Axl Books – förlag

För drygt trettio år sedan publicerades Jean-François Lyotards La condition postmoderne, där frågan ställdes om innebörden i arvet från upplysningen. Ska det postmoderna förstås som ett brott med dess rationalitet och universalism, eller som en fortsättning och radikalisering av dess självkritik? Lyotards idé om ett postmodernt brott kom att kritiseras av bland andra Jürgen Habermas för vilken upplysningen var ett projekt som förvisso hade sin baksida, men som i grunden borde försvaras. Fredric Jameson utvecklade därefter begreppet postmodernism i en annan riktning – som ett uttryck för senkapitalismens kulturella logik. Debatten kom att röra sig från filosofi och politisk teori till bildkonst, litteratur, dans och arkitektur, från diskussioner om subjektet och språket till kultursociologiska analyser om skillnaden mellan högt och lågt inom kulturen. Vår egen samtid är på många sätt präglad av detta högst kontroversiella arv, men dess innebörd är likväl långt ifrån klar. Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar? Kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?

Det accelererande, både genuina och spekulativa, intresset för samtidskonst håller på att etablera en total, planetarisk, hegemoni på konstfältet som i sin tur utgör en allt större del av världens kulturekonomi. En ökande global expansion i rummet kombineras med en sorts usurpation längs tidsaxeln av de medel, resurser och det intresse för äldre konst som burit upp den moderna konstinstitutionen. Men vad står egentligen detta nya (och återaktualiserade) ordbruk för och hur förhåller sig denna homogent ”olikartade” respektive ”evigt” samtida konst till tidigare avancerade konstpraktiker? När börjar ”samtidskonsten” och vad kan följa efter dess specifika form av historielöshet? I denna bok varvas principiella frågor kring konst och tid med kritiska reflektioner över aktuella konsekvenser av detta otillräckligt analyserade konsttillstånd. Boken är ett försök att vidga diskussionen kring samtidskonst, historiskt och teoretiskt och definierar samtidskonst som aktualiserad konst – från vilken tid den än kommer. En definition som kortsluter alla hegelianska berättelser om konstens utveckling till förmån för anakrona och heterokrona strukturer.

När man skriver den politiska filosofins historia intar Platon en helt central ställning. Det är här som tänkandet om det politiska, det vill säga om polis, stadsstaten, tar form på allvar. Förutom att flera av Platons dialoger behandlar frågor om samhälls- och styrelseskick, rättvisa och medborgarrollen, har han också skänkt det politiska samtalet dess möjlighet och form, nämligen i och med sin dialektik. Platons dialektik utspelas i hög grad som en kritisk dialog, i vilken människors olika uppfattningar och värderingar får konfronteras mot varandra, i syfte att avgöra huruvida de är försvarbara eller inte. Till skillnad från retoriken, talekonsten, vars syfte är att framställa en sak på ett så övertygande sätt som möjligt, vägleds dialektiken av ett ideal om öppen och saklig debatt.

Edmund Husserl (1859–1938) är den moderna fenomenologins upphovsman, och hans program för att lägga en ny grund för filosofin och vetenskaperna har utövat ett närmast oöverskådligt inflytande. Husserl börjar i en reflexion över matematik och logik, men utvidgar detta snart till en analys av erfarenheten och subjektiviteten i alla dess former, som också innefattar kroppen, tiden och vetenskapernas och kulturens historicitet. Denna volym samlar bidragen från ett symposium 2009 med anledning av Husserls 150-årsdag och belyser olika aspekter av hans filosofi. Medverkande författare är Daniel Birnbaum, Jonna Bornemark, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Jens Cavallin, Samuel Ijsseling, Hans Ruin, Nicholas Smith, Sven-Olov Wallenstein (red.) och Karl Weigelt. Här återfi nns också en översättning av Husserls brev till poeten Hugo von Hofmannsthal, som är ett av de få tillfällen då han diskuterar estetiska problem.