Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur – förlag

Fäboddrift är en form av boskapsskötsel som är speciell för Skandinavien. I fjällregionerna har människan i flera hundra år utnyttjat skog och mark utanför gårdens ägor som betesmark för djuren. En speciell herdekultur har utvecklats, i vilken kvinnorna under sommarhalvåret flyttade till fäboden/sätern med uppgift att sköta djuren, valla dem och även ta hand om mjölken och framställa smör och ost för gårdens vinterbehov. Arbetet krävde också att djuren hölls samman vid vallningen medelst lockrop och att rovdjur (björn och varg) hölls på avstånd med signaler på horn och lur. Speciella musikaliska traditioner har utformats i samband med dessa rop och signaler. Det är denna ”fäbodmusik” som behandlas i föreliggande skrift, i första hand de vokala lockropen som i modern klädsel fått beteckningen ”kulning”. Musikforskaren och sedermera professorn i musikvetenskap, Anna Ivarsdotter (1938–2024), ägnade en stor del av sin forskning åt just fäboddriftens musiktraditioner, dels i sin magisteruppsats från 1972, Svenska locklåtar i nutidstradition (utgående från fältinspelningar), dels i doktorsavhandlingen Sången i skogen 1986. Avhandlingen kom dock inte att publiceras, då hennes avsikt var att komplettera studien med fler kapitel, bland annat om lockropens omvandling i samtiden. Långvarig ohälsa medförde att hennes planer måste skrinläggas. Den forskning som Anna Ivarsdotter hann bedriva står sig likväl som ett grundläggande och uppslagsrikt arbete, en given utgångspunkt för såväl vidare forskning som nya former av utövande. Det är mot denna bakgrund som Svenskt visarkiv och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur publicerar hennes avhandling och magisteruppsats i denna samlingsutgåva med kommentar av musiketnologen Märta Ramsten.

Det har av många efterlysts en aktuell samlad beskrivning av svenska språkets historia, dess ursprung och utveckling. Bristen är påtaglig för t.ex. svensklärare, doktorander och nybörjare vid universiteten liksom för språkligt och historiskt intresserade lekmän. Knappast någon svensk forskare' torde i dag bättre än Gun Widmark förkroppsliga bredden i universitetsämnet nordiska språk. Hon har lämnat bestående bidrag till runologin, namnforskningen, språkhistorien, dialektologin, språksociologin, språkvården och den nusvenska grammatiken och stilistiken. Så karaktäriseras hon i inledningen till Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. Gun Widmark presenterar här under titeln Det språk som blev vårt en språkhistoria som följer svenskan fram till omkring 1375. Den gör alltså halt då språket börjar framträda i modernare dräkt. Framställningen syftar inte till att vara en samling av fakta utan vill vara resonerande och probleminriktad.

Dagböcker skrivna av så kallat vanligt folk är unika källor till vardagligt liv, till tänkesätt och till vardagsspråk. De öppnar dörrarna till fördjupad förståelse av individens roll i samhällets förändring. Här ger forskare från Sverige, Finland och Kanada exempel på hur folkliga dagböcker från perioden 1750–1950 kan användas i studiet av historia underifrån och inifrån samt hur dessa källor idag kan återfinnas, bevaras och tillgängliggöras. Boken är tillkommen inom projektet Folkligt skrivande, och resultatet av ett symposium anordnat av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland samt Åbo Akademi.

Denna bok innehåller en alfabetiskt uppställd samling av verser och rim från den tidsrymd då seden att ha poesialbum var levande i Sverige. De som skrev i albumen var främst unga flickor som betygade varandra sin vänskap och lovade att minnas varandra. Ofta prydde de sina alster med teckningar eller inklistrade bokmärken. Källmaterialet är hämtat från de drygt 300 poesialbum som 1968 lånades in av Sveriges Radio genom ett upprop. Verserna utgör ett kulturhistoriskt dokument som har mycket att berätta om ideal och förhållningsregler bland unga flickor under olika tider. En del är författade av kända 1800-talsskalder som Wallin, Runeberg och Topelius, andra har diktats av numera glömda författare, men det stora flertalet utgör en anonym diktning. Utgivaren Bengt af Klintberg har försett alla verser med kompletterande uppgifter, och han har även upprättat ett register över de cirka 80 författare som har kunnat spåras. Utgåvan är illustrerad med ett stort antal albumsidor som förmedlar poesialbumens tidstypiska charm. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner.

