Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie – serie

1408 utkom den vid universitetet i Paris verksamme teologen Jean Gerson (1363 -1429) med verket Opusculum tripartitum de preceptis decalogi, de confessione et de arte moriendi. Både verket som helhet och den sista delen, De arte moriendi, som självständig skrift, fick stor spridning. Delen om dödsberedelse bearbetades och översattes till svenska av ärkedjäknen Ericus Nicolai på uppdrag av ärkebiskopen Jakob Ulvsson och trycktes av boktryckaren Paul Grijs i Uppsala 1514 under titeln Ars morieni. Johannis gerson lärdom hwrw man skal lära dö til själenne salicthet. I denna utgåva, som förutom översättning och faksimil, också innehåller tre artiklar om Jean Gerson som teolog, det teologiska innehållet i skriften och hur den brukades samt själva trycket och boktryckaren Paul Grijs, ges nu på nytt en möjlighet att tränga in i en undervisning som lärde den senmedeltida människan att leva - och dö.

Genom Föreningen för Västgötalitteratur och professor Per-Axel Wiktorsson utges här den Äldre Västgötalagen, handskrift B 59 i Kungl. Biblioteket. Lagen finns tidigare utgiven, men då endast själva lagtexten utan alla de förtydligande omgivande textvittnena. Utgivningen följer modern textedition och för första gången ges nu hela handskrift Cod. Holm. B 59 ut i färgfaksimil, i trogen fornsvensk version och i översättning till modern svenska. Därtill kommer en vetenskaplig inledning där professor Per-Axel Wiktorsson redogör för själva handskriften, dess uppbyggnad och historia samt behandlar de olika skrivarna i handskriften. Till denna inledning fogas även uppsatser kring lagen och dess innehåll. Allt i handskriften har tidigare inte kunnat läsas men genom modern teknik har en stor del av dessa texter nu kunnat tolkas. För första gången utges även den så kallade Latinbalken i översättning. Detta är en andra reviderad och utvidgad utgåva av den år 2011 utgivna första upplagan.

Skara domkyrka träder efter senaste ombyggnaden fram som en klassisk katedral. Det gick snabbt. Det var omdiskuterat. Man hade ett år på sig. Hur genomför man en stor ombyggnation på kort tid? Ett kvartssekel senare berättar de som var med om visionerna, om steg som togs och om hur domkyrkan fungerar idag. Varför ville man bygga om? Vem tog besluten? Hur klarade man ekonomin och kulturarvsfrågorna? Och opinionen? Här berättas också hur församlingens och stiftets alla besökare och pilgrimer ständigt gör katedralen till sin. Artikelförfattare är Lars-Göran Lönnermark, Ragnar Sigsjö, Eva Björkman, Ann-Katrin Larsson, Thomas Hennig, Bo Eek, Eva Göransson, Mona Lantzourakis, Mikael Leijon, Carl Sjögren, Per Larsson, Elin Gunnarsson samt Anders Alberius, som också är redaktör för boken. Det är en fantastisk berättelse om hur den stora ombyggnationen av Skara domkyrka blev så bra att ingen idag vill se det ogjort. Skara domkyrka är en katedral som möter sin tid.

Under den senare delen av 1500-talet förändrades kyrko- och fromhetslivet i norra delar av Europa i enlighet med den nya tidens reformatoriska anda. Bekännelser formulerades, kyrkobyggnader omdanades, gudstjänstlivet reformerades och den folkliga moralen blev föremål för en disciplineringsprocess. Så var även fallet i Skara stift. Under denna tid hade stiftet fyra stiftschefer som hette Erik. De fyra Erikarnas samlade ämbetstid (1545-1570) inföll mellan två ofta omtalade perioder. Den inföll efter den tidiga reformationsgasen då kyrkan i Sverige underordnades den världsliga makten och gudstjänstlivet började omvandlas. Den inföll före den katolicerande kyrkopolitiska utvecklingen under Johan III:s regim, som skarastiftet blev delaktigt i genom den kungatrogne biskopen Jacobus Johannis. Samtidigt utgjorde denna mellanperiod knappast något mellanspel. Tvärtom var denna på flera sätt teologiskt kreativa period avgörande för den fortsatta utvecklingen av en nationell luthersk landskyrka. Under påverkan av den framväxande konfessionalismen på kontinenten utvecklades kyrkolagstiftning, ordningar, dogmatik och undervisning vilka lade grunden för den lutherska ortodoxin på svensk mark. I denna antologi ges olika bilder av de fyra Erikarnas och Jacobus Johannis´ ämbetsperioder. En viktigt utgångspunkt är att händelseutvecklingen i varje enskilt stift måste förstås utifrån den samtida nationella och europeiska utvecklingen i kyrka och samhälle.

