Den här rapporten är en fristående fortsättning på Den planlösa planeringen som släpptes genom Ratio i maj 2024. Där synliggjordes och analyserades brister i det svenska plansystemet. Det blev också tydligt att dessa brister lett till att småhusbyggandet prioriterats ned, vilket gjort att produktionen av bostäder som yngre barnfamiljer traditionellt efterfrågat kommit att släpa efter. I den här rapporten utvecklas problematiken som plansystemet skapat för småhusbyggandet. Rapporten lyfter också plansystemets oförmåga att hantera heterogeniteten som utvecklats i det svenska stadsbyggandet under de senaste tre-fyra decennierna. I ett helhetsperspektiv blir det uppenbart att det nuvarande plansystemet saknat medel för att systematiskt analysera de växande segregationsproblem i de så kallade utanförskapsområdena. En ytterligare brist är att glesbygdens särskilda problem inte heller kan hanteras. Den planlösa planeringen visade att bristerna fanns i den svaga utformning och ställning som de kommunala översiktsplanerna kommit att få. Den huvudsakliga bristen är att de inte utgår från en bestämd analys av vad som förklarar vare sig attraktionskraft eller sociala problem i olika områden. Det gör att översiktsplanerna pågår i ett vakuumliknande tillstånd, där vad som anses önskvärt sätts som norm. Huruvida de skisserade utbyggnadsplanerna är realistiska analyseras knappt. På samma sätt förhåller det sig med diskussionerna om förbättring av ett områdes sociala status. Oavsett problemens karaktär tenderar översiktsplanerna att betona behovet av ”blandning” och ”förtätning” av olika bebyggelsetyper, utan att egentligen förklara på vilket sätt det skulle kunna uppnås (se kapitel 3 och 4). Den här kritiken är på inget sätt ny. Tvärtom visar denna rapport att översiktsplanernas bristande effektivitet och realism kritiserats oavbrutet ända sedan de blev en del av planlagstiftningen vid mitten av 1980-talet. Upprepade utredningar och utvärderingar har sedan dess pekat på svagheter i planernas konstruktion och tillämpning, men det har aldrig lett till förbättrad kvalitet. I takt med att heterogeniteten i bostadssektorn växer ter det sig som allt mer centralt att de brister i lagstiftningen som kritiserats redan vid införandet genomgår en grundläggande reform. I avslutningen av rapporten framhålls den mer metodiskt uppbyggda tyska ISEK-planeringen som en möjlig förebild (se kapitel 4). Problemen som ISEK blev ett svar på i början av 2000-talet motsvarar nämligen problemen i dagens Sverige.

Den här rapporten är en fristående fortsättning på Den planlösa planeringen som släpptes genom Ratio i maj 2024. Där synliggjordes och analyserades brister i det svenska plansystemet. Det blev också tydligt att dessa brister lett till att småhusbyggandet prioriterats ned, vilket gjort att produktionen av bostäder som yngre barnfamiljer traditionellt efterfrågat kommit att släpa efter. I den här rapporten utvecklas problematiken som plansystemet skapat för småhusbyggandet. Rapporten lyfter också plansystemets oförmåga att hantera heterogeniteten som utvecklats i det svenska stadsbyggandet under de senaste tre-fyra decennierna. I ett helhetsperspektiv blir det uppenbart att det nuvarande plansystemet saknat medel för att systematiskt analysera de växande segregationsproblem i de så kallade utanförskapsområdena. En ytterligare brist är att glesbygdens särskilda problem inte heller kan hanteras. Den planlösa planeringen visade att bristerna fanns i den svaga utformning och ställning som de kommunala översiktsplanerna kommit att få. Den huvudsakliga bristen är att de inte utgår från en bestämd analys av vad som förklarar vare sig attraktionskraft eller sociala problem i olika områden. Det gör att översiktsplanerna pågår i ett vakuumliknande