När statssocialismen föll i Jugoslavien 1989 påbörjades en övergång från statssocialism till demokrati och från planekonomi till marknadsekonomi. Den privatiseringsvåg som följde resulterade bland annat i omfattande nedskärningar inom den kvinnodominerade offentliga sektorn i Serbien, vilka kom att drabba kvinnor i långt högre grad än män. Många kvinnor blev arbetslösa eller omplacerade till lägre avlönade tjänster medan kvinnor som innehaft chefspositioner ofta blev uppsagda eller nedflyttade i hierarkin. Som en motreaktion genomdrev kvinnliga aktivister i Serbien en kollektiv mobilisering vilket också resulterade i att ett nätverk av serbiska kvinnoorganisationer växte fram. Många serbiska kvinnoorganisationer kom snart också att understödjas av utländska biståndsorganisationer, en av dessa var den svenska ”Kvinna till Kvinna” som i början av 1990-talet inledde en rad samarbeten i Serbien. Men det fanns även ett antal serbiska kvinnoorganisationer som av olika skäl valde att avstå från sådana samarbeten. Både de som var för och de som var emot att samverka med utländska biståndsorganisationer hade sina motiv och det är deras val av strategier och samarbetsformer som utgör utgångspunkten för denna avhandling. Sanja Obrenović Johansson är sociolog, verksam vid Institutionen församhällsvetenskaper, Södertörns högskola. Detta är hennes doktorsavhandling.