Från 1500-talet förra hälft var det brukligt att adelsmän och officerare begravdes med pompa och ståt. En begravningsprocession ingick där den dödes värja, sporrar, hjälm och stridshandskar bars på ett sammetshyende. Efter begravningen överlämnades föremålen till kyrkan med "köptes" tillbaka av de efterlevande. Kontanterna för inköpet skänktes till församlingen och föremålen hängdes upp i kyrkan, i anslutning till graven och huvudbanéret, till minnet av den döde. Vilka av dessa vapen och föremål finns kvar i våra kyrkor? Och vilken är historien bakom de enskilda föremålen? Dessa och andra frågor besvaras i denna bok som kommenterar och beskriver den vapenhistoriska inventeringen av kyrkorna i Skara stift.

Hospitalen var under medeltiden avsedda att vårda de spetälska. Senare fick de en annan inrikting, och då framförallt vård av sinnesjuka. Hospitalsjukvården fortsätter långt fram under 1800-talet i Sverige. Kyrkans roll för de spetälska var markant uder medeltiden, även om spetälskehospitalen egetligen var världsliga inrättingar stod de under kyrkligt öveirinseende. Av de religiösa ordnarna som ägnade sig åt spetälskevård fick Johanniterorden en viss betydelse för Skara stift genom dess förbindelse med Ture Jönsson Tre rosor. Det är också denne som 1520 påbörjar det sista klosterbygget i Sverige på sin gård Lindholmen. Klostret var tänkt att irymma även ett hospital. Detta, liksom de flesta andra hospitalen förstördes efterhand och dess byggnadsmaterial uppgick i nyuppförda borgar och slott. Docent Torgil Hallbööks undersökning är den första stiftsinventeringen i sitt slag och blir därför en viktig kunskapskälla kring hospitalsjukvården i vårt land där kyrkan såg sig ha en viktig uppgift utiifrån det kristna kärlekesbudskapet.

Under medeltiden föreställde man sig påven Gregorius den store som upphovsman till den medeltida kyrkosågen genom den Helige Andes ingivelse. Denna rituella sångrepertoar, enstämmig och rytmiskt obunden, med texter på latin, brukar därför kallas gregoriansk. Påvar och biskopar har i äldre tid stundom tillskrivits dikt- och musikverk utan att man vet om de är upphovsmän i modern mening. Säkert är dock att sådana verk måste godkännas av en kryklig styresman för att få ingå i kyrkas liturgi, och det kan vara en orsak till att man har förknippat deras namn med verken. Sånger för helgonen Elin och Eskil, för firandet av taggen ur Kristi törnekrona i Skara domkyrka och för vördandet av jungfru Maria finns bevarade i fragment eller enstaka handskivna böcker från sen medeltid. Orsaken till att de här ges ut komplett med melodier i en gemensam utgåva är att de har tillskrivits Bryolf Algotsson, biskop i Skara stift 1278-1317. Förutom själva sångerna ges en introduktion till genren och om editionen samt en exkurs med bevarade sånger till Josef, Maria make, medan slutkapitlet återknyter till det senast halvseklets diskussioner och forskning i frågan om biskopens eventuella upphovsmannaskap. Utgivaren Ann-Marie Nilsso är docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet och Åbo akademi. English summary ingår. Festdagarnas latinska texter med svensk översättning kommmer genom Skara stiftshistriska sällskap att publiceras i en kommande utgåva.

