Boyes människoideal är ett individuellt uttryck så långt drivet att det uppgår i det kollektivas »träd«, samtidigt som det i hennes språks innersta finns ett motstånd mot civilisationens normer. Den dubbelheten, det universella tilltalet och ett känslans motstånd, skapar en spänning i verket, som gör Boyes dikter lika aktuella i dag som när de skrevs.
KARIN BOYE, född 1900 i Göteborg, död 1941 i Alingsås, var poet, romanförfattare, novellist och översättare. Som prosaist är hon mest känd för sin dystopiska roman Kallocain [1940]. Men allra främst är Karin Boye poet. Hennes dikter handlar ofta om en önskan om att leva riktigt, en längtan efter klarhet och rättvisa, samtidigt som hennes språk genom sina anpassningar till kulturens normer visar fler bottnar, inte minst när det gäller temat kärlek.
Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Carl Jonas Love Almqvist, Bengt Cidden Andersson, Werner Aspenström, Kaj Beckman, Aase Berg, Bo Bergman, Erik Blomberg, Daniel Boyacioglu, Karin Boye, Tage Danielsson, Elmer Diktonius, Vilhelm Ekelund, Gunnar Ekelöf, Nils Ferlin, Tua Forsström, Gustaf Fröding, Brita af Geijerstam, Albert Teodor Gellerstedt, Hjalmar Gullberg, Britt G Hallqvist, Verner von Heidenstam, Lennart Hellsing, Ann Jäderlund, Erik Axel Karlfeldt, Thekla Knös, Israel Kolmodin, Pär Lagerkvist, Anna Maria Lenngren, Mecka Lind, Barbro Lindgren, Erik Lindorm, Hanna Lundström, Harry Martinsson, Mårten Melin, Jila Mossaed, Henry Parland, Anna Rydstedt, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Ingrid Sjöstrand, August Strindberg, Edith Södergran, Zacharias Topelius, Tomas Tranströmer, Siv Widerberg, Claes Bäckström, Maria Wine, Carl David af Wirsén, Sonja Åkesson, Bruno K Öijer, Anders Österling