Arne Jernelöv – författare

Idag är Norge är en stormakt på fiskodlingsområdet, med en världsledande position på »lakseoppdrett«. Sverige finns inte på kartan. Men för trettio år sedan var det alls inte självklart att det skulle bli så. Sverige producerade mer laxsmolt (laxungar) än Norge och låg längre fram än grannlandet på i stort sett alla grenar av akvakultur, särskilt inom mer miljövänliga produktionsformer. Svenska entreprenörer på området fanns, men nästan inga norska.

Hur kunde det då gå som det gick? Det är om det som den här boken handlar. Om hur den största svenska satsningen havererade, om de misstag som personerna bakom den - varav författaren var en - gjorde, om hur Tjernobylolyckan spelade in och om hur Sverige missade chansen att utveckla en ny betydande exportnäring. I förbifarten får Refaat El Sayed en viss rehabilitering.

Boken kan läsas som en historisk skildring av en fas i näringslivets utveckling, och om hur bestående strukturer försvårar framkomsten av nya. Den kan också läsas som en sedelärande berättelse om misstag man kan göra som entreprenör. Kanske finns mer att lära av en »misslyckandebok« än av de många på temat »gör som jag gjorde så blir du kanske lika rik«.

Arne Jernelöv är biolog och miljöforskare med ett speciellt intresse för fisk - under gymnasieåren var det genom odling av akvariefisk som han tjänade sina fickpengar, som preludium till den mer storskaliga fisk- och skaldjursodling som den här boken huvudsakligen handlar om.    Före och efter detta (misslyckade) inhopp som entreprenör har han med större framgång varit forskningsdirektör vid Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), huvudsekreterare och chef för Forskningsrådsnämnden (FRN), arbetat vid WHO, IOC/UNESCO och UNIDO samt som direktör för Miljö- och Rymdforskningsinstitutet (MRI) och International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA).   Jernelöv är författare till såväl skönlitterära som facklitterära titlar.

När Olle Pettersson, OP kallad, upptäckte vad miljöbranschen kunde göra för honom var det jackpott: Här kunde han sola sig i glansen som etiskt engagerad, samtidigt som han berikade sig genom att utnyttja det grovmaskiga nätet i miljölagstiftningen. En miljöhjälte och skrupellös entreprenör i samma person. Men lagen då? Fråga inte! Dessutom finns det mycket man kan göra genom att välja vilka bestämmelser man följer och hur, och var i världen man verkar.

I Skumma affärer i det gröna följer vi OP från hans första stapplande steg som ekonomiskt sinnad djurrättsaktivist till de allt större internationella affärerna som miljöentreprenör med hög moralisk svansföring men med smutsig vandel som inte tål dags­ljus. Lika mycket som miljön blir lidande är affärerna berikande för OP själv. Den långa raden av miljöbrott som passerar i boken har alla utförts, och utförs, i verkligheten, om än inte av en och ­samma person. Den här berättelsen är en slags skröna, men dessvärre på verklighetsgrund.

Kanske Arne Jernelövs berättelse kan kallas för pikareskroman inom miljöbrottsområdet, ett område han känner väl till som forskare med internationella uppdrag rörande miljökatastrofers effekter och orsaker under flera decennier. 

Miljöforskningens första 30 år i Sverige. I Världens bästa jobb berättar författaren om sina erfarenheter av miljöforskning från mitten av 1960-talet då kvicksilver i fågel och fisk och övergödda insjöar med blomning av blågröna alger sågs som de stora problemen. Ordet miljö användes ännu inte i dagens betydelse. I stället hade ledande organisationer namn där naturvård och naturskydd ingick; Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket och det forskningsinstitut där Arne Jernelöv själv var verksam, Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), numera IVL Svenska Miljöinstitutet.

Miljöfrågorna avlöste varandra allt eftersom tiden gick. PCB i sälar, hormoslyr på banvallar, försurning, kreosot, oljespill, gifttunnor i Teckomatorp. Biodiversitet, ozonhål och klimatförändringar var några av de frågor som institutet och författaren jobbade med. Samspelet mellan forskning och politik och industrins roll såg olika ut i olika frågor. Vissa problem fick ganska snabbt politiska och/eller tekniska lösningar med andra hände inte mycket under lång tid, trots väldokumenterade svåra skador.

Arne Jernelöv: I mitten på 1960-talet talade vi inte om miljö i dagens betydelse. De heta frågorna var utsläpp av orenat avloppsvatten och fåglar som drabbades av kvick­silverhaltiga betmedel och klorerade insektsmedel.Sedan barnsben var djur och natur mitt stora intresse. Jag läste de ämnen på universitetet som jag tyckte hade mest att tillföra i form av kunskap om samspelet mellan levande organismer och den omgivande miljön vi använde inte ordet miljö som det används idag utan talade om miljönaturskydd och vattenvård. Jag genomgick forskar­utbildning och såg mig om efter jobb. På det nybildade Insti­tutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL) fann jag ett som överträffade mina vildaste drömmar. IVL var ett unikt samarbete mellan stat och industri och hade Ingmar Eidem och Gunnar Sträng som centrala upphovsmän. IVL hade ekonomiska muskler, tillträde till föro­renande industrier och ett brett mandat. Jag började där i slutet av 1966 och lämnade slutligen i början av 1994. Under de fyra perioder som jag var där avlöste miljöfrågorna varandra. Övergödning av sjöar och hav, kvicksilver i fisk, PCB i sälar, hormoslyr på banvallar, försurning, kreosot, oljespill, gifttunnor i Teckomatorp, ozonhål, biodiversitet och klimatförändring var några av dem. Det här är en högst personlig berättelse om mitt arbete med miljöfrågor och miljöforskning på IVL. För mig var det världens bästa jobb.

Den här boken om Gabriella börjar när hon vid två års ålder till slut kommer hem från ett barnsjukhus i Wien och slutar när hon fyller arton. Tio av dessa år bor vi i Wien och sex i Sverige, i den västgötska metropolen Järpås. Hennes liv innehåller dramatiska, livshotande, episoder och ett ständigt beroende av i princip välmenande men i praktiken svårnavigerade byråkratier.

I en tidigare bok, Sommaren med Gabriella i ­parken, berättade jag om Gabriellas första två år, som hon huvudsakligen tillbringade på intensivvårdsavdelningen på barnsjukhuset Preyer'sches Kinderspital i Wien, och som utmynnade i läkarnas fråga om ­ maskinen skulle stängas av. Det var dramatiska år men beslutet blev att Gabriella måste få leva och ut­vecklas efter sina egna förutsättningar.

Livet med Bella, som vi kallar henne, är långt ifrån bara drama och besvär. Hon är ett glatt och positivt barn trots eller tack vare sina mentala och fysiska begränsningar och för mig, sin åldrande far, berättaren, är hon en person för vilken allt kan medges och bekännas, särskilt åldersadekvata tillkortakommanden, som ­annars tillhör det som jag försöker ­dölja. Som grädde på moset gillar Bella att jag ­sjunger, vilket ingen annan gör, då det är superfalskt.

Det här är berättelsen om Bellas liv som det kom att bli.