Märkligt kyrksilver i Skara stifts kyrkor är en invertering av äldre kyrksilver i Skara stift, där merparten av de kalkar och paténer som beskrivs fortfarande är i bruk. Bland de märkliga kalkarna kan nämnas Timmele kyrkas från1383, Borås Caroli kyrkas guldkalk, ett krigsbyte frånPolen som ursprungligen skänktes av Karl XII till dennes biktfader, liksom den Soopska guldkalken från Skara domkyrka, Det är ett gediget inventeringsarbete som Roland Rahn har genomfört, där de olika föremålen beskrivs med uppgifter om dess historis, vikt och utseende. Därtill är det många, kända och mindre kända personer som passerar revy i de olika beskrivnigarna. I den mån som der har varit möjligt har inskriprioner, vilka förekommer på ett flertal olika språk, blivit översatta. Sammansställingen är därför inressant ur liturgiskt liksom kyrko-, konst och personhistoriskt perspektiv. Tomas Edvardsson har fotograferat det unika materialet, Förutom bilder av respektive kalk och patén, återges många intressanta och unika detaljer. Inventerigen av dessa särskilda och speciella kalkar och paténer från Skara stift får anses vara unik. Vad utgivaren vet, är det första gången kyrksilver för ett helt stift presenteras på detta sätt.

Kristina var dotter till riddaren och riksrådet Laurens Ulfsson av Aspenäsätten som egentligen borde kallas Lejonörn. Vid mitten av 1430-talet gifte sig Kristina med Magnus Gustavsson av ätten Tre rosor av Horshaga och blev husfru på Horshaga, som låg några kilometer väster om Skara.. Magnus Gustavsson var häradshövding i Kållands härad. Kristina fick tre döttrar med sin make. Men han dog - förmodligen redan år 1457. Kristina fick därmed en tung börda att bära ö inte bara genom sin sorg, utan också därför att hon tvingades överta hela ansvaret för gården. dess ägor och alla anställda. Kristinas dödsår är okänt för oss. Författaren har tidigare utgivit de historiska böckerna om Riseberga kloster och Alienor av Aquitanien. Som spindeln i nätet berättar en kvinnas historia i medeltidens Västergötland. Genom att sätta in hellen liv i det politiska och kyrkliga skeendet under hennes levnad, kommer historien oss mycket nära.

Haquin Spegel, 1645-1714 är en av de många biskoparna i det tusenåriga Skara stift. I likhet med sin efterträdare Jesper Swedberg var han en god språkman, därtill var han var han kungavän med inflytande vid hovet, och hymnolog som skrev psalmer som sjungs ännu idag. Denna bok är ett projekt gemensamt för fyra stiftshistoriska sällskap verksamma i de stift där Spegel var stiftschef: han var superintendent på Gotland, biskop i Skara och Linköping och slutligen ärkebiskop i Uppsala.

Gunno Brynolphi Blutherus prästmötespredikan med titeln Jehova Juvante Concio Synodalis: eller En enfaldigh Predikning Om Then högste och höghnödigste wår Christelige Tros Fundamental Artikel som är Om GUDH Hwilken en är i Warelsen och tre til Personerna Gudh Fader Gudz Son Och Gudh den H. Ande, är förmodligen den första som är tryckt för skara stift och dess innehåll ger oss en god bild av vad som förkunnades vid prästmötet 1644. Predikan ville förklara Treenighetens mysterium - Gud såsom Fader, Son och Helig Ande. Predikan följer i faksimil men är även transkriberad.

Ingrid av Skänninge var välkänd i medeltidens Sverige. Mycket lite är skrivet om henne. Källorna är sparsamma. Detta är den första romanen. Ingrid förde c:a 60 år innan Birgitta. Rimligen blev hon både förebild och inspirationskälla för det blivande helgonet. Hon bar familjenamnet Elofsdotter. Författaren ser den åsyftade Elof som bror till Birger jarl, en uppfattning han inte är ensam om. Därmed framstår Ingrid som kusin till jarlens söner Valdemar och Magnus. Tidigt år Ingrid en uppenbarelse av Maria, som anförtror henne ett uppdrag: hon blir grundare av landets första kvinnliga dominikanerkloster. Under sin dramatiska levnad, endast 42 år, möter hon sina kusiner i utmanande situationer. Munkar från Visby gör en livsfarlig resa för att få se henne. En munk från Skara får höra en omtumlande berättelse. Han förmedlar den till sin vän domprosten. En sentida Skardomprost får tag i berättelsen, och här föreligger den.