Med utgångspunkt från entomologen Carl Fredrik Falléns beskrivning av Äsperöd vid Kivik 1821 berättar etnologen Nils-Arvid Bringéus i denna bok om herrgårdens människor och kulturhistoria från 1500-talet till våra dagar.

The Old Norse God Freyr: New Perspectives in Mythology and Religion has roots in a round table discussion involving a number of experts that took place in Iceland in 2018, and contains an in-depth, up-to-date analysis of the sources and arguments relating to the nature of this enigmatic Nordic god. As the various chapters show, source materials concerning Freyr are comparatively limited in comparison to those relating to the other major Old Norse gods such as Thor and Odinn, and partly as a result of this, understandings of this god have tended to vary over the course of time. Starting with an overview of the key concepts involved in such an examination, such as religion, myth, ritual and function, the chapters in the first part of the book go on to consider the various types of source material presently available that have been said to relate to any discussion of Freyr, noting their strengths and weaknesses, age, distribution and context. Starting with the archaeological sources, these chapters go on to consider the place names associated with the closely related figures of Ingi and Freyr; the literary evidence available to us in the shape of poetry and prose; and the folkloric evidence that scholars in the past have seen as being potentially connected with the god. The second part of the book proceeds to draw on this evidence in three discursive chapters that consider more closely the function of the god, who has regularly been said to be most connected to the field of fertility. As scholars note here, the god, who is also said to have had a particular association with the Swedes, also appears to have had a close connection to rulership and even warfare. The editors believe that this new work will allow readers to make their own informed arguments about the figure of Freyr, his nature and background, his family, and not least his key role in the Nordic religions of the past.

Järnvägstjänstemannen Karl Tirén (1869–1955) reste under åren 1909–1916 igenom nästan hela svenska Sámpi för att samla jojkar. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf och blev därigenom en svensk pionjär för klingande dokumentation av musik. Boken beskriver Karl Tiréns vidsträckta insamlingsfärder och hans många möten med jojkare. Den tecknar bakgrunden till Tiréns stora ansträngning för jojktraditionen, både hans personliga förutsättningar och den tidsanda som möjliggjorde hans enastående arbete.

Hur formas identiteter, normer och samhällsbilder i skolans läromedel – och vilken roll spelar egentligen namnen? Den här studien undersöker svenska förlagsproducerade läromedel från 1920-talet till 2010-talet med fokus på hur individer presenteras genom namn, text och bild. Genom analyser av 18 läromedel i matematik, samhällskunskap och svenska för årskurs fyra kartläggs hur namnbruk både speglar och skapar sociala relationer, hierarkier och normer för unga läsare. Resultaten visar tydliga förändringar över tid: från anonymitet och formalitet i tidiga läromedel till successivt ökad informalisering och barnfokus, liksom skiftande mönster kring ålder, genus och kulturell mångfald. Kvinnor rör sig från osynlighet till synlighet, även om bakslag syns under 2010-talet, kulturell mångfald framträder långsamt och ofta på begränsande sätt, medan äldre nästan genomgående förblir osynliga. Studien belyser både anpassning till och motstånd mot samhällsförändringar och lyfter fram progressiva strategier som inkluderande namnbruk, perspektivförskjutningar och lekfull dekonstruktion av normer. Samtidigt visar den att även 2010-talets läromedel är långt ifrån fullt inkluderande. Boken framhäver namnbrukets betydelse som semiotisk resurs i skapandet av identiteter och understryker hur sätten att presentera och språkligt omtala individer i läromedel formas av både sociala kontexter och ämnesnormer.

