Lewi Pethrus (1884 1974) har kallats den främsta religösa ledaren i 1900-talets Sverige. Från 1910-talet och till sin död höll han samman och tog ut kursen för den då oavbrutet växande Pingströrelsen. I denna bok skrivs historien om Pethrus och den svenska Pingst rörelsen. Det är berättelsen om en avvikare: pingstvännerna var tungomålstalande civilsamhälles byggare i det strikt rationella och förment sekulära folkhemmet. De utmanade rådande konsensus och hela den bild av svensk homogenitet som ryms i metaforen folkhem . Det har alltid funnits grupper som inte ansetts passa in i denna idyll: romer, psykiskt sjuka, samer, homo sexuella och pingstvänner. I denna skara sticker pingstvännerna ut, inte bara för att man var högljudda, utan också för att man ville expandera. Deras mål var inte att passa in i det sekulära folkhemmet, utan de drömde om att förvandla det till ett Guds hus. Här analyseras Pethrus ledarskap för Pingströrelsen: visionen för en ny slags kyrka bortom 1800-talets folkrörelser, extasen som risk och som möjlighet, de kyrkopolitiska övervägandena och drömmen om en kristen nation. Det är första gången som Pethrus verksamhet får en vetenskaplig, biografisk belysning.