Per-Axel Wiktorsson, Uppsala, påbörjade redan under 1990-talet insamlandet av det material som nu utges under titeln Skrivare i det medeltida Sverige. Författaren utgår från tanken att en tydlig bild av skriftens historia kräver att man tar reda på vilka personer som har varit aktiva som skrivare. Under åren har flera förtjänstfulla arbeten över skriftens utveckling pub­licerats och många forskare har gjort viktiga forskningsinsatser. I utgåvan lämnas en kritisk översikt och sammanställning av de resultat forskare har presenterat och den vill också utöka framställningen med nytt material.De olika skrivarna träder här fram ur historiens dunkel i sina texter, skrivstilar och uttrycksätt. Totalt handlar det om 935 medeltida skrivare (till namnet kända, och ett axplock ur de anonyma skrivarnas skara). Utgåvan omfattar totalt fyra volymer och i varje del presenteras skrivarna i artiklar och med ett skriftprov i bilddokumentation. Ett flertal register hjälper läsaren att snabbt hitta bland det stora antalet skrivare.

En volym med en introduktion och ett register till breviariets liturgiska texter. Vetenskaplig redaktör är docent Christer Pahlmblad, Lund.

Vissa rum hamnar vid sidan av tiden. Platser som sällan beträds. Platser som rymmer berättelser om en för länge sedan svunnen tid. Kyrkvindarna är sådana rum. I många av Västergötlands medeltida kyrkor finns ett bortglömt världsarv ovan valven - tidigmedeltida takkonstruktioner som överlevt i snart tusen år. Dessa konstfärdigt huggna takstolar var en gång gestaltade som en del av kyrkorummet och kan räknas till världens äldsta träkonstruktioner i bruk. I denna bok ges en inblick i ett normalt sett fördold värld, de medeltida taklag som bevarats till våra dagar i Skara stifts kyrkor. Läsare med intresse för vårt kulturarv kan här ta del av ett rikt kunskapsmaterial i ord och bild. Denna bok är en rapport över den inventering av medeltida kyrkotaklag som Skara stift genomförde 2014-2015. Som ett led i säkerställandet och utforskningen av dessa unika kulturarv har beståndet för första gång kartlagts och sammanställts i en katalog.

I Stockholm utgavs under Johan III:s tid en katolsk katekes på svenska, tryckt 1579/1580. Jesuiten Petrus Canisius, en av 1500-talets mest betydande katolska lärare och predikanter, är dess författare. Katolikernas lilla katekes kom ut på svenska drygt tio år efter översättningen av Luthers Lilla katekes (1567) och kan ses som en motreformatorisk skrift. Men den bör också ses i ett vidare pedagogiskt sammanhang, den syftade till att ge baskunskaper i kristen tro. I samband med reformationsminnet 2017 är det relevant att jämföra Canisius katekes med Luthers, men också att uppmärksamma de svenska katolikerna och deras förhoppningar innan Sverige 1593 definitivt blev ett lutherskt land. Därigenom får vi en klarare förståelse för denna komplexa brytningstid i svensk historia. Skara stiftshistoriska sällskap utger nu katekesen i modern bearbetning. Jesuitpater Fredrik Heiding, lektor i teologi vid Newmaninstitutet i Uppsala, har skrivit inledning och kommentarer till katekesen samt tecknat ett porträtt av Canisius.

Bok med tillhörande CD om orglar och orgelbyggare i Skara stift genom tiderna. Artiklar av tio olika författare. CD med inspelningar på 15 orglar i stiftet, organist Anders Börjesson.

