Häftad, Svenska, 2018
Barn : Paradiset och flykten därifrån
238 kr
Tillfälligt slut i lager
Beskrivning
Vem sköt Askungen? Hur söt var Stalin som liten? Och varför är det alltid på sommarlovet som monstren kommer till stan?
Barndomen berättas alltid av någon annan. Barndomen har ingen egen röst, den buktalas av vuxna som alltid har en egen agenda. Barndomen används som ursäkt för gränslös självömkan, för hårdare tag, för sexuell utlevelse eller total avhållsamhet. Barndomen finns i författarnas gråtmilda förflutna. Barndomen finns i politikernas glänsande framtidslöften. Men finns den nu?
Barn paradiset och flykten därifrån är en resa till landet som egentligen inte finns, som bara dyker upp i form av löfte eller hot, mardröm eller lyckominne. I en vindlande upptäcktsfärd genom epoker och genrer undersöks barnens och barndomens egentliga roll i skönlitteraturen. Vi tas med på ett lekfullt litterärt strövtåg i linje med författarens prisbelönta essäböcker Mask och Slut.
Produktinformation
- Utgivningsdatum: 2018-10-15
- Mått: 142 x 212 x 16 mm
- Vikt: 360 g
- Format: Häftad
- Språk: Svenska
- Antal sidor: 230
- Förlag: Pequod Press
- ISBN: 9789186617455
Utforska kategorier
Betyg & recensioner
1 recensioner, genomsnitt 3/5
- 3/5 Lilla
Leandoer visar hur romantiserande barndomsbeskrivningar, utmärkande för västerländsk kultur, förstärker barnets underlägsenhet. Dess verklighet skildras alltid utifrån, av en vuxen författare. Denne, menar Leandoer, pådyvlar de unga läsarna sin nostalgiska efterhandskonstruktion av barndomen, och förväxlar deras upplevelseregister med sitt eget. Han anför exempel ur framförallt klassisk barnlitteratur, men även ur vuxenlitteratur som berör barndomen. Paralleller dras till myten om den ädle vilden och idealiseringen av människans naturtillstånd.
Resonemangen är i stora drag övertygande. Vissa antaganden och slutsatser är däremot diskutabla. Leandoer avfärdar "större delen av all vuxen kulturproduktion som handlar om barn" som moraliskt tvivelaktig. Trots betoningen på klassisk skönlitteratur inkluderar han således implicit flertalet samtida författarskap i kritiken. Jag vill hävda att åtskilliga barn- och ungdomsböcker handlar just om kampen för att påverka sin tillvaro - utan att författaren idealiserar eller läser in "vuxna begär och känslor". Jag ser inte det generellt suspekta i att engagera sig i ungas villkor eller att intressera sig för tiden som flytt, vem du var och vem du blivit.
Leandoer uttalar sig tvärsäkert om vad barn, och vuxna, i själva verket vill, eller ville. Alla barn vill bli vuxna så fort som möjligt, och ingen vuxen skulle byta sina privilegier mot barnets fria tid. De som inte instämmer missminner eller inbillar sig. Han propagerar för fördelarna med att bli vuxen, vilket framförallt innebär ökat inflytande och nya färdigheter. Är det inte mer komplext än så? Onekligen medför vuxenblivande även högre krav, mer ansvar och mindre fritid. Visst vill alla bestämma över sig själva, men är det synonymt med en genuin önskan att genast lämna barndomen bakom sig? Spelar omgivning och erfarenheter ingen roll? Syskonskap? Kan inte barnets tillvaro vara både himmel och helvete, och allt däremellan? Är det inte ofta så i böcker?
Krasst konstaterar Leandoer att han är trött på självömkande nostalgiker. För nostalgin i sig visar han föga intresse. Den uttalade kopplingen till det västerländska berörs bara i förbigående. Han nämner vårt kontrollbehov och strävan efter absolut oberoende, men utan att problematisera: detta framhålls som motiverat och sant medan längtan efter det barnsliga är gråtmild och falsk. Istället för att nyansera, och föreslå framkomligare vägar, landar Leandoer i ett totalt ifrågasättande: är all litteratur ett övergrepp? Som vore vi redan överens om barnböckernas negativa inverkan. Någon förklaring till frågan ges inte. Om svaret är ja är författaren dömd att misslyckas, oavsett vad och hur hon berättar. Läsaren tillskrivs därmed rollen som offer; hennes egentliga upplevelser blir oväsentliga. En dyster, deterministisk litteratursyn. Jag ser tvärtom möjligheten att frigöra sig från tidens och rummets begränsningar, att vidga perspektiven - författarens och läsarens - som litteraturens absoluta styrka.