideras ständigt och egentligen baseras kunskaperna på kvalificerade gissningar. I denna bok tillåter jag mig sjäjv att göra min egen tolkning av hur livet kunde se ut i en svunnen tid. Jag låter historien flaxa fritt på sina vingar av drömmar. Kanske det inte ens är i Sverige – kanske inte ens i dåtid. En avlägsen framtid vet vi ingenting om – inte ett dyft. Allt författaren ber om är ett öppet sinne – lika öppet som fantasins oöverskådliga värld.

Blod är tjockare än vatten sägs det och det kan väl stämma rent kemiskt. Dock finns det många exempel där släktingar inte alls kommer överens. Vänskap å sin sida kommer och går – oftast. Sedan finns det ju förutom vänner och fränder också själsfränder. Ordet frände betyder ju ursprungligen någon man är släkt med genom blod eller äktenskap. Själsfränder är just som det låter – besläktade i själen och inte prompt i blodet. Att försöka skilja själsfränder åt är inte alltid det lättaste. Man kan försöka och det kan ge resultat tillfälligt. Men ett själsfrändskap som man inte odlat på många år brukar överleva det – annars är man inte själsfränder i ordets betydelse. Denna bok handlar om själsfrändskap och om missförstånd eller brist på kommunikation. Idag är ju inte distans mellan två personer samma problem som förr då man fick förlita sig mycket på långväga brev. Fallerade brevkontakten så var man hänvisad till hörsägen, rykten och egna grubblerier. Dessutom fanns det större krav från samhället, kyrkan och släkten att man skulle göra det ”riktiga”. Visst finns det liknande krav idag – men möjligheten att göra sin egen vilja hörd är lättare i vår moderna värld. Ha gärna detta i åtanke när ni börjar läsa denna roman och försök med fantasins och empatins hjälp förflytta er tillbaka till 1700-talets Sverige.

Del 1 i berättelsen om Olof Petterssons liv och öde. Ute vid en bortglömd vret där dimmorna tätnar mer och dit vindarna inte hittar, bor tystnaden. Att vreten inte blivit igenvuxen beror just på att vindarna strör trädens frön annorstädes. Intet sus rör gräs eller kringliggande löv men daggens droppar och dimmornas fukt föder markens små. Ingen mänsklig har satt sin fot i vretens svarta mylla sedan… … sedan vindarna minns. Hur vet jag då detta? Ja, jag kanske inte vet det och kan belägga det – men någonstans vet jag det inom mig. Jag kände det direkt när jag kom dit. Så börjar första delen om Olof Petterssons liv och öde. Vad sker egentligen vid vreten i dimman? Det enda vi kan vara säkra på, är att livet kommer ta en ny vändning för Olof denna lediga dag på jakt efter inspiration. Vi får följa med till en värld som inte riktigt är den som vi är vana vid - så ej heller huvudpersonen.

Del 2 i berättelsen om Olof Petterssons liv och öde Två personer saknas och skvallret tar givetvis fart. Vad kan ha hänt? Lever de eller har de rymt? Samtidigt drar en storm in - en storm värre än i mannaminne och folket förskansar sig. I skogen faller träden som stickor. Förändringens vind blåser över Staden samtidigt som något helt annat pågår i en annan del av världen. I andra delen i trilogin om Olof Petterssons liv och öde får vi inte bara ta del av huvudpersonens tankar och känslor. Vad tycker folk egentligen om varandra och det som händer? Vilka krafter är det som styr Olof nu? Nu när tiden verkar stå stilla. Eller gör den inte det?

Föds kvinnor och män med olika egenskaper eller är det yttre faktorer som skapar de skillnader vi dagligen ser? Jag tror att det finns medfödda egenskaper hos de olika könen. Vi är olika på utsidan så för mig är det självklart att vi är det även på insidan. Skillnader förekommer självklart också på individnivå. Givetvis gör uppfostran, miljö och bemötande att det skapas fler olikheter än de medfödda. Idag är kanske inte de yttre faktorerna lika påtagliga som förr, men stora nog. Så länge människan behandlar pojkar och flickor olika, kommer de skillnader som finns i arvet vara underordnade de vi får från miljön. Vi bör tillvarata varje individs unika egenskaper oavsett kön, klass eller kultur. Kanske detta än så länge är en utopi, men att sträva dithän måste väl ändå vara det rätta att göra. I Sverige idag ges de båda könen samma möjligheter till utbildning och ett eget liv – åtminstone på pappret. Så har det dock inte alltid varit och det har många fått lida för. Denna roman utspelar sig under 1800-talets första hälft. På den tiden var både klasskillnaderna och olikheterna mellan könen mycket tydligare. Kvinnan var ständigt underordnad mannen som tillika var hennes förmyndare. En gift kvinna skulle lyda sin man och en ogift kvinna hade alltid en förmyndare – oftast en äldre släkting och alltid en man. En änka kunde bli myndig men gifte hon om sig ändades detta. Den förstfödde sonen var normalt den som skulle ta över efter sin far oavsett om det var en fattig liten gård eller ett affärsimperium. Döttrar var till hjälp i hemmet så länge de bodde hemma, men när de skulle giftas bort kunde det bli dyrt eftersom de förväntades ha med sig en hemgift. Människan har nog alltid fått foga sig efter kulturens och religionens skrivna och oskrivna regler och värderingar. Det har dock alltid funnits individer som gått utanför ramarna och de ska verkligen ha all heder och uppskattning eftersom de oftast varit motarbetade av sin tids samhällsvärderingar.