Din egen Anne-Margrethe – så avslutade Anne-Margrethe Murray sina brev. Genom dessa träder nu en kvinnas livsberättelse och en svun- nen värld fram på nytt. Författarna är barnbarn till Anne-Margrethe: Margareta Murray-Nyman, tidigare chefredaktör för Katolskt magasin, och Bertil Murray, präst och författare. Anne-Margrethe Murray hade sina släktrötter i Västergötland, född i Fristad och uppvuxen i Borås. Hennes far tillhörde den adliga släkten Mannerfelt, modern den judiska släkten Suber. Fideikommisset Trestena utanför Skara var samlingspunkten för hen- nes familj. Som fideikommiss var Trestena speciellt på så vis att det gick i arv på kvinnosidan. Anne-Margrethes faster Anna-Nora Mannerfelt blev den sista fideikommissarien. I Din egen Anne-Margrethe får läsaren lära känna en kvinnas livshisto ria under hennes barn- och ungdomsår, som student i Uppsala där inte minst kontakterna med blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom var viktiga, som prästfru, moder, maka och till sist som änka. Boken ingår i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, men då stora delar av hennes liv utspelar sig inom Uppsala stifts gränser står även Uppsala stiftshistoriska sällskap som medutgivare.

En Utferdz Predikan Öfwer then Ädle och Wälb. H. Johan Hindrickson Rytter till Lefwene och Bestorp, fordom Överste över Krigsfolket i Wästergötland … Dessa högtidliga ord inleder den utfärdspredikan som superintendenten Andreas Prytz lät trycka i Linköping 1645. Det hade då gått ett år sedan översten, landshövdingen och kommendanten H. Johan Hindrickson Rytter avlidit i Göteborg den 18 januari ”om Morgonen emellan 5 och 6. Åhr 1644” och han fördes den 25 januari till sitt uppförda gravrum vid Levene kyrka för att där vila till uppståndelsens dag. Det Rytterska gravkoret hade byggts kort före ägarens död 1644. Det var ett av åtminstone ett tjugotal adliga gravkor som uppfördes invid kyrkor i Skaraborg. Det Rytterska gravrummet fick vara kvar till 1887, då det revs. Platsen för gravkoret iordningställdes 1937 genom Skaraborgs regementes försorg. På den stora porträttgravstenen i grå kalksten, återfinns makarna Rytter avbildade tillsammans med sina fem barn. För Andreas Prytz (1590–1655) var denna begravningspredikan en av många som han författade. Han var vid denna tid superintendent i Göteborg där han 1629 blev kyrkoherde och stiftets andre superintendent. Prytz blev 1647 utsedd till biskop i Linköpings stift. Han avled i Norrköping den 7 april 1655, och är begravd i Linköpings domkyrkas kor. Skara stiftshistoriska sällskap vill med tryckandet av denna sällsynta skrift, i faksimil, transkription och med kommentarer, fortsätta sin utgivning av äldre begravningstryck från Västergötland och Skara stift.

Materialet i denna bok är fingerringar ur en samling på Röhsska museet i Göteborg. De 62 ringarna är inköpta eller skänkta till museet och har i flera fall en dokumenterad historia och proveniens. De flesta bär symboler hämtade från kristen tro och tradition; Kristus, Påskalammet och Jungfru Maria liksom Maria och Johannes vid Jesu kors (kalvariemotiv) är avbildningar som förekom under medeltiden och återfinns på flera av ringarna. Några av dem utstrålar makt och pondus både vad gäller tyngd och utförande och har förmodligen burits av en kyrklig dignitär. För samtliga gäller att ringen har hört ihop med ägaren på ett särskilt sätt. Samma innebörd har ringar idag. Förlovnings- och vigselringar, liksom vapenringar eller ordensringar. De berättar om samhörighet med en människa, en släkt eller en grupp. Ringen är en identitetsbärande symbol. Bokens titel är hämtad ifrån Höga visan i Gamla testamentet. Ringarna är professionellt fotograferade var för sig och återges med en beskrivande text som sätter in dem i ett sammanhang. Åldersmässigt spänner de från högmedeltid fram till 1500-talet. Det finns medeltida ringar i många av de svenska museernas samlingar men de är tyvärr ofta bristfälligt redovisade och har hittills rönt liten uppmärksamhet från forskare. Få känner till att Röhsska museet förvaltar en intressant samling medeltida ringar. Nu blir dessa här presenterade med i både bild och beskrivning. På detta sätt träder både ett kyrkligt och profant bruk från medeltiden fram och får sin förklaring. Författaren, fi l. dr Ritwa Herjulfsdotter, är etnolog och historiker. Fotograf är Carl Oliver Ander. Boken ingår i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie som n:o 96, omfattar 96 sidor, rikt illustrerad och med hårda pärmar.

