Acta academiae regiae Gustavi Adolphi - Böcker

Järnvägstjänstemannen Karl Tirén (1869–1955) reste under åren 1909–1916 igenom nästan hela svenska Sámpi för att samla jojkar. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf och blev därigenom en svensk pionjär för klingande dokumentation av musik. Boken beskriver Karl Tiréns vidsträckta insamlingsfärder och hans många möten med jojkare. Den tecknar bakgrunden till Tiréns stora ansträngning för jojktraditionen, både hans personliga förutsättningar och den tidsanda som möjliggjorde hans enastående arbete.

Hur formas identiteter, normer och samhällsbilder i skolans läromedel – och vilken roll spelar egentligen namnen? Den här studien undersöker svenska förlagsproducerade läromedel från 1920-talet till 2010-talet med fokus på hur individer presenteras genom namn, text och bild. Genom analyser av 18 läromedel i matematik, samhällskunskap och svenska för årskurs fyra kartläggs hur namnbruk både speglar och skapar sociala relationer, hierarkier och normer för unga läsare. Resultaten visar tydliga förändringar över tid: från anonymitet och formalitet i tidiga läromedel till successivt ökad informalisering och barnfokus, liksom skiftande mönster kring ålder, genus och kulturell mångfald. Kvinnor rör sig från osynlighet till synlighet, även om bakslag syns under 2010-talet, kulturell mångfald framträder långsamt och ofta på begränsande sätt, medan äldre nästan genomgående förblir osynliga. Studien belyser både anpassning till och motstånd mot samhällsförändringar och lyfter fram progressiva strategier som inkluderande namnbruk, perspektivförskjutningar och lekfull dekonstruktion av normer. Samtidigt visar den att även 2010-talets läromedel är långt ifrån fullt inkluderande. Boken framhäver namnbrukets betydelse som semiotisk resurs i skapandet av identiteter och understryker hur sätten att presentera och språkligt omtala individer i läromedel formas av både sociala kontexter och ämnesnormer.

The front cover shows the fifth-century rune-stone from Mojbro, Uppland (now in Statens Historiska Museum, Stockholm). The runes should be read from right to left, beginning with the bottom line. They are: frawaradaR / anahahaislagina/R. The meaning of this is disputed; the most widely accepted interpretation is probably "Frawarad on the horse is slain".

Alver och jättar, troll och gengångare och andra väsen får läsaren stifta bekantskap med i den här boken. Island har alltså inte bara sina ättesagor och eddadikter utan också en rik och levande folklore: folksagor, folksägner, ballader, ramsor och ordspråk. Denna folkdiktning är ett av den isländska kulturens viktigaste källsprång och utgör ett starkt band mellan islänningarna och deras lands speciella natur. I denna antologi presenteras den för första gången på svenska. Textsamlingen föregås av en inledning och följs av en kommentar.

I denna volym har förre lektorn Halvar Nilsson samlat praktiskt taget alla tillgängliga dokument som belyser det medeltida Värmland. Han presenterar och kommenterar utifrån en grundlig lärdom på ett populärt sätt innehållet i närmare 500 brev och aktstycken och ger därmed den sentida forskaren och den intresserade läsaren en detaljerad inblick i landskapets historia och kultur. Boken är en guldgruva för varje värmländsk lokalhistoriker, som vill fördjupa sig i sin hembygds tidiga bebyggelse och bebyggare, något som underlättas av utförliga ort- och personregister.

In the early summer of 1998 a group of international foodways scholars gathered at Umeå University under the auspices of the International Commission for Ethnological Food Research, and later joined with the Jämtland community in the parish of Frostviken, north-western Sweden, to explore the theme Making the Most of Nature in the production, provision and presentation of food. The object of the meeting was to promote discussion of the historical and contemporary dynamics of wild foods in the diet and food habits of environmentally and climatically diverse regions of the world. The harsh environment, delicate ecological balance, yet rich natural food resources that characterize Frostviken, was an appropriate setting for such discussion. FOOD FROM NATURE contains the fruits of that discourse. Thirtythree scholars from Europe and North America address the theme of Making the Most of Nature using a variety of theoretical approaches and perspectives. They highlight the complex relationship between people and the environment, how food and culture intersect, and how culture shapes the dietary choices that people make. The Editor Patricia Lysaght is a Professor in the Department of Irish Folklore at University College Dublin, and President of the International Commission for Ethnological Food Research. She organized the 11 th International Ethnological Food Research Conference held in Ireland in 1992 and edited the conference proceedings (Milk and Milk Products from Medieval to Modern Times, Edinburgh, 1994). Professor Lysaght is also editor of the proceedings of the 12th International Ethnological Food Research Conference organized in Cyprus in 1996 (Food and the Traveller. Migration, Immigration, Tourism and Ethnic Food, Nicosia, 1998).