Folk som med jämna mellanrum samlas i sina heliga hus för att tillbe sin gud. Kvinnor som inte har något egenvärde utan ses som mannens egendom. Huvuddukar som döljer de gifta kvinnornas hår. Ett patriarkat som styrs av en envåldshärskare. Gudens straffdom över dem som inte fogar sig. En stor olikhet inför lagen beroende på vilken ställning eller kön ”förövaren” har. En religion som anser sig ha rätt att föra krig i sin guds namn mot de som inte är rättrogna. Känns det hela igen? Jag talar givetvis om Sverige för inte så många generationer sedan. Ett Sverige där fattigdomen var utbredd och mer eller mindre var det brott som folk blev dömda för. Inte enligt lagtexten, men i praktiken. Det var Guds ord som gällde – lagen hade inte utrymme för tolkningar. Kungen och Gud skulle man inte ha synpunkter på och förmildrande omständigheter förekom knappt alls. Många drömmer sig nog tillbaka i tiden till ”Gustavs dagar” med historisk romantik i sinnet. Riktigt så såg det dock inte ut för gemene man (eller kvinna). Inte ens de burgna förskonades från dåtidens sjukdomar eller andra umbäranden. Var man dessutom ett fattighushjon fanns det inte många glädjeämnen i livet – och sämst var det för den som haft oturen att födas till kvinna.

En annan värld. En annan kultur. En annan religion. Ingen perfekt värld. Långt ifrån. Problem som vi ändå känner igen. Människan är lika girig som alltid. Vissa skor sig. Andra lider. Det finns dock hopp. Det är det sista som överger människan. Vi känner igen mycket. Religioner som står mot varandra. Krig beroende på bristande empati. Konflikter med egenintresse som grund. Överutnyttjande av naturresurser. Fördomar mot folk man inte känner till. De fyra huvudpersonerna kan kanske inte lösa allt. Inte i en handvändning. Man ändrar inte på människans beteende i brådrasket. Men om ingen försöker så lär det inte hända något och ingen klarar det ensam. Denna bok handlar om att samarbeta. Att ta till vara på folks skillnader istället för att se olikheterna som ett hinder. När vi möter den 15-åriga flickan Bleka i bokens inledning, kämpar hon för sin överlevnad. Hon försöker blidka de gudar hon tror på. Det är mormor noga med att be henne om innan hon ger sig ut för att försöka tigga ihop till livets nödtorft. Sju dagar ska hon vara borta och under den tiden får Bleka försöka klara sig själv. Kan gudarna vara behjälpliga? Torkan är svår. Inget gror på tegen. Brunnen har sinat. Kommer bäcken också dö? Bleka tror att vattnet där är sjukt. Flödet minskar och vattnet är brunt och grumligt. Ska hon klara sig till dess mormor är tillbaka? Kommer hon tillbaka? Har hon lyckats tigga något? Hur kommer livet bli? Hur blir döden?

Förr i tiden - när folk fortfarande trodde på vättar - hade de tyvärr ofta ett oförtjänt dåligt rykte. De ansågs ställa till med oreda och förtret. Men det är väl likadant idag med olika grupper av individer. Fotbollssupportrar anses vara huliganer beroende på att det är bråkstakarna som syns och märks. Visst hade vättar ett hämndbegär som ibland var svårt att tygla, men det kom bara fram om de - eller deras vänner - blivit felaktigt behandlade. Vissa människor förväxlade ofta vättar med hustomten och det retade nog vättarna en del. Vättarna var - till skillnad från hustomten - sociala varelser som värnade om familjen, men också om andra livsformer i dess närhet.

