Skara stiftshistoriska sällskap – förlag

Boken handlar om förfalskningar eller misstänkta förfalskningar i de medeltidsbrev som gäller svenska förhållanden. Först som sist skall slås fast att förfalskningarna inte är så många som ofta har antagits. Det visar sig att ett stort antal brev som har misstänkts vara förfalskningar i själva verket är äkta. I boken behandlas 182 brev som antingen är äkta, förfalskade eller är partiella förfalskningar.

1408 utkom den vid universitetet i Paris verksamme teologen Jean Gerson (1363 -1429) med verket Opusculum tripartitum de preceptis decalogi, de confessione et de arte moriendi. Både verket som helhet och den sista delen, De arte moriendi, som självständig skrift, fick stor spridning. Delen om dödsberedelse bearbetades och översattes till svenska av ärkedjäknen Ericus Nicolai på uppdrag av ärkebiskopen Jakob Ulvsson och trycktes av boktryckaren Paul Grijs i Uppsala 1514 under titeln Ars morieni. Johannis gerson lärdom hwrw man skal lära dö til själenne salicthet. I denna utgåva, som förutom översättning och faksimil, också innehåller tre artiklar om Jean Gerson som teolog, det teologiska innehållet i skriften och hur den brukades samt själva trycket och boktryckaren Paul Grijs, ges nu på nytt en möjlighet att tränga in i en undervisning som lärde den senmedeltida människan att leva - och dö.

Lars Skytte (1610-1696) var född i Nyköping. Fadern (adlad 1619) blir med tiden ståthållare över Uppsala län, farbrodern, den mer kände Johan Skytte, kronprins Gustav Adolfs lärare, hade då redan utnämns till riksråd och universitetskansler mm. Familjen hade mycket nära kontakter med den nya kungafamiljen, och fick stort inflytande över den högre utbildningen i det svenska riket under den begynnande svenska stormaktstiden. Efter akademiska studier och ett flertal utländska studieresor utnämns Lars Skytte till svensk ambassadör i Portugal år 1641 men lämnar redan 1647 sitt diplomatiska uppdrag, konverterar till katolska kyrkan och upptas i franciskanorden. Efter teologiska studier prästvigs han inom orden och kommer att ägna sig åt författarskap och undervisning. Skyttes konversion var en stor svensk propagandaförlust och en dåtida internationell skandal.I början av 1653 kallas han till Rom, dit drottning Kristina efter abdikationen anlänt 1655, till henne dedicerar han sin bok Peregrinatio sancta. I denna redogör han bland annat för sitt teologiska tänkande och val av livsväg. Boken har aldrig tidigare översatts till svenska eller något annat modernt språk.Resterande del av livet vistas Skytte i Rom. Under en period tjänstgör han som rådgivare/själasörjare åt drottning Kristina. Han fortsätter också sitt teologiska författarskap och undervisar i teologi inom franciskanorden, samt har ett ganska stort internationellt och nordiskt kontaktnät.Denna bok är kulturhistoriskt viktig. Den utges i Skara stiftshistoriska sällskaps serie och i samarbete med Vatikanbiblioteket. För översättning svarar fil. dr Johnny Strand, för inledning och kommentarer professor Magnus Nyman. För redigeringen svarar Monica Hedlund, Margareta Murray-Nyman och sällskapets ordförande Johnny Hagberg.

Genom Föreningen för Västgötalitteratur och professor Per-Axel Wiktorsson utges här den Äldre Västgötalagen, handskrift B 59 i Kungl. Biblioteket. Lagen finns tidigare utgiven, men då endast själva lagtexten utan alla de förtydligande omgivande textvittnena. Utgivningen följer modern textedition och för första gången ges nu hela handskrift Cod. Holm. B 59 ut i färgfaksimil, i trogen fornsvensk version och i översättning till modern svenska. Därtill kommer en vetenskaplig inledning där professor Per-Axel Wiktorsson redogör för själva handskriften, dess uppbyggnad och historia samt behandlar de olika skrivarna i handskriften. Till denna inledning fogas även uppsatser kring lagen och dess innehåll. Allt i handskriften har tidigare inte kunnat läsas men genom modern teknik har en stor del av dessa texter nu kunnat tolkas. För första gången utges även den så kallade Latinbalken i översättning. Detta är en andra reviderad och utvidgad utgåva av den år 2011 utgivna första upplagan.