Ella Odstedt (1892–1967) föddes i Amäs i norra Ångermanland och var hela sitt liv verksam som upptecknare av folktraditioner. Under sina resor i de norrländska landskapen dokumenterade hon tusentals människors hågkomster från 1800-talets bondesamhälle. Uppteckningarna gjordes tidigast för Nordiska museet, senare för dåvarande Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ella Odstedt var särskilt intresserad av den gamla folktron om det underjordiska vitterfolket, om trolldom och folkmedicin, om ”fegljus” och kärleksorakel. Men hon tillvaratog även uppgifter om årets och livets högtider, sagor, visor, lekar, ordspråk och gåtor. Bengt af Klintberg har gjort ett fylligt urval av hennes uppteckningar och försett dem med en vetenskaplig kommentar.

Denna bok, tredje delen av fem av serien Nybyggarliv i Vilhelmina, bygger framför allt på jägmästare Hilmer Zetterbergs omfattande dokumentation av den traditionella jakten i Västerbottens läns lappmarker, på folklivsuppteckningar av Nils Eriksson och 0. P Pettersson m.fl. samt på fältintervjuer av författaren. I denna del beskrivs de ursprungliga näringarna jakt, fångst och fiske, som alla i stort sett var en förutsättning for permanent bosättning i lappmarkerna. Fångst med exempelvis stockar, flakar, snaror och saxar var länge av större betydelse än den egentliga jakten, även om hetsjakten var mycket effektiv. Fångsten, framför allt av ripa, utgjorde till viss del underlaget för en handel med Norge, som bl.a. kunde erbjuda mjöl, salt och socker i utbyte. Jakt och fångst var krävande på många sätt och utvecklade nybyggarnas kunskaper och uppfinningsrikedom. Fisket var under hela nybyggartiden ytterst viktigt, inte minst under inledningsfasen av ett nybygge. Fiskenäringen hade dessutom den fördelen att den kunde bedrivas med enkla redskap och under alla årstider. Mest givande var fisket med not. Fisket var ett slags livförsäkring i det krävande liv som nybyggarnas tillvaro i lappmarkerna innebar.

Denna bok handlar om de gamla västmanländska by- och sockennamnen Dingtuna och Tillberga och om ett stort antal nordiska ortnamn som här antas ha etymologisk släktskap med de västmanländska namnen. Bland namn som ges tolkningsförslag i denna bok finns svenska namn som Dingelvik, Dingle, Dingersjö, Tyludden, Tyleskogen, Tollare och Tölö, danska namn som Dyngby, Dommerby, Tolne och Tølløse, norska namn som Dinglavatnet, Dingja, Dingsør och Dynge och det engelska Dingle i Liverpool. Boken avslutas med en utredning av bakgrunden till de svenska orden dynga ’hög; gödsel’ och dunge ’liten trädsamling’. Ett förslag till ny etymologi presenteras.

1942 utgavs boken Die lappische Volksmusik av Nordiska museet. Boken redovisar järnvägstjänstemannen Karl Tirens (1869-1955) livsverk som jojksamlare. Den innehåller två delar: en fördjupad presentation av jojktraditionen och en samling med inte mindre än 563 jojkar - med både texter och melodier. Karl Tiren reste under åren 1909-1916 igenom nästan hela svenska Sápmi för att samla jojkar. På vintrarna besökte han marknadsplatser i inlandet, där många samer var samlade. Sommartid genomförde han omfattande expeditioner i fjällvärlden. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf. Die lappische Volksmusik ges här ut på svenska. Den inledande presentationen återger Tirens bevarade originalmanuskript. Jojkarnas notbilder är hämtade från 1942 års bok, medan de tyskspråkiga texterna översatts till svenska av utgivaren. Notdelen redovisar också Tirens anteckningar i de besvarade renskrifterna av hans fältuppteckningar. Boken inleds med en introduktion till Karl Tirens jojksamling av Gunnar Ternhag och avslutas med en redogörelse för tillkomsten av 1942 års utgåva av docent Rolf Kjellström, tidigare verksam vid Nordiska museet.

