På järnvägsstationen Falköping Ranten en söndagsmorgon mellan halvtio och sjutton minuter i tolv sitter två herrar, Håkansson och Håkanssons vän, på kaffeserveringen, betjänade av servitrisen Edith. De talar om det förflutna. "Man måste minnas för att kunna glömma", säger Håkansson vid halvtio-tiden. För det förflutna består till stor del av flickor och deras samtal blir till en rad porträtt av flickor från olika länder - vemodiga, uppsluppna, värmande eller sorgliga. Historierna flätas in i varandra, detaljerna i den ena berättelsen ger en ny.