Skara domkyrka träder efter senaste ombyggnaden fram som en klassisk katedral. Det gick snabbt. Det var omdiskuterat. Man hade ett år på sig. Hur genomför man en stor ombyggnation på kort tid? Ett kvartssekel senare berättar de som var med om visionerna, om steg som togs och om hur domkyrkan fungerar idag. Varför ville man bygga om? Vem tog besluten? Hur klarade man ekonomin och kulturarvsfrågorna? Och opinionen? Här berättas också hur församlingens och stiftets alla besökare och pilgrimer ständigt gör katedralen till sin. Artikelförfattare är Lars-Göran Lönnermark, Ragnar Sigsjö, Eva Björkman, Ann-Katrin Larsson, Thomas Hennig, Bo Eek, Eva Göransson, Mona Lantzourakis, Mikael Leijon, Carl Sjögren, Per Larsson, Elin Gunnarsson samt Anders Alberius, som också är redaktör för boken. Det är en fantastisk berättelse om hur den stora ombyggnationen av Skara domkyrka blev så bra att ingen idag vill se det ogjort. Skara domkyrka är en katedral som möter sin tid.

Under den senare delen av 1500-talet förändrades kyrko- och fromhetslivet i norra delar av Europa i enlighet med den nya tidens reformatoriska anda. Bekännelser formulerades, kyrkobyggnader omdanades, gudstjänstlivet reformerades och den folkliga moralen blev föremål för en disciplineringsprocess. Så var även fallet i Skara stift. Under denna tid hade stiftet fyra stiftschefer som hette Erik. De fyra Erikarnas samlade ämbetstid (1545-1570) inföll mellan två ofta omtalade perioder. Den inföll efter den tidiga reformationsgasen då kyrkan i Sverige underordnades den världsliga makten och gudstjänstlivet började omvandlas. Den inföll före den katolicerande kyrkopolitiska utvecklingen under Johan III:s regim, som skarastiftet blev delaktigt i genom den kungatrogne biskopen Jacobus Johannis. Samtidigt utgjorde denna mellanperiod knappast något mellanspel. Tvärtom var denna på flera sätt teologiskt kreativa period avgörande för den fortsatta utvecklingen av en nationell luthersk landskyrka. Under påverkan av den framväxande konfessionalismen på kontinenten utvecklades kyrkolagstiftning, ordningar, dogmatik och undervisning vilka lade grunden för den lutherska ortodoxin på svensk mark. I denna antologi ges olika bilder av de fyra Erikarnas och Jacobus Johannis´ ämbetsperioder. En viktigt utgångspunkt är att händelseutvecklingen i varje enskilt stift måste förstås utifrån den samtida nationella och europeiska utvecklingen i kyrka och samhälle.

Från 1500-talet förra hälft var det brukligt att adelsmän och officerare begravdes med pompa och ståt. En begravningsprocession ingick där den dödes värja, sporrar, hjälm och stridshandskar bars på ett sammetshyende. Efter begravningen överlämnades föremålen till kyrkan med "köptes" tillbaka av de efterlevande. Kontanterna för inköpet skänktes till församlingen och föremålen hängdes upp i kyrkan, i anslutning till graven och huvudbanéret, till minnet av den döde. Vilka av dessa vapen och föremål finns kvar i våra kyrkor? Och vilken är historien bakom de enskilda föremålen? Dessa och andra frågor besvaras i denna bok som kommenterar och beskriver den vapenhistoriska inventeringen av kyrkorna i Skara stift.