Legendsagan om kvinnan som inte vill ha barn och som förlorar sin skugga hade på 1800-talet stor utbredning i de nordiska länderna. Den har bevarats i ett 150-tal uppteckningar, av vilka närmare hälften kommer från Sverige. Bengt af Klintberg visar i sin undersökning att sagan tidigast var känd i de mellansvenska och sydfinska Östersjölandskapen. Den yngre traditionen är påverkad av en tryckt saga, den danska »Synd og Naade». Under den tidsrymd som sagan har levt i muntlig tradition har den genomgått stora förändringar. Flera 1800-talsuppteckningar ger prov på en genuin muntlig sagostil, medan de kortare 1900-talstexterna har integrerat element från sägner och folktro. Även bilden av den kvinnliga huvudpersonen, prästfrun som mal bort sina ofödda barn, har förändrats. Hennes roll är tidigast att vara synderskan som får Guds nåd. Men kvinnliga berättare, för vilka ständiga barnafödslar och död i barnsäng var välkända realiteter, har inte accepterat den negativa stereotypen utan har försett bilden med försonande drag. Inte mindre än åtta skönlitterära författare har inspirerats av sagan, däribland österrikaren Hugo von Hofmannsthal som skrev libretto till Richard Strauss opera Die Frau ohne Schatten. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är docent Maj Reinhammar, maj.reinhammar@agora.se.

Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901, II, utg. av Ann-Catrine Edlund, Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström. Kågeträskdagboken är tillkommen mellan 1891 och 1901 på Anten-Ors gård i norra Västerbotten och är skriven av systrarna Greta Dahlqvist (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938). I dagboken får vi en inblick i det dagliga livet på gården Anten-Ors. Här redovisas husfolkets utomhusarbete under skördetiden och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning och stickning. Det sociala livet i byn Kågeträsk intar en framträdande plats i dagboken. Både nattfrierier, giftermål, födslar och död finns väl dokumenterade. Dagboksutgåvan består av två volymer. I volym I, som ännu inte utgivits, får man en fördjupad presentation av dagbokens historiska och sociala sammanhang. Där finns också tre register: Personregister, Ortnamnsregister och Ordregister samt Käll- och litteraturförteckning. I volym II, som alltså nu föreligger, återges hela dagboken med tolkning och kommentarer.

Johan Ihre var en gigant i 1700-talets svenska språkforskning. Hans namn har gått till eftervärlden bl.a. genom Swenskt Dialect Lexicon från 1766. De ordlistor som ligger till grund för detta pionjärarbete finns bevarade i Uppsala universitetsbibliotek. Den dialektordlista som här publiceras ingår i den stora Ihreska handskriftssamlingen men är inte inarbetad i lexikonet. Med all sannolikhet är den yngre, direkt inspirerad av detta verk. Författaren är okänd. Utgåvan har kompletterats med ett register över dialektorden; antalet sökbara ord uppgår härigenom till ca 1 600. Pitemålet har varit livskraftigt in i senaste tid. Även om utgivaren arbetat med vetenskapliga ambitioner är det hennes förhoppning att inte bara språkforskare med specialintresse utan också dagens pitebor skall få glädje och nytta av hennes möda.

The aim of this dissertation is to represent as clearly as possible the genre of Viking-Age runic plates by developing readings and interpretations of the inscriptions on the 46 metal plates with runes from the Viking Age known today. Several investigations of the runic plates have been conducted with a stereomicroscope for this purpose. On the basis of the new readings thus established, new interpretations have been proposed for the most problematic sections of the previously interpreted inscriptions. New interpretations are also offered for inscriptions on runic plates which have previously been considered non-lexical. As well as providing new readings and interpretations, this study has resulted in clarification of the relationship between the form and content of the inscriptions on the runic plates on the one hand and on their find circumstances and appearance on the other.