VÄRDERINGAR OCH MORAL som mänskligheten hållit sig med har genom seklerna ständigt förändrats och modifierats. Oftast påverkad av religioner och politiska strömningar. Vad människan för tvåtusen år sedan höll som god moral är nödvändigtvis inte detsamma som styr våra värderingar idag. Vi må le i mjugg åt deras moral och synsätt, men vilka är vi att döma? Vad folk om tvåtusen år – eller mer – kommer tycka om dagens politiskt korrekta värderingar har vi ingen aning om. Kanske de kommer le åt oss och anse oss varit primitiva skapelser. Förhoppningsvis lyckas vi inte förstöra den enda planet vi har och vi får hålla tummarna att efterkommande och framtida generationer ändå lär sig av våra misstag. Exakt hur dessa framtida människor kommer tänka och agera ligger dock i det fördolda – en sak är ändå säker, människan är alltid sig själv närmast. Eller…? Jag vet inte om denna roman kan kallas för en dystopi eller en utopi – det beror nog på den som läser och dennes egna värderingar. Jag lägger inga aspekter alls på det. Jag kallar den således för en framtidsvision – ett exempel på ett scenario som skulle kunna vara gällande i en framtid oavsett om det är politiskt korrekt eller inte. Boken utspelar sig i ett århundrade som heter sigma-seklet vilket sig ungefär 2500 år fram i tiden. På vägen dit har mycket hänt och mänskligheten har varit i farozonen mer än en gång. Något som gjort att man i princip har fått börja om med samhällsbygget och helt andra normer än de vi har idag styr människans handlande och åsikter. Ändå är människan fortfarande – mer eller mindre – samma komplicerade varelse som idag och allt är långt ifrån perfekt. Kanske jag har fel i mina gissningar och kanske det kommer se helt annorlunda ut. Men om alla får gissa så kommer det finnas en uppsjö av teorier – för nu får ni nöja er med den jag haft under skrivprocessen.

En man vaknar upp av att en fluga surrar kring lysröret i taket. Var befinner han sig? Han vet inte. Vem är tanten som sitter bredvid sängen? Han har ingen aning. Han vet inte ens vem han själv är. Han vet inte vad han heter eller hur gammal han är, men han vet att han är en man och inte en kvinna. Resten ligger i glömskans dimma. Huvudet värker när han rör på det. Han vet inte vad som hänt och varför han ligger här. Allt han vet är att lysröret flimrar påfrestande och att han längtar till skogen som han skymtar trädtopparna på genom fönstret. Han minns dock inte skogen. Ändå längtar han dit. Om man helt tappat bort sitt liv – hur gör man då för att få det tillbaka. Hur får man tillbaka sitt jag? Sin person. Vill man över huvud taget få tillbaka det? Det beror nog på vem man påstås vara – ha varit. Kan man skapa ett nytt jag om man är missnöjd eller är man den man är oavsett? Jan Valter Lind får mycket att fundera över i denna bok. Trots att han inget minns så inser han att han fått en andra chans och den vill han ta. Han vill göra sitt liv till något han kan leva med. Stå ut med. Kanske till och med trivas med. Kan han klara av det på egen hand eller behöver han hjälp? Kan kanske terapi få honom att minnas det liv han tappat bort – det liv som han tycker låter grått och trist när han får det beskrivet för sig. Kanske det är så illa att han inte vill minnas – han ger sig därför ut på jakt efter pusselbitar, men allt han har är en känsla av ett minne. En känsla som får hans hjärta att slå och värmen att strömma i hans inre.

Året är 1965 – månaden är maj. Pernilla Ester Stoltz ska fylla femton år – samma dag som skolavslutningen till sommaren. Hennes jämnåriga ska börja nian till hösten, men själv har hon fått gå om sjuan så hon får stå ut med åttan. Pella – som Pernilla kallas – bor på Cedarö som ligger i Österviks skärgård. Utanför sitt fönster ser hon sjöbodarna, bryggorna, båthuset och havet. Längst österut på horisonten kan hon om nätterna se fyren på Kronogrundet blinka matt. Skolan på ön är nedlagd sedan länge så varje dag får hon fara över sundet till Aplarö där ett annex till den stora skolan i stan ligger. Att Pella fått gå om ett år beror inte på bristande intelligens – hon har skolkat för mycket och fått sänkt betyg i ordning. Detta straffar sig nu. Pella hatar skolan eftersom hon är retad. Klasskamraternas fantasi när det kommer till öknamn och tillmälen verkar vara outsinlig. Det är sommarloven som Pella lever för. När vi möter Pella första gången är hon på begravning. Det är så sorgligt det kan vara – tant Majvor är borta. Hon har ju alltid funnits. Vem ska nu baka födelsedagstårtan? Tårtan med både jordgubbar och choklad. Pella har nu ingen aning om att tant Majvors sorgliga bortgång ska påverka henne mer än bara gällande tårtor. Sommaren som följer kommer förändra allt för den unga flickan – mer än hon någonsin kunnat föreställa sig. Helt nya värderingar kommer till henne – oförutsedda händelser får hennes liv att bli en känslomässig berg- och dalbana. Kanske är det vuxenlivet som knackar på och vill in i hennes själ.