Olov Skötkonungs dop i Husaby var en symbolhandling av enorm betydelse för framtiden. Grunden lades för ett helt nytt samhälle där den gamla järnåldersbebyggelsen med enstaka gårdar och små byar fördes samman i socknar med gemensam kultplats, ny relation till det gudomliga, nya riter vid de stora händelserna i livet, en gemensam viloplats för de avlidna och ett nytt namnskick. Husaby var på 1000-talet ett centrum i svensk historia och svensk kyrkohistoria. Olov Skötkonung döptes här, den förste kung som döptes i Sverige. Sveriges förste biskop fick sitt säte här med stav och stol. Han kom enligt traditionen från York i norra England. En biskopskyrka byggdes på platsen nära dopet och den gård kungen skänkte biskopen. Husaby ingick i den kulturkrets som normännen skapat runt Nordsjön sedan början på 800-talet. Husaby med omnejd uppvisar tydliga tecken på det tidiga sambandet mellan engelskt och irländskt kyrkoliv och det trosliv som utvecklades på Kålland efter kungadopet. Bengt Wadensjö är född i södra Västergötland, i det medeltida Skarastiftet, är docent i kyrkohistoria i Uppsala och var under sexton år biskop i Karlstads stift. Han presenterar här en personlig tolkning av ekon från kristnandet i Husaby med omnejd. Nu utkommer efter tretton år en andra bearbetad upplaga av Ekon i Husaby genom Skara stiftshistoriska sällskapet.

I klosterkyrkan vandrar besökaren längs spåren av 500 års gravkultur – från tidig medeltid, fram till och med slutet av 1700-talet. Boken är i ett behändigt format och är tänkt som en enkel guide till klosterkyrkans gravar, men också något att bära med sig, då den innehåller några nycklar till gravhällarnas värld.

This book examines mysterious Baroque paintings that form part of the rich décor at Läckö, one of Sweden’s greatest castles. Dating from the seventeenth century and presented as emblems – a fashionable genre stemming from the Italian Renaissance – Läckö’s paintings address some of the major preoccupations of the age: questions surrounding faith, worldly power, the ethics of poverty and wealth, and the pursuit of inner peace. Commissioned by the Count of Läckö, Magnus Gabriel De la Gardie, and his wife Princess Maria Euphrosyne, the emblems reveal new insights into the worldview, interests, and anxieties of two of the most significant artistic patrons in Swedish history. Richly illustrated throughout, Emblems at Läckö describes the intellectual and cultural world inhabited by the De la Gardies, considers their artistic vision for the castle, and shows how they used emblems to convey both their public ideals and private aspirations. About the author Dr Simon McKeown is Head of the History of Art Department at Marlborough College, and Chair of the Society for Emblem Studies.

I denna bok möter du människor från många olika religioner som upplevt att Gud talat till dem och som i många fall till följd därav gjort berömvärda saker. Flertalet av dem är naturvetare utan stort religiöst intresse före händelsen och många av dem undrar efteråt vad det egentligen var som hände. Huvudförfattaren, Arne Jernelöv, är själv miljöforskare, professor och chef för forskningsinstitut och -råd.

I Skara stift finns ca 130 olika huvudbaner och anvapen. De flesta i kyrkor, på kyrkavindar, i kyrkbodar och några på muséer. Under stormakstiden var det viktigt att visa på sitt släktskap och på sin position i samhället. Begravningsköldarna är ett uttryck för detta begravningsbruk. Dessa snidade vapenskulpturer, som är specifika för stormaktstidens Sverige, är exempel på ett rikt bildhuggeriarbete som utförts av många skickliga hantverkare. Storleken på huvudbaneren varierar från de små enkla till praktstycken på två pch en halv meter. Denna bok om huvudbaner och anvapen inom Skara stift vill visa på den genealogiska och heraldiska skatt som finns i dessa ättesköldars tysta budskap. Bakom varje skökld finns en persons och en familjs historia. Genom författarens tolkning av sköldarnas innehålll och budskap träder historien fram och blir levande. Författaren disputerade 1999 på avhandlingen Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden.

