Könssjukdomar har genom tiderna ansetts vara exceptionellt farliga och skamliga. Sedan tidigt 1800-tal har man i Sverige motarbetat sjukdomarnas spridning genom en stark lagstiftning och noggrann kontaktspårning. 1919 förstärktes arbetet ytterligare när en ny lag, Lex Veneris, togs i bruk. Nu skulle män och kvinnor i alla socialgrupper behandlas lika strängt när de drabbats av exempelvis syfilis eller gonorré. Vi vet dock ganska lite om hur läkarna uppfattade den stränga lagstiftningen och hur de sjuka kände inför att bli utfrågade, förhörda och utpekade av myndigheterna.
I Läkarnas blanka vapen belyser historikern Anna Lundberg den nya lagen, dess tillkomst och hur den tillämpades. Lex Veneris stipulerade hur läkarna skulle hantera patienterna och genom att följa läkarnas agerande och den brevväxling som de ofta hade med sina patienter har författaren fått en unik inblick i både hur vårdarbetet utfördes och hur lagen uppfattades av de sjuka.
Kanske kan vi genom historiens exempel lära något viktigt om mänskligt bemötande, respekt och integritet när vi idag åter fått ett växande problem med könssjukdomar?