Bekky Bleck. Konstnär och provokatör eller bara en egensinnig och bångstyrig jäkel? Fan vet vilket epitet man ska sätta på henne. En sak är ändå säker – någon osynlig medelmåtta kan ingen skylla henne för. Exakt var hon föddes finns det olika teorier om – vissa troligare än andra, men det är inte detta som definierar en människa. Hennes handlingar är bra mycket viktigare – och handlade gjorde hon. Spontant och ofta oövertänkt, men alltid med övertygelse. Ändå spelar uppväxten givetvis sin roll i det hela, men så är det väl för de flesta. Den uppväxt som vi bara vet ytterst lite om. Åtminstone tiden före tolvårsåldern. Ber man tio personer beskriva hennes person så får man säkerligen tio olika versioner. Somliga skulle säga hård och känslokall. Andra skulle säga känslostyrd och varm. En del skulle säga egoistisk medan andra skulle säga empatisk. Varför det skiljer sig åt så fundamentalt beror nog på från vilka sammanhang man kände Bekky. Jag vågar påstå att jag nog ändå kände henne bäst kan sympatisera med de flesta beskrivningarna och det är därför det ankommer på mig att skriva om gåtan Bekky Bleck. För lite av en gåta var hon – en gåta jag inte ens vill försöka att lösa. Då är det ju ingen gåta längre. (X - poet och författare)

5:te Gudadömet är en direkt fortsättning på boken 4 Gudadöttrar. Den tar alltså vid där den förra boken slutade och böckerna bör således läsas i den ordningen. De fyra Gudadöttrarnas mission är avklarad och de har nu lämnat Midland för att söka sig in i Det Djupa Okända. Nyfikenheten på vad de ska möta där är stor. Ingen som tidigare gått in där har någonsin kommit åter - tillåts inte komma tillbaka. Allt systrarna känner till är att det från vulkanerna, som skiljer de båda världarna åt, anas ett enormt hav av grå aska. Finns det något bortom det eller tar världen slut i fjärran som ser bränd och död ut på håll? De sägner som existerar om Det Djupa Okända talar om att det bara finns demoner och skrymt där och sådana kan vara nog så farliga – till och med för dem som är Gudarnas avkommor. Ligger det någon sanning i sägnerna? Ska Gudarnas krafter vara med dem på deras vandring? Räcker krafterna så långt? Frågorna är många men svaren få. Det är för att, bland annat, söka dessa svar de fyra systrarna trotsar både folks varningar och sina egna förnuft. Kan de ta sig tillbaka om där inte finns annat än död och tomhet? Är det rent av så att de lämnar livet och träder in i efterlivet när de lämnar den kända världen? Finns det ens ett efterliv? Skulle denna expedition vara slutet på levnaden så kan de i alla fall dö med vetskapen om att de ändå åstadkommit mycket gott i sina liv. Alltid är det en tröst även om de alla känner livsviljan spira.

Detta är den tredje och avslutande delen i Gudasviten som inleds med 4 Gudadöttrar och fortsätter med 5:te Gudadömet. Många år har gått. Hur många? Ingen kan veta säkert då tideräkningen förr var väsensskild. Hundratals är det ändå. Mycket har hänt. Saker har utvecklats. Vissa mer än andra. Runt Tempelområdet på Midland har en stad vuxit fram. Hus av sten - vissa så höga att det finns tre våningar i dem. Tron på de fyra Gudarna har även den förändrats. Visst talas det fortfarande om att alla behövs lika mycket, men man riktar in sin tro på de Gudomliga krafterna istället för på Gudarna i sig. Att de flesta har närmare till en speciell Gudakraft är egentligen bara förståeligt. En fiskare har av förklarliga skäl närmare till vattnets kraft än odalmannen som ser Jordens kraft som sin. Det är bara mänskligt och helt naturligt så länge man förstår vikten av de andra egenskaperna. Saker utvecklas och förändras dock fortare än vissa vill acceptera. Gråda - eller Lilla Grå som alla kallar henne - hör till de få som hyllar den gamla och den ”äkta” tron. Detta trots att hon bara är 15 år fyllda. Hon bor själv ute i obygden, rätt nära den mytomspunna plats där självaste Gudamodern en gång sägs ha levt och dött. Så säger i alla fall hennes morbror Stenar och han borde veta eftersom han arbetar som Tempelväktare i självaste navet på Midland. Tänk att Lilla Grå själv ska få komma dit som morbrors hjälpreda. Visst är hon nervös, men hon litar på sin morbror och på sin tro.