Folket i Fatmomakketrakten trodde långt in på 1900-talet blint på att det fanns väsen av olika slag som grep in i människornas liv och påverkade deras vardag. Dessa väsen kunde vara goda, men det fanns även onda väsen, exempelvis sådana som ansågs kunna byta bort sina barn mot människobarn. Man trodde också att människor kunde ge sig till känna efter döden; det skulle ofta hänga ihop med någon begången oförrätt, t.ex. ett mord. Vissa människor ansågs besitta förmågan att spå eller trolla. Det var således inte bara naturens krafter man hade att förhålla sig till; man var också tvungen att ta hänsyn till det övernaturliga. Dessutom trodde man att människans öde var bestämt från början och det kunde man inte komma ifrån. En del traditioner går förmodligen långt tillbaka i tiden och anses vara historiskt förankrade. Sjätte volymen av »Nybyggarliv i Vilhelmina» handlar om denna föreställningsvärld.

Linné kallade honom »den svenska botanikens fader», vår första professor i botanik och anatomi, Johan Franck eller Johannes Franckenius. För sin undervisning vid Uppsala universitet publicerade han de första floristiskt inriktade listorna över svenska och utländska växter med inte bara latinska utan även svenska namn, Speculum botanicum, 1638, och Speculum botanicum renovatum, 1659. De fick stor spridning genom att de också blev kurslitteratur vid de svenska gymnasieskolorna under 1600-talets senare del. Botanologia, som här för första gången föreligger i svensk översättning, är ett arbete av en helt annan karaktär. Det antas vara Franckenius’ egna föreläsningsanteckningar från 1640 och, om det är så, visar de något av innehållet i undervisningen vid Uppsala universitet detta år. Till skillnad från Speculum är Botanologia ett arbete helt i den medeltida örtabokstraditionen. Urvalet växter och de många uppgifterna om deras förmenta egenskaper som förmedlades i den högre utbildningen utgör en viktig källa till hur 1500-talets – och medeltidens – medicinska tradition traderades och påverkades av 1600-talets tidigvetenskapliga syn på botanik och medicin. Botanologia utgör, vid sidan av Speculum, vår viktigaste källa till kunskap om botanikens och farmakologins ställning i Sverige under 1600-talets första hälft. Vetenskapshistoriskt ochidéhistoriskt, internationellt och nationellt och inte minst ur ett allmänt kulturhistoriskt perspektiv är Botanologia av största betydelse. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner.

Ett Genuint muntligt sagoberättande levde kvar längre i Bohuslän än i många andra landskap. I Sagor från Bohuslän har Bengt af Klintberg gjort ett urval av sagor, de flesta upptecknade för mer än hundra år sedan efter ett femtiotal berättare. Den främste av dem är fiska- ren och bodkarlen Agust Jakobsson från Tanum som 1919-1920 fick sin sagorepertoar dokumenterad av David Arill. Liksom flera andra av berättarna kunde han konsten att berätta långa undersagor om prinsar och prinsessor, jättar och troll. I urvalet ingår också djur- sagor, skämtsagor och ramsartade sagor.

Turismhistoria har under senare år blivit ett expanderande forskningsfålt både i Europa och i Norden. Boken ger en bred överblick över aktuell tvärvetenskaplig nordisk forskning som behandlar nordiska och vissa europeiska länder i ett turismhistoriskt perspektiv. Övergripande teman är det främmande och det förtrogna, turism och identitet, turism och modernitet samt turism och kulturarv. Bidragen handlar om så olika ämnen som skandinaviska turister i kalla krigets Östeuropa, kulturmöten på sydnorska pensionat under 1900-talet, den första kontinentala cruiseturismen till Spetsbergen, svenska guideföreningar, norska och schweiziska järnvägsguider kring år 1900, danska turister i efterkrigstidens Västtyskland, svenska sommarställen samt kurorter och kulturarv. Det finns många paralleller mellan bidragen som möjliggör jämförande perspektiv. Boken erbjuder en både bred och djupgående inblick i den nordiska och europeiska turismen under 1800- och 1900-talen. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner.