Det accelererande, både genuina och spekulativa, intresset för samtidskonst håller på att etablera en total, planetarisk, hegemoni på konstfältet som i sin tur utgör en allt större del av världens kulturekonomi. En ökande global expansion i rummet kombineras med en sorts usurpation längs tidsaxeln av de medel, resurser och det intresse för äldre konst som burit upp den moderna konstinstitutionen. Men vad står egentligen detta nya (och återaktualiserade) ordbruk för och hur förhåller sig denna homogent ”olikartade” respektive ”evigt” samtida konst till tidigare avancerade konstpraktiker? När börjar ”samtidskonsten” och vad kan följa efter dess specifika form av historielöshet? I denna bok varvas principiella frågor kring konst och tid med kritiska reflektioner över aktuella konsekvenser av detta otillräckligt analyserade konsttillstånd. Boken är ett försök att vidga diskussionen kring samtidskonst, historiskt och teoretiskt och definierar samtidskonst som aktualiserad konst – från vilken tid den än kommer. En definition som kortsluter alla hegelianska berättelser om konstens utveckling till förmån för anakrona och heterokrona strukturer.