Fornsvenska legendariet. Utgåva och översättning behandlar en fornsvensk bearbetning av en av senmedeltidens mest populära och spridda hagiografiska texter, Jacobus de Voragine’s Legenda aurea, troligen tillkommen på 1260-talet i Genua. Den fornsvenska bearbetningen eller översättningen, det Fornsvenska legendariet, tillkom kort tid därefter, mest sannolikt i slutet av 1200-talet. Vem översättaren var vet man inte med säkerhet, men mycket talar för att han tillhörde dominikanorden. Innehållet är huvudsakligen helgonlegender men bearbetaren har även inarbetat material från ett historiografiskt arbete från andra hälften av 1200-talet. Det egentliga legendariet finns bevarat endast i tre handskrifter (A, B, C), jämte fyra kortare utdrag respektive fragment (D, E, G, H). Utgåvan baseras på den äldsta bevarade handskriften, KB, A 34 (A), från 1300-talets mitt, fullständig med den mest kompletta av handskrifterna, UUB, C 528 (B), tillkommen vid mitten av 1400-talet. Samtliga handskrifter beskrivs i inledningen till utgåvan. Den medeltida texten följs strikt. Vid sidan av den egentliga textutgåvan presenteras också en översättning till nusvenska, som radvis följer den medeltida texten. Syftet med översättningen är att den ska hjälpa till att förstå det medeltida språket. Utgåvan förses även med fylliga person- och ortregister. Utgåvan är viktig både ur ett litteraturhistoriskt, kyrkohistoriskt, filologiskt och språkhistoriskt perspektiv. Fornsvenska legendariet utges av Skara stiftshistoriska sällskap i samarbete med Svenska fornskriftsällskapet.

Denna bok undersöker de gåtfulla barockmålningar som ingår i den rika inredningen på Läckö, ett av Sveriges största slott. Med anor från 1600-talet och presenterade som emblem – en moderiktig genre som härstammar från den italienska renässansen – tar Läckö slotts målningar upp några av tidens stora ämnen: frågor kring tro, världslig makt, fattigdomens och rikedomens etik och strävan efter inre frid. Emblemen avslöjar nya insikter i världsbilden, intressena och rädslorna hos två av de mest betydande konstmecenaterna i svensk historia: greven av Läckö, Magnus Gabriel De la Gardie och hans hustru, prinsessan Maria Euphrosyne. Genomgående rikt illustrerad beskriver Läcköemblemen den intellektuella och kulturella värld som paret De la Gardie rör sig i, beaktar deras konstnärliga vision för slottet och visar hur de använde emblem för att förmedla både sina offentliga ideal och privata strävanden. Dr Simon McKeown är chef för avdelningen för konsthistoria vid Marlborough College och ordförande i det internationella sällskapet för emblemstudier, Society for Emblem Studies.

I kyrkor, på kyrkvindar, i privata samlingar och på museer inom Skara stift finns ett stort antal huvudbaner och anvapen. Under stormaktstiden var det viktigt att visa på släktens anor och på sin egen position i samhället. De snidade vapensköldarna, som är specifika för begravningsskicket under stormaktstiden i Sverige, är exempel på ett rikt bildhuggeriarbete, som utförts av skickliga hantverkare. Storleken på huvudbaneren verierar från små enkla till stora praktstycken mer än två och en halv meter höga. Boken är ett supplement till den av Skara stiftshistoriska sällsap år 2006 utgivna Huvudbaner och anvapen inom Skara stift och visar på den geneaologiska och heraldiska skatt som finns i dessa ättesköldars tysta budskap. Bakom varje sköld finns en persons och en familjs historia. Genom författarens tolkning av sköldarnas innehåll och budskap träder historien fram och blir levande. Författarinnan disputerade 1999 på avhandlingen Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden.

Denna bok handlar till största del om och utlägger två av kyrkans trosbekännelser, den apostoliska och den nicenska, från 100-talet respektive 300-talet. Illustrationerna är hämtade från kyrkor på Kinnekulle, och syftet är just att dessa kyrkor och föremål ska få belysa trosbekännelsernas ord och bli bilder av tron.