Carl Nyrén var född i Gammalkils socken år 1726 och hade fört ett växlingsrikt liv, bl.a. som Jonas Alströmers högra hand, innan han så småningom slog sig ned som präst i sin hembygd. Vid sin död 1789 var han kyrkoherde i Kuddby och prost i Vikbolandets kontrakt. Avhandlingen om Östergötlands dialekter utarbetade han kring seklets mitt, alltså innan Ihres dialektlexikon trycktes. Den inleds med en för sin tid förvånansvärt insiktsfull översikt över östgötamålen och innehåller vidare en rikhaltig samling ordspråk och talesätt, en förteckning över personnamn samt en omfattande ordbok, där dialektorden, definierade och belysta med språkprov, säkert kan väcka minnen hos dagens östgötar. Nyréns originalhandskrift förvaras i Linköpings stiftsbibliotek.

Med anledning av uppsalaetnologins femtioårsjubileum 1998 sammanställdes artiklar och föredrag till en bok som spänner över både nuet och det förflutna. Samtidigt gläntar den försiktigt på dörren till framtiden. Jubileet firades med seminarier, högtidsföreläsning och föredrag. Som en vektor mellan det förflutna och framtiden skulle det vara. Uppsalaetnologin vilar på lagrarna och vänder sig mot framtiden med tillförsikt.

Det har av många efterlysts en aktuell samlad beskrivning av svenska språkets historia, dess ursprung och utveckling. Bristen är påtaglig för t.ex. svensklärare, doktorander och nybörjare vid universiteten liksom för språkligt och historiskt intresserade lekmän. Knappast någon svensk forskare' torde i dag bättre än Gun Widmark förkroppsliga bredden i universitetsämnet nordiska språk. Hon har lämnat bestående bidrag till runologin, namnforskningen, språkhistorien, dialektologin, språksociologin, språkvården och den nusvenska grammatiken och stilistiken. Så karaktäriseras hon i inledningen till Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. Gun Widmark presenterar här under titeln Det språk som blev vårt en språkhistoria som följer svenskan fram till omkring 1375. Den gör alltså halt då språket börjar framträda i modernare dräkt. Framställningen syftar inte till att vara en samling av fakta utan vill vara resonerande och probleminriktad.

Sigfrid Svensson (1901–1984), bördig från Löderup i sydöstra Skåne, var verksam vid Nordiska museet 1924–1946 och innehade under åren 1946–1967 professuren i Nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk, vid Lunds universitet. Hans doktorsavhandling Skånes folkdräkter (1935) blev vägledande för den fortsatta klädforskningen i Norden medan en rad essäer publicerade under titeln Bygd och yttervärld (1942) blev grundläggande för innovationsforskningen. Bland övriga arbeten märks Svensk bondekultur (1934) tillsammans med Gösta Berg, Bondens år (1945) och Introduktion till folklivsforsningen (1966). I anledning av 100-årsminnet av hans födelse anordnades ett seminarium vid Etnologiska institutionen i Lund 31 maj och 1 juni 2001 med föreläsningar företrädesvis av f.d. lärjungar om olika sidor av Sigfrid Svenssons mångsidiga livsgärning som folklivsforskare. Föreläsningarna utges här i bokform av hans efterträdare på lärostolen i Lund, NilsArvid Bringéus.

Ett vanligt antagande är att slangord försvinner lika snabbt som de uppstår. Detta tycks dock inte alltid vara fallet. I en undersökning där ungdomar i fyra olika Stockholmsförorter fick ange betydelser för ett antal slangord visade det sig nämligen att många, i vissa fall mycket gamla, slangord tycks vara fullt levande, medan andra är så gott som okända. Faktorer som inverkar på ungdomarnas slangkunskaper tycks bland annat vara ålder, kön och i viss mån också behovet av slangord för olika företeelser. Dessutom tycks det ha en viss betydelse om förorten har anknytning till Stockholms gamla arbetarområden, där det s.k. Ekenssnacket en gång talades, eller om den är av senare datum och har en mera heterogen befolkning. I boken diskuteras också de betydelseförändringar som en del äldre ord har genomgått under 1900-talet samt de associationer som tycks ligga bakom ungdomarnas felsvar.

Johan Ihre var en gigant i 1700-talets svenska språkforskning. Hans namn har gått till eftervärlden bl.a. genom Swenskt Dialect Lexicon från 1766. De ordlistor som ligger till grund för detta pionjärarbete finns bevarade i Uppsala universitetsbibliotek. Den dialektordlista som här publiceras ingår i den stora Ihreska handskriftssamlingen men är inte inarbetad i lexikonet. Med all sannolikhet är den yngre, direkt inspirerad av detta verk. Författaren är okänd. Utgåvan har kompletterats med ett register över dialektorden; antalet sökbara ord uppgår härigenom till ca 1 600. Pitemålet har varit livskraftigt in i senaste tid. Även om utgivaren arbetat med vetenskapliga ambitioner är det hennes förhoppning att inte bara språkforskare med specialintresse utan också dagens pitebor skall få glädje och nytta av hennes möda.