1536 (förmodligen) utkom i Stockholm ett litet häfte med polemiska visor riktade mot den romerska kyrkan. Titeln är Några Wijsor om Antichristum. Idag finns enbart två exemplar bevarade som dock intressant nog representerar två olika upplagor. I båda exemplaren finns dessutom en del handskrivna tillägg, främst psalmtexter, både kända och hittills okända psalmer från 1500-talet. Några Wijsor om Antichristum ger därmed inte bara en inblick i 1500-talets teologiska kontroverser utan ger också en bild av den evangeliska församlingssångens framväxt i Sverige under denna tid. Texten till Några Wijsor om Antichristum samt de handskrivna tilläggen görs här tillgänglig i en kritisk utgåva. En utförlig kommentar belyser verket ur bokhistoriska och teologiska perspektiv och förankrar dem i en bredare historisk kontext. Boken är utgiven av Skara stifthistoriska sällskap och Finska kyrko­historiska samfundet

Mariestads lagbok från år 1597 är unik. Bara från fyra svenska städer finns det handskrivna lagböcker bevarade. Handskriften återfinns idag på Kungliga biblioteket. En viss proveniens kan spåras av den på pärmen nästan bortnötta texten ”Mariestadtz Lagh book ANNO 1597” där också en av ägarna har präglat sitt namn: Leonard Rääf. På främre pärmens insida står med bläck Mariestads Rådstugu tillhörig. Enligt en anteckning högt upp på blad 1r skänktes handskriften den 24 januari 1852 till Kungl. Biblioteket ”af Hr Kammarjunkaren och Ridd. Leonard Rääf”. Leonard Fredrik Rääf (1786-1872), ”Ydredrotten” på Forsnäs i Östergötland, var en ultrakonservativ riksdagsman, lärd historiker och samlare, betydelsefull inte minst som medarbetare vid utgivandet av Svenskt diplomatarium och Swenska fornsånger, samt själv författare till den stora Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland. Hur, var och när Rääf hade införskaffat Mariestads Lagbok är okänt. Lagboken tillkom decenniet efter Mariestads grundläggning och bygger på Magnus Erikssons stadslag från omkring 1350-talet. Avskriften är gjord av stadsskrivaren i Mariestad Jacob Svensson Iller, även känd som Jacob skrivare. Redan 1865 framförde Carl Johan Schlyter tanken att handskriften var skriven av Jakob Svensson Iller. Hans namn visserligen inte finns i handskriften, men Schlyter såg likheterna i skrivstilen i andra handskrifter, där Iller uttryckligen uppger sig vara skrivaren. Lagtexten omfattar 188 sidor. Den innehåller ett stort antal anfanger, målade i vackra färger. Texten är präntad med en vacker handstil och i flera färger. En av de mer intressanta bilderna är en detaljerad teckning av ett skepp (sid. 216, fol. 46v) som har uppmärksammats i både fartygs- och historieböcker. Den är införd i kapitel 30 i köpmålabalken. Varför bilden av skeppet finns avbildat här är en gåta. Något sådant skepp kan inte ha funnits i Vänern och var Iller fått uppslaget till denna illustration lär vi aldrig få kunskap om. Efter lagtexten återfinns 16 sidor med avskrifter av handlingar som var av betydelse för den unga staden. Här finns även stadens privilegiebrev från den nionde oktober 1583. Handskriften utges nu genom Missalestiftelsen i Skara som tidigare har utgivit: Skaramissalet (2006), Swensk ordabok (2009) och Breviarium Scarense (I:2011, II: 2016).