Haquin Spegel, 1645-1714 är en av de många biskoparna i det tusenåriga Skara stift. I likhet med sin efterträdare Jesper Swedberg var han en god språkman, därtill var han var han kungavän med inflytande vid hovet, och hymnolog som skrev psalmer som sjungs ännu idag. Denna bok är ett projekt gemensamt för fyra stiftshistoriska sällskap verksamma i de stift där Spegel var stiftschef: han var superintendent på Gotland, biskop i Skara och Linköping och slutligen ärkebiskop i Uppsala.

Matthias Hafenreffer (1561 - 1619) var från 1592 professor i Tübingen både i teologiska ämnen och i matematik. Han hörde till den würtembergska traditionen, som både före och efter honom haft ett särskilt stort inflytande på svensk teologi och fromhetstradition, med namn som Johann Albrecht Bengel och Magnus Friedrich Roos. En förkortad version av Hafenreffers arbete Compendium doctrinae coelestis - Kompendium om den himmelska läran - utkom 1612. Denna utgåva fick stor betydelse i svensk teologihistoria och i 1600-talets bildningsväsen. Biskopen i Skara, Jesper Swedberg, uppskattade honom och översatte kompendiet i förkortad form för de skolelever som hade svårt för latinet och använde den latinska texten regelmässigt som underlag för disputationerna vid prästmötena. Nu, nära 400 år efter första upplagan av kompendiet, utkommer det i översättning till svenska. Boken ger en elementär och kortfattad redovisning av de bibliska grunder, som den kristna tron bygger påoch ställer frågor till.

I Stockholm utgavs under Johan III:s tid en katolsk katekes på svenska, tryckt 1579/1580. Jesuiten Petrus Canisius, en av 1500-talets mest betydande katolska lärare och predikanter, är dess författare. Katolikernas lilla katekes kom ut på svenska drygt tio år efter översättningen av Luthers Lilla katekes (1567) och kan ses som en motreformatorisk skrift. Men den bör också ses i ett vidare pedagogiskt sammanhang, den syftade till att ge baskunskaper i kristen tro. I samband med reformationsminnet 2017 är det relevant att jämföra Canisius katekes med Luthers, men också att uppmärksamma de svenska katolikerna och deras förhoppningar innan Sverige 1593 definitivt blev ett lutherskt land. Därigenom får vi en klarare förståelse för denna komplexa brytningstid i svensk historia. Skara stiftshistoriska sällskap utger nu katekesen i modern bearbetning. Jesuitpater Fredrik Heiding, lektor i teologi vid Newmaninstitutet i Uppsala, har skrivit inledning och kommentarer till katekesen samt tecknat ett porträtt av Canisius.

Biskop Brynolf III Gerlaksson var biskop i Skara under 27 år, från 1478 till dess han avled den 24 april 1505. Då det nu gått 500 år sedan hans död vill Skara stiftshistoriska sällskap lyfta fram denne betydelsefulle biskop som betytt mycket för Skara stift och därmed även för Västergötlands historia. Brynolf, som även har kallats den siste västgötske renässansfursten, färdigställde biskopsborgen Läckö och biskopshuset på Säckestad och möjligen Brunnsbo. Han byggde biskopsborgen i Husaby och där lät han även måla sina företrädare samt rimma en dikt för var och en av dem. Detta diktverk är vårt äldsta sammanhängande herdaminne, personskrift, över skarabiskoparna. Det är också under dennes biskopstid somhans företrädare Brynolf Algotsson blir kanoniserad och skrinlagd i Skara domkyrka den 16 augusti 1492 och han låter trycka och utge både Vita Brynolphi och Brevarium Scarense, två viktiga böcker för den skarensiska kyrkohistorien. Gerlaksson färdigställer vad hans företrädare påbörjat. Han deltar även aktivt i den svenska rikspolitiken vid denna tid. Utan tvekan är Brynolf Gerlaksson en av de stora gestalterna i Skara stifts historia.

