En liten filt av ull som sveps runt ett barn som föds dött eller förloras under graviditet kan göra stor skillnad i en akut förlustsituation visar en denna konstnärliga avhandling från Göteborgs universitet. Svepefiltarna är vävda i en ullblandning och finns i fyra olika storlekar för att passa det fullgångna barnet, det tidigt födda och till foster. Undersökningen kring svepefiltar är ett exempel på konstnärlig forskning där vävande och vårdande perspektiv möts. I centrum finns förlusten av ett väntat barn. Runt om finns de som sörjer, de som vårdar och de som väver. I förlustsituationen kan textilen utgöra ett ordlöst, taktilt stöd – handfast runt den döda kroppen men också fungera som ett emotionellt, existentiellt stöd i sorgen. Tematiskt är avhandlingen uppdelad i tre områden. I första delen Omsorg är vårdperspektivet i fokus. Barnmorskor och undersköterskor delar med sig av erfarenheter om vad filten gör i vårdsituationen när förlusten drabbar. I den andra delen, kallad Filtresan, beskrivs filtarnas väg från konstnärlig idé till verklighet. Vävningen inför döden fungerar som en hyllning till livet, där textilen är med och bär sorgen. Slutligen, i den tredje delen Sorg, delar föräldrar med sig av sina erfarenheter att mista ett väntat barn. Olika exempel på hur dödfödda och foster förr i tiden begravdes är medtagna i boken för att visa på hur svepningen av ett litet barn är något människor gjort i alla tider. Utöver svepefiltarna finns även berättelsen om hur det är att väva bårtäcken. Till skillnad från svepefiltarna som används i en akut förlustsituation är bårtäcket del av begravningens ritual för att smycka kistan och genom textilens uttryck ta farväl. Hela undersökningen av dessa textilier genomsyras av en taktil etik som gör sig påmind i skapandet såväl som i användandet. Det är en etik som värnar och reflekterar över det språk som ordlöst berör och påverkar människans olika sinnen. Inom det taktila området har textilen som material en unik ställning för att det kommer huden nära och kan i utsatta situationer av sorg bli till språk och möjliggöra handlingar som respektfullt möter en människas värdighet och behov av skydd. Birgitta Nordström (f 1963) är textilkonstnär och forskare, bosatt på Rörö. Hennes konstnärliga praktik består i att väva textilier, ofta med ett rituellt fokus. Hennes textila konst var visats i olika konstsammanhang i Sverige och internationellt. Den textilkonst som mer än något annat har fått betydelse för hennes konstnärskap är att väva bårtäcken för kyrkor, ceremonilokaler, sjukhus och till privatpersoner. Ur denna vävande praktik föddes tanken på en svepefilt. Hon disputerade den 22 maj 2026 vid konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet med avhandlingen Hålla, famna, svepa– textil omsorg vid förlorad graviditet.
