Chelsea Girls

Pretto?

Det finns något både djupt tillfredsställande och märkligt generiskt med Chelsea Girls. Det är lite som att läsa en blänkare ur ett 90-talszine där nån har mixat Patti Smith med Carol från Carol(?) och bara fortsatt skriva långt efter det borde ha tagit slut. Det har ändå sin charm på det där sättet att man fastnar med att titta på gamla VHS-band av det bandade genuina pre chans till berömmelse festandet. Det är skitigt, stökigt, och ibland så självgott att man vill skrika. Men man läser ändå vidare. Eileen Myles bjuder på det som ofta fattas i litteraturen jag hittills fallit för. Kvinnor som super, tar droger, knullar och bryr sig mer om dekadens än moral. Det är en bok där kvinnor får vara lika självdestruktiva som gamla beatpoeter med whiskeyandedräkt och moderskomplex. Det är befriande och fullständigt njutbart kaos man själv inte är en del av. Men det funkar. Det är en sån där bok som skulle kunnat luktat cigarettrök och dammigt läppstift, där varenda scen har en ton av "jag minns knappt vad som hände men det var viktigt". En passage om en förlorad vän, en lesbisk kärlekshistoria som brinner upp i ruset, en vaginaskildring så kliniskt detaljerad att man nästan börjar fundera på om det finns ett maxantal synonymer för slidmynning. Googla inte detta på jobbdatorn, tips. Handlingen? Nja. Det är väl mer en ström av medvetande, typ som om någon försökt skriva Trainspotting men glömde att intrig var en grej. Det finns nån bar, nån kille, några tjejer, någon som försvinner. Det händer hela tiden något, men aldrig på riktigt. Det är ungefär som att scrolla sin egen tonårshjärna, huvva. Jag håller med queer kören att detta är banbrytande, Men ärligt talat, är det inte lite lite pretto? Det är viktiga är väl att erkänna denna bok som urbra kvinnlig dekadens i litteraturen nu när den är retroaktivt kultförklarad? Myles går fri, och tur är väl det, för jag rankar detta ändå som kul. Sätt denna bok i handen på den där tjejen som alltid drack för mycket vitt vin på hemmafesterna. Det är en order. Chelsea girls smutsig och självupptagen. Den är ibland briljant, ofta banal, men aldrig tråkig. Man vet att det är kaos men man läser ändå hela vägen till slutet.

Hjortronhyllan