Hospitalen var under medeltiden avsedda att vårda de spetälska. Senare fick de en annan inrikting, och då framförallt vård av sinnesjuka. Hospitalsjukvården fortsätter långt fram under 1800-talet i Sverige. Kyrkans roll för de spetälska var markant uder medeltiden, även om spetälskehospitalen egetligen var världsliga inrättingar stod de under kyrkligt öveirinseende. Av de religiösa ordnarna som ägnade sig åt spetälskevård fick Johanniterorden en viss betydelse för Skara stift genom dess förbindelse med Ture Jönsson Tre rosor. Det är också denne som 1520 påbörjar det sista klosterbygget i Sverige på sin gård Lindholmen. Klostret var tänkt att irymma även ett hospital. Detta, liksom de flesta andra hospitalen förstördes efterhand och dess byggnadsmaterial uppgick i nyuppförda borgar och slott. Docent Torgil Hallbööks undersökning är den första stiftsinventeringen i sitt slag och blir därför en viktig kunskapskälla kring hospitalsjukvården i vårt land där kyrkan såg sig ha en viktig uppgift utiifrån det kristna kärlekesbudskapet.

Under medeltiden föreställde man sig påven Gregorius den store som upphovsman till den medeltida kyrkosågen genom den Helige Andes ingivelse. Denna rituella sångrepertoar, enstämmig och rytmiskt obunden, med texter på latin, brukar därför kallas gregoriansk. Påvar och biskopar har i äldre tid stundom tillskrivits dikt- och musikverk utan att man vet om de är upphovsmän i modern mening. Säkert är dock att sådana verk måste godkännas av en kryklig styresman för att få ingå i kyrkas liturgi, och det kan vara en orsak till att man har förknippat deras namn med verken. Sånger för helgonen Elin och Eskil, för firandet av taggen ur Kristi törnekrona i Skara domkyrka och för vördandet av jungfru Maria finns bevarade i fragment eller enstaka handskivna böcker från sen medeltid. Orsaken till att de här ges ut komplett med melodier i en gemensam utgåva är att de har tillskrivits Bryolf Algotsson, biskop i Skara stift 1278-1317. Förutom själva sångerna ges en introduktion till genren och om editionen samt en exkurs med bevarade sånger till Josef, Maria make, medan slutkapitlet återknyter till det senast halvseklets diskussioner och forskning i frågan om biskopens eventuella upphovsmannaskap. Utgivaren Ann-Marie Nilsso är docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet och Åbo akademi. English summary ingår. Festdagarnas latinska texter med svensk översättning kommmer genom Skara stiftshistriska sällskap att publiceras i en kommande utgåva.

Märkligt kyrksilver i Skara stifts kyrkor är en invertering av äldre kyrksilver i Skara stift, där merparten av de kalkar och paténer som beskrivs fortfarande är i bruk. Bland de märkliga kalkarna kan nämnas Timmele kyrkas från1383, Borås Caroli kyrkas guldkalk, ett krigsbyte frånPolen som ursprungligen skänktes av Karl XII till dennes biktfader, liksom den Soopska guldkalken från Skara domkyrka, Det är ett gediget inventeringsarbete som Roland Rahn har genomfört, där de olika föremålen beskrivs med uppgifter om dess historis, vikt och utseende. Därtill är det många, kända och mindre kända personer som passerar revy i de olika beskrivnigarna. I den mån som der har varit möjligt har inskriprioner, vilka förekommer på ett flertal olika språk, blivit översatta. Sammansställingen är därför inressant ur liturgiskt liksom kyrko-, konst och personhistoriskt perspektiv. Tomas Edvardsson har fotograferat det unika materialet, Förutom bilder av respektive kalk och patén, återges många intressanta och unika detaljer. Inventerigen av dessa särskilda och speciella kalkar och paténer från Skara stift får anses vara unik. Vad utgivaren vet, är det första gången kyrksilver för ett helt stift presenteras på detta sätt.