Fornsvenska legendariet. Utgåva och översättning behandlar en fornsvensk bearbetning av en av senmedeltidens mest populära och spridda hagiografiska texter, Jacobus de Voragine’s Legenda aurea, troligen tillkommen på 1260-talet i Genua. Den fornsvenska bearbetningen eller översättningen, det Fornsvenska legendariet, tillkom kort tid därefter, mest sannolikt i slutet av 1200-talet. Vem översättaren var vet man inte med säkerhet, men mycket talar för att han tillhörde dominikanorden. Innehållet är huvudsakligen helgonlegender men bearbetaren har även inarbetat material från ett historiografiskt arbete från andra hälften av 1200-talet. Det egentliga legendariet finns bevarat endast i tre handskrifter (A, B, C), jämte fyra kortare utdrag respektive fragment (D, E, G, H). Utgåvan baseras på den äldsta bevarade handskriften, KB, A 34 (A), från 1300-talets mitt, fullständig med den mest kompletta av handskrifterna, UUB, C 528 (B), tillkommen vid mitten av 1400-talet. Samtliga handskrifter beskrivs i inledningen till utgåvan. Den medeltida texten följs strikt. Vid sidan av den egentliga textutgåvan presenteras också en översättning till nusvenska, som radvis följer den medeltida texten. Syftet med översättningen är att den ska hjälpa till att förstå det medeltida språket. Utgåvan förses även med fylliga person- och ortregister. Utgåvan är viktig både ur ett litteraturhistoriskt, kyrkohistoriskt, filologiskt och språkhistoriskt perspektiv. Fornsvenska legendariet utges av Skara stiftshistoriska sällskap i samarbete med Svenska fornskriftsällskapet.

I denna antologi möter vi en av stormaktstidens viktiga personer – Fältmarskalken och Riksmarsken, greve Lars Kagg. Han föddes den 1 maj 1595 på Källstorp, Örslösa socken i Västergötland, och avled den 19 november 1661 på godset Fjällskefte i Floda socken i Södermanland. Kagg gifte sig 1628 med Agneta Ribbing, dotter till riksrådet Lindorm Pedersson Ribbing. Äktenskapet blev barnlöst och Kagg slöt således själv sin grevliga ätt vid sin död. Han är begravd i det Kaggska gravkoret i Floda kyrka. Även detta gravkor ges en beskrivning i boken. Begravningspersonalierna som upprättades i samband med hans begravning visar på hans anor, hans levnad, död, och de berättar om hans begravningsprocession. De är från början beskrivna i ett dokument med rubriken Hans Sahlig Höch Grefflig Excellenz Herr Richs Marskens Höch Wälborne Grefwe Larss Kaggz Personalia och Lijck Proces Anno 1662. den 8 Iunii Ifrån Sankt Jacob och till Ridder holms Kyrckio Uthi Stockholm. Dokumentet återges här transkriberat, kommenterat och i faksimil. De olika porträtt som är bevarade av Kagg kommenteras och återges i bild liksom andra släktrelaterade porträtt och föremål från Fjällskäfte. I en artikel kommenteras särskilt stormaktstidens retorik utifrån begravningsdokumentet. Då Kagg genom sitt liv förenar både det västgötska och det sörmländska utges denna antologi i samarbete med de båda stiftshistoriska sällskapen i Skara och Strängnäs stift.

Johan Sundeen zeichnet ein Portrait von Birger Forell, indem er dessen dramatische und von Arbeit für die Mitmenschen – nahezu unmenschlich anstrengende – Lebensleistung darstellt. Sundeen folgt Forells Spuren von dessen Studienjahren 1919–1920, über die dunklen Jahre in Deutschlands Hauptstadt 1929–1942 und der Arbeit mit deutschen Kriegsgefangenen 1944–1948 zum Nachkriegseinsatz im Gripenberg-Komitee und im Komitee für christliche Nachkriegshilfe. Das große Finale dieses Buches ist Forells Arbeit mit der Gründung und dem Aufbau der Flüchtlingsstadt Espelkamp. Einer von Birger Forells Freunden, der Lektor für Schwedisch, Wilhelm Scharp, schrieb bei Forells Tod 1958: „Wenige Schweden haben einen größeren Einsatz geleistet, um Europa wieder zu einem Heim für Menschen zu machen.” Das Buch – Ein Leben für das Land des Masselendes – enthält ein Vorwort von Per Thöresson, Schwedens Botschafter in Deutschland. Dr. Johan Sundeen ist Dozent für Ideen- und Wissenschaftsgeschichte. Er arbeitet als Forscher und Universitätslehrer an der Hochschule in Borås. Johan Sundeen hat zuvor vier historischer Monographien auf Schwedisch veröffentlicht.

