I denna bok, första bandet av fem av bokverket Nybyggarliv i Vilhelmina, beskrivs hur man i en kulturform med utgångspunkt i ett område i södra Lappland utnyttjat träd och växter i den omgivande naturen. Framställningen bygger framför allt på folklivsuppteckningar, huvudsakligen gjorda av Vilhelminasonen Nils Eriksson, men också på tryckta källor och intervjuer i fält. Nybyggarsamhället var i stort sett självförsörjande. För nybyggarna gällde det att tillverka allt själva: redskap för odling, röjning och slåtterbruk samt för jakt och fiske, enkla möbler, bruksting för hushålls- och ladugårdsarbete, kläder och även båtar. Ämnen till yxor, knivar, sågar och järn av olika slag fick de, innan smideskunnandet spritt sig till de egna leden, skaffa från annat håll. Nybyggarkulturen innebar med andra ord en nästan total själv- och naturahushållning och för att lyckas var nybyggarna tvungna att låta naturen arbeta åt sig, vilket var ett långsiktigt arbete. Under dessa förutsättningar fick de sedan framleva sitt liv i relativ isolering och utveckla sina arbetsmetoder och seder, sitt levnadssätt och sin uppfattning av livet och naturen i stor frihet efter egen förmåga på den grund förfäderna hade lagt.