Denna essäsamling inleds med en utflykt i hembygdens växtvärld. Därefter följer några personporträtt: P.D.A. Atterbom i hembygdens Åsbodal, Bruno Liljefors och växterna och Th. O.B.N. Krok och Sigfrid Almquist med sin legendariska flora. Vidare porträtteras några förlinneanska pionjärer inom botaniken i Sverige och England: Johannes Franckenius, William Turner och John Gerard, den sistnämnde samtida med William Shakespeare, som också ägnas en essä. Två av de inledande essäerna diskuterar växternas namn i svenska och engelska perspektiv. I bokens andra avdelning presenteras omkring 60 svenska växter ur botaniska, kulturhistoriska (etnobotaniska) och stundom skönlitterära aspekter. De folkliga växtnamnen ägnas stor uppmärksamhet. De speglar en rik biologisk och kulturell mångfald och avslöjar mångskiftande samband mellan växt och människa. De ger ofta drastiska prov på människors associationsförmåga och språkliga fantasi. Boken, som är illustrerad med bilder från främst J.W. Palmstruchs Svensk Botanik (1802–43), avslutas med en engelsk sammanfattning, en omfattande litteraturlista samt register över växtnamn och personer nämnda i texten. Mats Rydén har varit professor i engelska i Umeå och Uppsala. Hans botaniska intressen går tillbaka till barndomens Åsbo i Östergötland.

Ella Odstedt (1892–1967) föddes i Amäs i norra Ångermanland och var hela sitt liv verksam som upptecknare av folktraditioner. Under sina resor i de norrländska landskapen dokumenterade hon tusentals människors hågkomster från 1800-talets bondesamhälle. Uppteckningarna gjordes tidigast för Nordiska museet, senare för dåvarande Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ella Odstedt var särskilt intresserad av den gamla folktron om det underjordiska vitterfolket, om trolldom och folkmedicin, om ”fegljus” och kärleksorakel. Men hon tillvaratog även uppgifter om årets och livets högtider, sagor, visor, lekar, ordspråk och gåtor. Bengt af Klintberg har gjort ett fylligt urval av hennes uppteckningar och försett dem med en vetenskaplig kommentar.

År 1790 utarbetade landshövdingen F. A. U. Cronstedt i Gävle en utförlig frågelista till ledning för sockenbeskrivningar i Gästrikland och Hälsingland. I ingressen vädjar han till präster, ståndspersoner och kronobetjäningen att besvara frågorna för varje socken. Beskrivningarna från Hälsingland utgavs av Nils-Arvid Bringéus år 1961 i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Acta-serie. Svaren från Gästrikland, som delvis utnyttjades av Abraham Hülphers i hans bok om Gästrikland 1793, publiceras här i sin helhet efter originalen i f.d. Stifts- och landsbiblioteket i Västerås. Såväl för den lokala som för den jämförande forskningen har dessa beskrivningar av landsbygden i Gästrikland under den gustavianska tiden ett betydande värde. Nils-Arvid Bringéus är professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet och preses i Kungl. Gustav Adolfs Akademien.

Norsjömålet är den variant av Skelleftemålet som talas i Norsjö kommun i norra Västerbotten. Det är en dialekt med många ålderdomliga drag i såväl ljudlära som formlära. Den avviker starkt från riksspråket och är därför tämligen svårbegriplig för den oinvigde. I dag är den dessvärre på väg att dö ut, eftersom de yngre invånarna i Norsjö vanligen inte behärskar den. De talar i stället en utjämnad regional dialekt där de mest särpräglade nordvästerbottniska dragen har ersatts av sina riksspråkliga motsvarigheter. Syftet med Anna Westerbergs studie har varit att följa denna utjämningsprocess i Norsjömålet från de äldsta ljudupptagningarna fram till nutid. Grundmaterialet består av ordagranna transkriptioner av tolv inspelade intervjuer med talare födda mellan 1848 och 1986 (samtliga texter finns med som bilagor i boken). Författaren har studerat 21 representativa dialektdrag för att se hur länge de håller sig kvar. Vissa av dem, exempelvis dativböjningen, dog ut med de talare som föddes på 1800-talet. Andra drag, framför allt bortfallet av r-ändelse i presens singularis (t.ex. han skriv 'han skriver') och ordgruppsaccenten vid partikelverb (t.ex. ta `-bo`rt i stället för som i riksspråket ta bo´rt) lever däremot segt kvar i nutiden, även i den regionala dialekten. Norsjömålet har än i dag en viktig funktion som socialt kitt i vissa miljöer, framför allt i byarna men också på vissa arbetsplatser (företrädesvis mansdominerade sådana).