Hösten 2021 beslutade styrelserna för Skara stiftshistoriska sällskap och Föreningen för Västgötalitteratur att efterhöra med professor Per-Axel Wiktorsson, om möjligheten att ur hans vetenskapliga produktion få utge en utvald samling texter i en hyllningsskrift i samband med hans 85-årsdag den 16 mars 2022. Per-Axel Wiktorsson har ställt sig positiv till detta förslag och gjort ett urval av 15 texter som nytrycks i en lätt redigerad form, samt därtill fogat ytterligare två nyskrivna bidrag. Det är med stor glädje som vi nu överlämnar denna bok hyllningsskrift till jubilaren. Uppsatserna återspeglar spännvidden i Wiktorssons vetenskapliga produktion. Genom boken hedras den man som sedan 2003 i artiklar, antologier och textutgivningar inom ramen för Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie (Hedersledamot sedan 2005) och Föreningen för Västgötalitteratur på ett fantastiskt sätt varit en hängiven medarbetare i det kulturarbete som föreningarna bedriver. Utgivningen sker samma år som Föreningen för Västgötalitteratur firar 60 år och Skara stiftshistoriska sällskap 30 år. Ett tack riktas också till professor Dick Harrison vars inledning också är en sann hyllning åt forskaren och vetenskapsmannen Per-Axel Wiktorssons idoga arbete. Johnny Hagberg Ordförande i Skara stiftshistoriska sällskap och i Föreningen för Västgötalitteratur Hyllningsskriften har förutom illustrationer som hör till kapitlens innehåll även några exlibris ur Wiktorssons rika samling av personliga bokägarmärken.

Fanns det en privat konstmarknad i Göteborg på 1600-talet och 1700-talets början? Var privatpersoner under äldre tid intresserade av kultur och fanns det stadsbor som samlade på konst, litteratur och musikinstrument? Fanns det privata konstsamlingar i Göteborg och vilka motiv hade de i så fall? Hur såg stadsmiljön och den intellektuella miljön ut i stapelstaden Göteborgmed dess direkthandel på utlandet? Från1663–1705 är 106 bouppteckningar bevarade i Göteborg med 46 konstsamlingar i privat ägo. Sammanlagt har minst 612 konstverk av olika slag belagts bland annat Conterfejer porträtt och Schillerier med olika motiv. Den i särklass största konstsamlingen på 1700-talets mitt tillhörde konstnärsfamiljen Johann II Ross med tysk invandrarbakgrund, som ägnas en biografi och en tidslinje 1655–1797. Bokens slutkapitel har rubriken ”En levande konstverkstad i 1740-talets Göteborg”, där Björn Fredlund, Thomas Petéus och Christina Dalhede berättar om inredning i hemmet, verkstadens innehåll, målningsteknik, pigment, utbildning av lärogossar och gesäller i verkstaden, samt dottern Maria Ross-Carowskys uppdrag 1753: att förgylla Masreliez rokokoänglar i Domkyrkan. Johann II Ross’ självporträtt från 1727 pryder framsidan av antologin och på baksidan syns Välkommans hängplåt som åldermannen Ross målat. ”Undersökningen är genomförd med mön­­­stergill akribi, och Christina Dalhede doku­menterar förhållanden och sammanhang, som tidigare forskning endast delvis kunnat belägga, samtidigt som hennes forskning tillför mycken ny kunskap.” Hans-Olof Boström Prof. em. i konstvetenskap ”Läsaren får en ovanlig möjlighet att komma nära inpå det tidiga Göteborg och boken bidrar till ny kunskap inom både konst­vetenskap, ekonomisk historia, stadshistoria och personhistoria.” Patrik Steorn Chef för Göteborgs Konstmuseum Docent i konstvetenskap