Ingrid av Skänninge var välkänd i medeltidens Sverige. Mycket lite är skrivet om henne. Källorna är sparsamma. Detta är den första romanen. Ingrid förde c:a 60 år innan Birgitta. Rimligen blev hon både förebild och inspirationskälla för det blivande helgonet. Hon bar familjenamnet Elofsdotter. Författaren ser den åsyftade Elof som bror till Birger jarl, en uppfattning han inte är ensam om. Därmed framstår Ingrid som kusin till jarlens söner Valdemar och Magnus. Tidigt år Ingrid en uppenbarelse av Maria, som anförtror henne ett uppdrag: hon blir grundare av landets första kvinnliga dominikanerkloster. Under sin dramatiska levnad, endast 42 år, möter hon sina kusiner i utmanande situationer. Munkar från Visby gör en livsfarlig resa för att få se henne. En munk från Skara får höra en omtumlande berättelse. Han förmedlar den till sin vän domprosten. En sentida Skardomprost får tag i berättelsen, och här föreligger den.