tillstånd, där vad som anses önskvärt sätts som norm. Huruvida de skisserade utbyggnadsplanerna är realistiska analyseras knappt. På samma sätt förhåller det sig med diskussionerna om förbättring av ett områdes sociala status. Oavsett problemens karaktär tenderar översiktsplanerna att betona behovet av ”blandning” och ”förtätning” av olika bebyggelsetyper, utan att egentligen förklara på vilket sätt det skulle kunna uppnås (se kapitel 3 och 4). Den här kritiken är på inget sätt ny. Tvärtom visar denna rapport att översiktsplanernas bristande effektivitet och realism kritiserats oavbrutet ända sedan de blev en del av planlagstiftningen vid mitten av 1980-talet. Upprepade utredningar och utvärderingar har sedan dess pekat på svagheter i planernas konstruktion och tillämpning, men det har aldrig lett till förbättrad kvalitet. I takt med att heterogeniteten i bostadssektorn växer ter det sig som allt mer centralt att de brister i lagstiftningen som kritiserats redan vid införandet genomgår en grundläggande reform. I avslutningen av rapporten framhålls den mer metodiskt uppbyggda tyska ISEK-planeringen som en möjlig förebild (se kapitel 4). Problemen som ISEK blev ett svar på i början av 2000-talet motsvarar nämligen problemen i dagens Sverige.

Den här rapporten är en fristående fortsättning på Den planlösa planeringen som släpptes genom Ratio i maj 2024. Där synliggjordes och analyserades brister i det svenska plansystemet. Det blev också tydligt att dessa brister lett till att småhusbyggandet prioriterats ned, vilket gjort att produktionen av bostäder som yngre barnfamiljer traditionellt efterfrågat kommit att släpa efter. I den här rapporten utvecklas problematiken som plansystemet skapat för småhusbyggandet. Rapporten lyfter också plansystemets oförmåga att hantera heterogeniteten som utvecklats i det svenska stadsbyggandet under de senaste tre-fyra decennierna. I ett helhetsperspektiv blir det uppenbart att det nuvarande plansystemet saknat medel för att systematiskt analysera de växande segregationsproblem i de så kallade utanförskapsområdena. En ytterligare brist är att glesbygdens särskilda problem inte heller kan hanteras. Den planlösa planeringen visade att bristerna fanns i den svaga utformning och ställning som de kommunala översiktsplanerna kommit att få. Den huvudsakliga bristen är att de inte utgår från en bestämd analys av vad som förklarar vare sig attraktionskraft eller sociala problem i olika områden. Det gör att översiktsplanerna pågår i ett vakuumliknande tillstånd, där vad som anses önskvärt sätts som norm. Huruvida de skisserade utbyggnadsplanerna är realistiska analyseras knappt. På samma sätt förhåller det sig med diskussionerna om förbättring av ett områdes sociala status. Oavsett problemens karaktär tenderar översiktsplanerna att betona behovet av ”blandning” och ”förtätning” av olika bebyggelsetyper, utan att egentligen förklara på vilket sätt det skulle kunna uppnås (se kapitel 3 och 4). Den här kritiken är på inget sätt ny. Tvärtom visar denna rapport att översiktsplanernas bristande effektivitet och realism kritiserats oavbrutet ända sedan de blev en del av planlagstiftningen vid mitten av 1980-talet. Upprepade utredningar och utvärderingar har sedan dess pekat på svagheter i planernas konstruktion och tillämpning, men det har aldrig lett till förbättrad kvalitet. I takt med att heterogeniteten i bostadssektorn växer ter det sig som allt mer centralt att de brister i lagstiftningen som kritiserats redan vid införandet genomgår en grundläggande reform. I avslutningen av rapporten framhålls den mer metodiskt uppbyggda tyska ISEK-planeringen som en möjlig förebild (se kapitel 4). Problemen som ISEK blev ett svar på i början av 2000-talet motsvarar nämligen problemen i dagens Sverige.