Hur lär man bäst känna havet? Genom att betrakta det, genom att kemiskt analysera vattnet eller genom att simma i det? En liknande fråga skulle kunna ställas till en teolog. Lär vi bäst känna Gud och hans uppenbarelse genom kontemplation, rationell analys eller praxis? Om man hade frågat cisterciensmunken Bernhard av Clairvaux (1090 1153) skulle han förmodligen ha svarat: Helst genom alla tre ingångarna tillsammans. Teologi var för Bernhard först och främst en »levnadsform« och därför inte begränsad till rationell och begreppslig kunskap, utan en beståndsdel av en omfattande kunskapsprocess. Hela människan, hennes liv och leverne, tradition och historiska sammanhang, sinnen, erfarenheter, affekter och förnuft, hennes handlande allt behöver ingå i den teologiska reflektionen som åsyftar trons praxis. Med denna metod står Bernhard i en idéhistorisk ström som kallas vishet. Han har också gjort sina avtryck i Sverige. Det år han skickade munkar från Clairvaux till Norden, 1143, kan anses som upptakten till en häpnadsväckande obruten verkningshistoria. Från medeltiden över reformationstiden ända till i dag har människor låtit sig inspireras, eller irriteras, av hans tänkande och handlande. Läsaren får här lära känna Bernhards andliga och teologiska profil mot bakgrund av den historiska kontexten.
