Vad är det som gör att vissa människor känner en ovanlig samhörighet? Idag kallar vi det personkemi, men det ordet har inte alltid funnits. Ändå kände somliga människor att de – på något outgrundligt sätt – hörde samman, även på 1700-talet. Man fick söka andra svar ur sin egen tidsålder och förhoppningsvis fick man de svar man sökte. Om svaren kom via kyrkan, gamla avlagda seder eller skrock, kanske var ointressant. Det viktigaste måste ju ändå varit att man kände själsfrändskap. Denna berättelse tar avstamp i den småländska myllan anno 1771 – närmare bestämt i trakterna kring Västervik. Tre olika platser och framför allt fyra olika personer med skilda förutsättningar. Fattigdom, rikedom och någonting mitt emellan. Vad har dessa människor gemensamt? Till det yttre – ingenting. Ändå verkar det finnas något som inte kan förklaras med vetenskapliga rön, detta trots att vetenskapen på 1700-talet gjorde stora framsteg. Även i skrivande stund – anno 2019 – kan vetenskapsmännen inte förklara allt. Den här romanen är helt fristående – ändå förekommer folk ur den tidigare utgivna Bureholmssviten i berättelsen. Man klarar sig bra utan att ha läst den trilogin – men ibland kan igenkänning ge vidare kunskap och upplevelser. Flera av platserna finns – eller fanns – i verkligheten. Personerna är dock helt uppdiktade om man bortser från kända historiska personer som till exempel Kung Gustav III och någon – i hans krets – beryktad poet. Speciellt tack riktas till Börje Gunnarsson i Blackstad hembygdsförening, då jag genom honom fick tillgång till historisk kunskap om trakten.