Kristina var dotter till riddaren och riksrådet Laurens Ulfsson av Aspenäsätten som egentligen borde kallas Lejonörn. Vid mitten av 1430-talet gifte sig Kristina med Magnus Gustavsson av ätten Tre rosor av Horshaga och blev husfru på Horshaga, som låg några kilometer väster om Skara.. Magnus Gustavsson var häradshövding i Kållands härad. Kristina fick tre döttrar med sin make. Men han dog - förmodligen redan år 1457. Kristina fick därmed en tung börda att bära ö inte bara genom sin sorg, utan också därför att hon tvingades överta hela ansvaret för gården. dess ägor och alla anställda. Kristinas dödsår är okänt för oss. Författaren har tidigare utgivit de historiska böckerna om Riseberga kloster och Alienor av Aquitanien. Som spindeln i nätet berättar en kvinnas historia i medeltidens Västergötland. Genom att sätta in hellen liv i det politiska och kyrkliga skeendet under hennes levnad, kommer historien oss mycket nära.

Gunno Brynolphi Blutherus prästmötespredikan med titeln Jehova Juvante Concio Synodalis: eller En enfaldigh Predikning Om Then högste och höghnödigste wår Christelige Tros Fundamental Artikel som är Om GUDH Hwilken en är i Warelsen och tre til Personerna Gudh Fader Gudz Son Och Gudh den H. Ande, är förmodligen den första som är tryckt för skara stift och dess innehåll ger oss en god bild av vad som förkunnades vid prästmötet 1644. Predikan ville förklara Treenighetens mysterium - Gud såsom Fader, Son och Helig Ande. Predikan följer i faksimil men är även transkriberad.

Ingrid av Skänninge var välkänd i medeltidens Sverige. Mycket lite är skrivet om henne. Källorna är sparsamma. Detta är den första romanen. Ingrid förde c:a 60 år innan Birgitta. Rimligen blev hon både förebild och inspirationskälla för det blivande helgonet. Hon bar familjenamnet Elofsdotter. Författaren ser den åsyftade Elof som bror till Birger jarl, en uppfattning han inte är ensam om. Därmed framstår Ingrid som kusin till jarlens söner Valdemar och Magnus. Tidigt år Ingrid en uppenbarelse av Maria, som anförtror henne ett uppdrag: hon blir grundare av landets första kvinnliga dominikanerkloster. Under sin dramatiska levnad, endast 42 år, möter hon sina kusiner i utmanande situationer. Munkar från Visby gör en livsfarlig resa för att få se henne. En munk från Skara får höra en omtumlande berättelse. Han förmedlar den till sin vän domprosten. En sentida Skardomprost får tag i berättelsen, och här föreligger den.

Per-Axel Wiktorsson, Uppsala, påbörjade redan under 1990-talet insamlandet av det material som nu utges under titeln Skrivare i det medeltida Sverige. Författaren utgår från tanken att en tydlig bild av skriftens historia kräver att man tar reda på vilka personer som har varit aktiva som skrivare. Under åren har flera förtjänstfulla arbeten över skriftens utveckling pub­licerats och många forskare har gjort viktiga forskningsinsatser. I utgåvan lämnas en kritisk översikt och sammanställning av de resultat forskare har presenterat och den vill också utöka framställningen med nytt material.De olika skrivarna träder här fram ur historiens dunkel i sina texter, skrivstilar och uttrycksätt. Totalt handlar det om 935 medeltida skrivare (till namnet kända, och ett axplock ur de anonyma skrivarnas skara). Utgåvan omfattar totalt fyra volymer och i varje del presenteras skrivarna i artiklar och med ett skriftprov i bilddokumentation. Ett flertal register hjälper läsaren att snabbt hitta bland det stora antalet skrivare.

En volym med en introduktion och ett register till breviariets liturgiska texter. Vetenskaplig redaktör är docent Christer Pahlmblad, Lund.