Brás Cubas postuma memoarer har formen av en självbiografi. Det är en krönika över den döde berättarens erotiska misslyckanden. Machados litterära grepp är effektivt – eftersom den fiktive författaren är död kan han uttrycka sig öppenhjärtigt. På sin jakt efter kärlek och avkomma avvisar Brás Cubas de kvinnor som vill ha honom och eftertraktar de ouppnåeliga. Till slut dör han oälskad och utan arvingar, men lyckas ändå summera sitt liv som ett slags seger. Vad som gör denna över 100 år gamla bok så läsvärd är Machados humor, lysande prosa och djupa förståelse för alla mänskliga svag heter. Brás Cubas postumt skrivna memoarer får vi följa hans liv från vaggan till graven. Vi översköljs av en rikedom av episoder som utspelas i Brasilien i en miljö där den europeiska livsstilen är förhärskande bland de besuttna och där slaveriet fortfarande finns kvar. Mot denna bakgrund framträder vivören Brás Cubas med alla sina fel och brister som han från sin oberörda position kan kosta på sig att lämna ut helt oförblommerat. När han berättar sitt livs historia dör förhållandet till en gift kvinna spelar en stor roll avslöjar han ideligen sin snålhet, falskhet och äregirighet. Dent märkliga med denna bok är att den inger läsaren en oroande misstanke om att Brás Cubas inte är ensam om att vara behäftad med dessa svagheter och att man rentav stundtals kan tycka att boken är en spegel som man håller i sin hand. Joaquim Maria Machado de Assis (1839-1908) var en man som hade sett samhället ur många perspektiv, som föräldralös pojke, som typograflärling och journalist och slutligen som uppburen författare och medlem av Brasilianska Akademien. Hans författarskap kom så småningom att präglas av skepticism och pessimism som dock mildras av en varm humor.
